Än så länge var det inte bättre förr

EGYPTOLOGISKA MUSEET I KARIO.
Tutankhamons dödsmask, gamla rikets guldfalk, prinsesskronor från
Dahshur. Tusentals år av högcivilisation skrattar åt besökarna. En
blåskimrande flodhäst ler i njugg precis som om den ville säga: klåpare!
Titta hur det blev! Kaos, social oro och miljökatastrofer. Narmertavlan
i samma byggnad berättar med ett finurligt bildspråk hur det övre och
nedre Egypten enades, hur en av världens mest avancerade civilisationer
föddes.
  Rycks tillbaka till nutiden. En regndroppe faller rakt i pannan. Plopp!

NARMERTAVLAN ÄR NÄSTAN ÄR NÄSTAN 5 000 ÅR
gammal och i perfekt skick. Museets tak däremot är gissningsvis från vår tid,
sprucket och trött. Allt var bättre förr. Så måste det vara. Kairo
trycker på mot museets väggar. Vi pratar inte längre om en praktfull
huvudstad utan snarare om urban lyteskomik: 20 miljoner invånare,
genomfartsleder upphissade i balkonghöjd, en ohanterlig jätte.
  Fast å andra sidan är det lätt att låta sig duperas av de gamla
högcivilisationernas varumärken, av pyramider och sfinx. Faraoner och
prästerskap levde livet, resten knotade på och letade efter extrapris på
torkad kamelskit och jäst stomjölk. Så har det fortsatt. Påhittade
hierarkier, klasskillnader, våld och svek. Mänskligheten tycks trots
allt mottagligare för upprepning än utveckling i positiv mening.
  Nej, det är nog arvsynden och inte hunden som är människans trognaste
följeslagare. Folk tycks alltid ha supit, myglat och justerat sanningen
efter egna intressen. Ädla krig är sällsynta om de överhuvudtaget
existerat. Historikern Strabon berättade för tvåtusen år sedan om galen
honung, deli bal. Den tillverkades i de Pontiska alperna av ett folkslag
som kallades för heptakometerna. Folket gjorde allt bakvänt, hade
sexuellt umgänge offentligt, men sjöng och dansade i ensamhet. Och de
hade galen honung, den gula smeten som raderade allt förnuft, fick folk
att likgiltigt sätta sig i vägkanten eller hänge sig åt omoraliska
excesser. Som genom en lycklig slump råkade det romerska imperiets
trupper lägga området under sina fötter och därmed göra mänskligheten en
stor tjänst. Om styrkorna verkligen fann någon galen honung är väl
ungefär lika osäkert som förekomsten av massförstörelsevapen i dagens
Irak.

INTE ENS MILJÖFÖRSTÖRNING
är något som vår tid har ensamrätt på. Redan för tusen år sedan plågades
Kairo av växtvärk. Då fanns här sju våningar höga hyreshus. Luften
ansågs så ohälsosam att läkare uppmanade bräckliga personer att söka sig
någon annanstans. Medelhavets natur började naggas i kanten på
700-talet. Då anlände morerna till Sydeuropa i sällskap av en särskilt
glupsk fårtyp. Hjordarna betade rent i såväl Spanien som Italien. Än
värre prövningar drabbade Medelhavets skogar när venetianare och turkar
behövde virke till sina flottor. Det som blev kvar åt getterna upp.
  Den stora skillnaden mellan förr och nu är att vi är effektivare än
våra föregångare. Vi har lärt oss att döda och förstöra med industriell
effektivitet. Auschwitz och Srebrenica har blivit mer än bara
geografiska begrepp, platserna är i mångas medvetande synonymt med
ofattbar ondska. Jordklotet krymper ständigt. Djungel, urskog och tiger
hotar att försvinna. För gott.
  Drar mig till minnes några rader från författaren David Orr. De löd
något i stil med: just denna dag då du kliver ur sängen går jordklotet
miste om regnskog, just denna dag förlorar vi fyrtio till hundra arter
och ingen vet ifall antalet är fyrtio eller hundra. När du lägger dig är
jorden en fattigare och mer sårbar plats än när du vaknade.

KAIRO PÅ KVÄLLEN. Nilen flyter
lugnt och tryggt. Stan sprakar av liv. Tehusbrickor fylls med färska
kvistar av mynta, högtalare av sångerskan Om Kalthoums darrande stämma.
Det är lätt att låta sig luras. Att ta svalorna, vattnet och allt det
härliga för givet. För visst är jordklotet en fantastisk planet, den
bästa av alla. Och visst är det häftigt med mångfald. Men om vi inte ser
upp, om vi inte ryter till och säger ifrån kan det snart vara dags att
sorgset konstatera: det var bättre förr.

---

Text: Mikael Persson • 2005-05-27
Krönika • Restips