United States of skjutgalningar

En laddad revolver ligger i nattduksbordet.

Jag är på genomresa i usa och träffar goda vänner. De
bjuder på sina hem. Jag får en skön säng att sova i, i morgon ska jag få
frukost i familjär stämning och en laddad revolver ligger i
nattduksbordet, har jag just fått veta.

– Just in case, säger Laura, önskar mig god natt och
stänger dörren.

Det är som om någon slog mig hårt i magen. Rusar upp ur
sängen, hämtar Laura och ber henne ta bort revolvern, och för fan – ta
ut kulorna! Hon tittar på mig som om jag sagt ett könsord. Skrattar lite
och drar ut lådan i nattduksbordet. Bland pappersnäsdukar och
pocketböcker ligger den, i ett brunt läderfodral. En Smith & Wesson, en
sådan revolver som Palme sköts med. När Laura tagit ut skotten ber jag
att få hålla i den. Den är mycket tyngre än jag föreställt mig. Och jag
frågar var hon siktar om någon skulle ta sig in i hennes hem, för det är
då hon tänkt använda den. I benet?

– No, I´ll shoot to kill!

Jag har känt Laura i flera år. Någon mördare är hon
inte. Politiskt aktiv i miljöfrågor, demonstrerar mot globalisering och
engagerad i Röda korset. Men skulle någon ta sig in i hennes hem, då
skulle hon kunna döda.

Frihet är amerikanernas livsdevis. Störst av alla
friheter är rätten att försvara sig och yttrandefriheten. Det vill säga
rätten att bära laddat vapen och rätten att säga precis vad som helst.

På strandpromenaden i Venice Beach, Los Angeles, går en
man omkring med skylten “Gud har aids”. En galning, tänker man och
viftar bort honom. Men den som går fram och frågar vad han menar hamnar
i ett inte helt ointressant samtal om Freedom of Speech. Hur långt kan
man gå i sina påståenden? Hur långt som helst: man ska ha rätt att säga
att Gud har aids eller att alla muslimer är terrorister. Motstånd och
opinion väcks såklart, men det fria ordet får aldrig någonsin hämmas.

USA gör och säger vad de vill.

Det är svårt att somna när man just hållit i en stor
revolver. Om någon skulle klättra in genom fönstret, skulle jag ta fram
vapnet? Scenariot är nästintill omöjligt, men om jag översätter det till
händelser då jag varit fruktansvärt arg eller vansinnigt rädd kommer
mina mörka förmågor närmare. En vän blev en gång söndersparkad i
ansiktet när hon gick hand i hand med sin flickvän på Stockholms gator.
Jag blev så arg att jag förvandlades till vad som skulle kunna blivit
farligt. Jag ville döda de jävla idioterna. De första reaktionerna var
sådana. Så som jag förmodligen skulle reagera i ett allra första skede
om någon i min familj blivit våldtagen, eller så som en mor eller far
kan känna då någon förgripit sig på deras barn. I sådana ögonblick är
det rätt skönt att det inte finns vapen i nattduksborden. Men skulle man
verkligen trycka av, med pipan riktad mot en människa?

Svaret är ja.

Läste nyligen en intervju om en man i fängelse, dömd för
mord. En byggnadsarbetare, familjefar, vad många nog skulle betrakta som
en “normal” människa. I ett svartsjukedrama blev han rasande och sköt
ihjäl sin fru. Geväret fanns hemma. I intervjun säger han vad många sagt
förut: om vapnet funnits, låt säga tre kilometer bort, hade det aldrig
hänt. Tiden det tar att hämta det är tillräcklig för att sansa sig.

När jag skriver det här har usa:s utrikesminister Colin
Powell talat inför fn:s säkerhetsråd om en kurdisk islamistgrupp som
skulle ha kopplingar till terrornätverket Al-Qaida och Saddam Hussein.
Det finns inga belägg för påståendena visar det sig strax efteråt.

När du läser det här är det mycket möjligt att kriget
mot Irak inletts.

Det spelar ingen roll om usa får med sig fn:s
säkerhetsråd eller ej. Spelar ingen roll vad vi andra tycker. usa gör
ändå alltid som de vill; struntar i mänskliga rättigheter, avrättar
kriminella i sina fängelser fastän världen protesterar. Betalar sina
avgifter till fn när det passar dem och skriver inte på
barnkonventionen. Och om usa satt igång kriget är det helt i linje med
den frihet som finns inpräntad i den amerikanska folksjälen: friheten
att påstå precis vad man vill och att skjuta när det känns nödvändigt.

---

Text: Bodil Sjöström • 2004-11-30
Krönika • Restips