Världens mest kända filmspots

Problemet med många spelfilmer, särskilt amerikanska, är att de inte är inspelade i “rätt” land. Hollywoodproducenterna fuskar notoriskt med miljöernas trovärdighet och skådespelarnas härkomst.

Ibland är valet av “fel” inspelningsplats en kostnadsfråga. Man stannar i Hollywoods, Trollywoods och Bollywoods filmstudior och närmiljöer, låtsas att man befinner sig någon annanstans och hoppas att publiken låter sig luras.
Ibland är valet av inspelningsplats begränsad på grund av politik. Det gäller i högsta grad Sju år i Tibet. Kina är en diktatur som ockuperar Tibet och går inte med på att upplåta sin mark för filmer som förhärligar buddismen. Därför fick man spela in i Anderna istället för i Himalaya.

Ibland är man ute efter hur platsen såg ut för länge sedan. Så är det förstås i Gladiator, där bland annat Marocko och Malta får föreställa antikens Rom.
Annars har vi i den här sammanställningen försökt välja filmer som faktiskt är inspelade på platsen de utger sig för att handla om, filmer som ger närvarokänsla och bjuder på äkta miljöer om världen utanför filmstudior och modellstäder.

1) Amorgos: Det stora blå

Luc Besson (1988)
En film om fridykare (som dyker utan tuber), men också om att förlora sig själv. Det stora blå havet blir en symbol för såväl frihet som verklighetsflykt och resan inåt, mot själens mörka djup. En vemodig film om män som mår dåligt och dövar sin ångest med att utmana döden, och om en kvinna som väntar och väntar. Vackra scener från grekiska Amorgos, där en person faktiskt dog under inspelningen, men också från den franska kolonin Antibes (subsititut för berättelsens Sicilien), franska rivieran och Peru.

En film så solig, blöt, blå, salt och sorglig att man känner det saltstela badlakanet, de dammiga sandalerna och de våtvarma badbyxorna, och upplever mental andnöd av insikten att vi alla innerst inne är hemskt ensamma.

2) Appalacherna: Den sista färden

John Boorman (1972)
När jag styrde min hyrbil upp i bergskedjan Appalacherna i östra USA flimrade sekvenserna från Den sista färden i mitt huvud. Inskränkta, beväpnade, utvecklingsstörda, banjoplinkande våldsverkare, tänkte jag. För så framställs bergens invånare i denna film om fyra grabbar från slätten som gör en kanotutflykt i bergen.

Från början är allt så trevligt och vackert. Floden som ringlar sig genom de skogsklädda dalgångarna, den höga klara luften, förväntningarna på ett trevligt friluftsäventyr. Sedan börjar jävligheterna. Sensmoralen blir: Lita aldrig på lokalbefolkningen! I det här fallet är de inte bara misstänksamma och obildade, här har de hjärnor som apor, beter sig som rovdjur och våldtar med befallningen “Scream like a pig!”.

Från min verkliga resa i samma område kan jag säga att enda likheten mellan filmens och verklighetens Appalacherna-folk är att de spelar banjo.

3) Australien: Priscilla, öknens drottning

Stephan Elliot (1994)
Inför resan ut i Australiens The Outback är detta den perfekta filmen. Tre transsexuella män köper en väldigt begagnad buss av tre svenska turister (Lars, Lars och Lars) och ger sig iväg från Sydney via Coober Pedy till Alice Springs i kontinentens solsvedda mitt. Där ska de uppträda med sin show som är en orgie i glamourösa kvinnokläder. På taket en jättelik silverfärgad damsko. I resväskan långa glittriga långklänningar och silvriga plymer.

Du får väldigt mycket Outback-känsla av denna rosaskimrande roadmovie. Här finns allt: öknens väldighet och skönhet och den tröstlöst spikraka vägen. Dessutom ett politiskt korrekt antagande om att vita människor är inskränkta och aboriginer vidsynta.

4) Bombay: Salaam Bombay

Mira Nair (1986)
Bombay är drömmarnas och hoppets, rikedomens och glamourens stad, och därmed också de brustna drömmarnas och fattigdomens stad. Tiotusentals fattiga kommer varje år till Bombay med hopp om jobb. Många hamnar i de enorma slumområdena och på den hårda gatan. Här får vi följa en gatupojke vars liv utspelar sig på prostitutionsgatan Falkland Road, under motorvägsbroar, på barnhem (där han mot sin vilja hamnar) och på bröllop (där han extraknäcker som servitör). Mycket bra skildring av Bombays mörkare sidor – det Indien ingen turistbyrå pratar högt om.

5) Calcutta: Glädjens stad

Roland Joffé (1992)
Amerikansk läkare finner livsgnistan i en av Calcuttas mest fasansfulla slumområden för spetälska. Filmen bygger på en roman med samma namn av fransmannen Dominique Lapierre och bjuder på många gamla uppfattningar om Calcutta som ett krälande, smutsigt inferno. Men Glädjens stad har sin förtjänst i att vara inspelad på plats i riktiga Calcutta, bland annat på backpackergatan Sudder Street och klassiska hotell Fairlawn.

6) Egypten: Döden på Nilen

John Guillermin (1978)
Ombord på lyxkryssaren S.S. Karnak på väg söderut från Kairo begås fyra mord och ett självmord innan det är dags att angöra Wadi Halfa i södra Egypten. Klassisk Agatha Christie-deckare med mästerdetektiven Hercule Poiret i huvudrollen. Visserligen är filmen i huvudsak ett teatralt kammardrama, men man får ändå en känsla för den förbiflimrande Nildalen med sina kontraster mellan blått vatten, gröna palmer och sandfärgade berg. Som kuliss får vi också se: Kairos gränder, lyxhotell vid Nilens strand och templen i Karnak och Abu Simbel.

7) Exotiska fängelser: Midnight Express och Bangkok Hilton

Alan Parker (1978) och Ken Cameron (1989)
Två klassiska thrillers om vad som kan hända om man ger sig på att smuggla knark över nationsgränser. I Midnight Express grips en amerikansk man på flygplatsen i Istanbul och kastas i ett barbariskt turkiskt fängelse. I Bangkok Hilton är det en australisk kvinna, spelad av en ung Nicole Kidman, som drabbas av samma öde på Bangkoks flygplats för att kastas i ett likaledes omänskligt fängelse, där hennes kackerlacksrasslande cell har döpts till just Bangkok Hilton.
Båda filmerna har anklagats för att framställa turkar/thailändare som ociviliserade och sadistiska. Men som avskräckning för potentiella framtida smugglare fungerar det bra, och det är väldigt spännande.

8) Gdansk: Blecktrumman

Volker Schlöndorff (1979)
En film om en stad på väg mot en katastrof. Den lilla pojken Oskar ser med sina skarpa ögon vad som höll på att hända: den tyska medelklassens passiva accepterande av nazismens vansinne. Oskar bestämmer sig i protest för att sluta växa, och hans trummande på sin lilla blecktrumma blir till en illavarslande och egensinnig protestmarsch.
Många fina scener från det gamla Gdansk, som bombades sönder och samman under andra världskriget, men byggdes upp igen som ett jättelikt pussel. Och här ställs en alltid aktuell fråga om vilket ansvar “vanligt” folk har när makten spårar ur.

9) Hanoi: När solen står som högst

Tran Anh Hung (2000)
En berättelse om tre systrar i Hanoi och deras relationer till varandra, sin familj och sina män. Här skildras ett Hanoi där man spontant lutar sig ut genom fönstret och ropar på en försäljare för att få upp en korg med ångande ris och heta grönsaksröror till rummet. Maten har en central roll: intrigerna vävs runt buckliga soppkastruller, späda vårlökar och heta wokpannor. Filmen bjuder också på utflykter till Ho Chi Minh-staden och sockertoppsbergen i Halongbukten.

10) Indisk landsbygd: Bandit Queen

Shekhar Kapur (1994)
En sann berättelse om den lågkastiga flickan Phoolan Devi som ideligen blev misshandlad och våldtagen av byns högkastiga män. Ofrivilligt hamnade hon i ett banditgäng. Tillsammans med dem ser hon sin chans: hon tar blodig hämnd på sina egna plågoandar, tillika landsbygds-Indiens förtryckare.
1983 greps och fängslades den riktiga Phoolan Devi. 1994, samma år som filmen om hennes liv kom, blev hon benådad, och började en karriär i New Delhi som parlamentsledamot för ett litet socialistiskt parti. Men för några år sedan mördades Phoolan Devi av släktingar till några av de män som hon tagit gruvlig hämnd på.

11) Istanbul: Det turkiska badet

Ferzan Ozpetek (1997)
Har du varit på hamam? Vet du inte ens vad hamam är? I båda fallen måste du se den här filmen som handlar om ett gammalt, patinerat Istanbul, där husen är byggda med omålad träplank, luften doftar vedrök och frukostarna består av te, fikonmarmelad, fårost och oliver. I dessa kvarter finns också ett hamam, ett turkiskt badhus, som tillsammans med trähusen hotas av rivning när entreprenörer vill riva och bygga ett globaliserat likriktade shoppingcenter i betong.
På hamamets kakelgolv ligger man insvept i sin handduk och låter den heta ångan lösa kroppens spänningar. I den här filmen blir badhuset också platsen för upplösning av konventioner och förbjuden kärlek mellan män.

12) Kefalonia: Kapten Corellis mandolin

John Madden (2001)
En tårdrypande roman som blev film med Nicolas Cage i huvudrollen. Andra världskriget rasar runt ön Kefalonia i Adriatiska havet. Grekerna är stolta och fräcka, men inte alltid så starka, men de italienska ockupanterna är å andra sidan inte så onda som fascismens/nazismens lakejer brukar vara i andra världskriget-filmer.
Grekiska Pelagia blir förälskad i den charmiga fascistsoldaten Corelli och skippar sin grekiska pojkvän. Men det man minns från denna film är de storslagna National Geographic-mustiga scenerna av grekiska övärlden. Plus i kanten för att filmen inte bara utger sig för att skildra Kefalonia, utan också är inspelad där.

13) Ko Phi Phi: The Beach

Danny Boyle
Många ryggsäcksresenärer drömmer om den ännu oupptäckta stranden där man kan leva ett sorgfritt liv långt från störande charterturister, nitiska poliser och påstridig lokalbefolkning. I filmen The Beach, som bygger på Alex Garlands roman med samma namn, hittar en grupp resenärer denna strand långt bort från den krävande vuxenvärlden. Ett ryggsäcksparadis upprätthållet av naiv idealism, dekorerat med bambu och insvept i haschångor – en utopi som ganska snart visar sig bjuda på bittra motgångar och intriger.
Filmen är inspelad på Ko Phi Phi Don, den mindre av de två välkända turistöarna. Inspelningsön klarade sig mirakulöst nog undan flodvågen, som så fruktansvärt hårt drabbade Phi Phi Le, den större av de båda öarna.

14) Kreta: Zorba

Michael Cacoyannis (1964)
Se den för att förstå alla myter som uttalats om den grekiske mannen: livsglad, tjurig, stolt, dumdristig. Anthony Quinn gestaltar urgreken Zorba, som tillsammans med en engelsman ger sig på ett vansinnigt byggprojekt. Filmen bygger på en bok av Nikos Kazantzakis, innehåller den klassiska låten med samma namn som filmen och är inspelad runt samhället Stavros på Akrotirihalvön öster om Chania. Ta bussen hit, bada på de fina stränderna, ät en grekisk braklunch med retsina och bjud upp till en yr Zorba-dans – precis som Anthony Quinn i filmen – och glöm all grå vardag.

15) Loutraki: En vandring i solen

Hans Dahlberg (1978)
Filmatisering av Stig Claessons roman med samma namn om en försupen och frånskild sportjournalist, spelad av Gösta Ekman, som försöker hitta sig själv i Grekland. Han går och går och går – och kommer till slut fram till en förälskelse i form av en norsk reseledare. Inspelad i bad- och kurorten Loutraki tio mil väster om Aten. Se filmen, ta bussen till Loutraki nästa gång du är i Aten och njut av den långa strandpromenaden och den vackra klapperstensstranden.

16) Madrid och Formantera: Sex & Lucia

Julio Medem (2001)
En typiskt modern spansk filmberättelse som i sentimental ton kombinerar förälskelse, sex, dunkla begär, ödet och det kreativa skapandet. Spanjorerna verkar fortfarande, snart 30 år efter Francos fall, vara besatta av att frigjort uttrycka den sexualitet som länge var så inträngd av katolska konventioner. Vacker och sensuell, som reklamen utlovar, men också mörk och oroande. Utspelar sig i Madrid med sitt sena nattliv och på Mallorcas grannö Formantera med sitt ljusa, karga kalkstenslandskap och klara djupblå vatten. På Formantera har jag inte varit. Men efter att ha sett den här filmen är jag på väg dit.

17) Mexico City: Frida

Julie Taymore (2002)
Infriar alla myter som finns om konstnärer, men är också en bra introduktion till Mexikos mest berömda kärleksrelation, den mellan konstnärerna Frida Kahlo och Diego Rivera. Här finns berättelsen om Leon Trotskij som levde en kort tid hos paret i Mexico City innan sovjetiska underrättelsetjänsten slog ihjäl honom. Men här får man framför allt uppleva omständigheterna som ledde till Fridas smärtsamt självbiografiska porträtt. Och här får man se Diego måla sina muralmålningar i Nationalpalatset vid Zocálo i Mexico City.
Fridas hus och Nationalpalatset är öppna för allmänheten. Det är alltså fritt fram att kolla om verkligheten överensstämmer med miljöerna i filmen.

18) London: Notting Hill

Roger Michell (1999)
Denna romantiska komedi har förmodligen betytt mer för turismen till London än tio reklamkampanjer från Brittiska turistbyrån. William, spelad av feelgood-genrens mästare Hugh Grant, delar lägenhet med en kompis försedd med ärthjärna och driver en inte alltför framgångsrik resebokhandel i Notting Hill. Detta är Williams del av storstaden, hans by, hans hemvist, och trots ett småtrist liv älskar han småaffärerna, folkvimlet och loppmarknaden på Portobello Road. William är en vanlig kille, dessutom blyg. Ändå knallar en självsäker, världskänd filmstjärna, spelad av Julia Roberts, en dag förbi och blir blixtförälskad i det “vanliga”. Notting Hill gestaltar således alla kärleksutsvultna, talanglösa ungkarlars våta dröm.
Williams blå lägenhetsdörr i filmen blev en så het turistattraktion att nuvarande ägarna såg sig tvingade att byta färg för att slippa turisthorderna.

19) Nicaragua och Skottland: Carlas Song

Ken Loach (1996)
Året är 1987 och George Lennox, spelad av Robert Carlyle, är en uttråkad busschaufför i Glasgow, en stad märkt av sociala nedskärningar och förlamande arbetslöshet. Så träffar han Carla som kommer från Nicaragua, blir kär, reser till hennes hemland och hamnar mitt i kriget mellan sandinisterna och de USA-stödda Contras. Många realistiska och hemska stridsscener, men också levande gestaltningar av myllrande, färgstraka samhällen och byar, och rödbruna, gropiga grusvägar som skär genom det gröna, tropiska landskapet.

20) Rio de Janeiro: Central do Brasil

Walter Salles (1998)
Rio de Janeiro är inte bara ena sidan strandliv och karneval och å andra sidan favelas och gängkrig. Rio är också vardag för en stor kämpande medelklass som lever sina liv i solkiga höghus där pendeltågen skramlar förbi utanför fönstret. Dora är en vilsen, cynisk ensamstående kvinna med en skrivarbyrå på fickan: hon sitter på trottoaren vid Rios centralstation och skriver myndighetsbrev åt illitterata på sin skraltiga skrivmaskin. Här får hon kontakt med en hemlös pojke och tillsammans reser de med buss norrut i landet för att söka efter pojkens pappa. Brasiliens vidder blåser bort den stillastående vardagsluften och de raka vägarnas oändlighet sträcker sig bortom tristessen – och allt detta väcker min vinterslumrande reslust.

21) Rom på 50-talet: Prinsessa på vift

William Wyler (1953)
Äntligen lämnade Hollywood sina studior. I början av Prinsessa på vift förklarar en text stolt att “Hela denna film är inspelad i Rom”. Audrey Hepburn slog igenom med tolkningen av prinsessan som uttråkad av sitt inrutade hovliv flyr ut på Roms gator, där hon träffar en amerikansk journalist (Gregory Peck).
Colosseum, Septimus Severus triumfbåge, Il Vittoriano och Spanska trappan är några av de miljöer som paret befriande planlöst driver förbi. Och sju år innan Antita Ekberg badade i Fontana di Trevi i Fellinis Det ljuva livet tramsar Gregory Peck och Audrey Hepburn runt framför samma fontän, men utan att blöta ner sig.
När prinsessan i slutet av filmen får frågan om vilken stad i världen hon gillar mest svarar hon “Alla städer”. Sedan får hon något drömskt i blicken och tillägger:
– Nej föresten, Rom. Rom är bäst.

22) Rom under antiken: Gladiator

Ridley Scott (2000)
Inför min senaste Romresa såg jag Gladiator. Det är jag glad för. Resterna av Forum Romanum och Colosseum hade annars inte haft samma lyster och varit lika laddade med ödesmättad maktkamp. Och det var först när jag såg den här filmen som jag förstod hur imponerande antikens Rom egentligen måste ha varit.
Det har gjorts många filmer om Romarriket. Flera är storslagna, många är tyvärr riktiga kalkoner. Gladiator höjer sig högt över mängden. Flera scener är dock inspelade i Ouarzazate i Marocko och gladiatorstridsscenerna är inspelade i en nybyggd replik av Colosseum vid Fort Ricasoli på Malta.

23) Rwanda: Dimhöljda bergens gorillor

Michael Apted (1988)
Sedan 1988 har det inte sålts en safariresa till Afrikas bergsgorillor allt utan att titeln till denna film haft en central roll i marknadsföringen. Amerikanskan Dian Fossey ägnade nästan 20 år åt att studera bergsgorillor och stoppa tjuvjakten i det bergiga gränslandet mellan Rwanda, Kongo-Kinshasa och Uganda. Hon fick många fiender och hittades 1985 brutalt mördad.
I Dimhöljda bergens gorillor, där Fossey gestaltas av Sigourney Weaver, får man en mycket bra introduktion till konflikten kring de hotade gorillorna. På köpet bjuds man på förföriska naturscenerier som Rwandas turistbyrå måste vara mycket nöjda med. Sedan filmen kom har tjuvjakten avtagit och området öppnats för mer turism. Och efter några oroliga år är det åter möjligt att besöka de dimhöljda bergens gorillor.
Inspelad på plats i Rwanda och i Nairobi och i Aberdare-bergen i Kenya.,

24) Serbien: Svart katt, vit katt

Emir Kusturica (1998)
Detaljrik och kul skildring av romska smångangstrar och storfifflare i osannolika Skrot-Nisse-miljöer på den serbiska landsbygden. En scen har fastnat i mitt huvud. Den utspelar sig på en badplats vid en stillastående Coca-cola-färgad flod med flytande träruckelserveringar, het stillastående inlandsluft, surrande flugor, smältande jordgubbsglass och små flaskor med ljusgul apelsinläsk.
När jag sett scenen förstår jag att regissören Kusturica och jag har en sak gemensamt: kärleken till sötvattensbadplatser. De må ligga vid Dalälven eller Donau, ingredienserna är desamma: skraltiga hopptorn, illasinnade bromsar och dydoftande vassruggar.

25) Shanghai: Shanghai-triaden

Zhang Yimou (1995)
1930. Shanghai är Kinas svar på Chicago. En 14-årig pojke kommer från landet till Shanghai för att jobba åt sin avlägsna släkting, tillika stadens gudfader, maffialedaren Tang. Storögt betraktar han Shanghais vimmel, storögt betraktar han de förnäma salongernas prakt, storögt betraktar han överklassens dekadens. Efter inledningen ger filmen knappt några konkreta stadsbilder alls, men med sitt drömlika bildspråk bidrar den definitivt till mytbildningen om det glamourösa, skamlösa, våldsamma, gränslösa förrevolutionära Shanghai.

26) Tibet: Sju år i Tibet

Jean-Jacques Annaud (1997)
Österrikaren Heinrich Harrer ska bestiga en bergstopp i indiska Himalaya när andra världskriget bryter ut. Britterna, som styr över Indien, griper den tysk-österrikiska klättringsexpeditionen och sätter dem i fångläger. Men Henrich, spelad av Brad Pitt med tysk accent, rymmer och hamnar i Tibet, där han blir kvar i sju år och lär känna den då unga Dalai Lama. Berättelsen, som kom i bokform redan 1952, bygger på en sann historia, som det brukar heter i marknadsföringen, och är skriven av alpinisten Heinrich Harrer själv. Det bländvita bergstopparna och den karga högplatån i filmen är dock inte sant tibetanska, utan substitut i Kanada och argentinska Mendoza.

28) USAs Mellanvästern: The Straight Story

David Lynch (1999)
Jag blir ofta trött på amerikanska filmer som bara skildrar kriminalitet. Finns det inget annat att filma i USA? David Lynch lämnar schablonerna när han skildrar detta vardagsdrama som utspelade sig på riktigt 1994 i Iowa och Wisconsin. Här begås inte ett enda brott; dör inte någon en bråd död.
Alvin är 73 år och bor i Laurens, Iowa. En dag bestämmer han sig för att göra en försoningsresa till sin sjuka bror i Mt Zion, Wisconsin. Men han har inget körkort. Tar han bussen? Nej, han tar sin traktorgräsklippare som gör åtta kilometer i timmen och kör de 40 milen. Det går väldigt, väldigt långsamt och människor han träffar är så där banalt vanligt trevliga, utan lömska och onda baktankar. Under tiden får man njuta av Iowas raka vägar, gulliga småstäder och mogna, motljusbelysta sädesfält. Filmen är faktiskt inspelad längs samma väg som verklighetens Alvin körde sin John Deere-gräsklippare.
En bit in i filmen är jag på väg bort i tankarna och ser mig själv bakom ratten i ett något snabbare fordon med Hank Williams i bilradion och hela den amerikanska kontinenten som fond.

29) Venedig: Måndag morgon

Otar Iosseliani (2002)
En tragikomisk Tati-inspirerad film nästan helt utan dialog. Vincent jobbar i en stinkande, rykande industri i en dal i ett lerigt och grått landsbygds-Frankrike. Han har ett kargt förhållande till hustru och barn och får allt för sällan tid att ägna sig åt sin passion att måla. Hans själ förtvinar, förstår man.
Men så flyr han. Han tar tåget till Italien och träffar en Venedigbo, som liksom han själv är industriarbetare. Mannen vill visa Vincent det äkta Venedig, det som inga turister normalt ser, det som inspirerat renässansmålaren Tizian till storverk. Tillsammans åker de båt på kanaler, promenerar i gränder och klättrar upp på hustak – och man får en stark, mycket närvarande känsla av ett ruffigt, oglamouröst Venedig bortanför Markusplatsen och Rialtobron.
Men alla resor har ett slut. Vincent återvänder till slut hem till skitjobbet och frun, som välkomnar honom med den uppfordrande och betydelsebärande frasen “Hängrännan är full av dy”.

Hitta filmen du söker efter
Hittar du inte filmen hos dina lokala videouthyrare kan du alltid köpa filmen på internet. Det behöver faktiskt inte bli så mycket dyrare än att hyra. Visserligen kostar nyutgivna köpfilmer 200–250 kronor, men har de några år på nacken är 49 och 69 kronor för en dvd inget ovanligt lockpris.

---

Text: Per J Andersson • 2005-03-23
Restips • Listor