Allt som heter London är inte kul
Jorden är rund, havet blött och allt som heter London är inte kul. Kolla i din atlas och du har massor av exempel på inte bara villfarelser utan också tvivelaktig marknadsföring. Här finns ortsnamn som försöker lura dig på villovägar, som vecklar ut sina vokaler och konsonanter på ett lika förföriskt och bedrägligt sätt som
Jorden är rund, havet blött och allt som heter London är inte kul.
Kolla i din atlas och du har massor av exempel på inte bara villfarelser utan också tvivelaktig marknadsföring.
Här finns ortsnamn som försöker lura dig på villovägar, som vecklar ut sina vokaler och konsonanter på ett lika förföriskt och bedrägligt sätt som då ett flugblomster fångar godtrogna insekter.
Här finns geografiska beteckningar som högljutt utlovar något enastående, men i verkligheten knappast bjuder på något mer upphetsande än en asfalterad trevägskorsning och riklig förekomst av mygg och grankottar.
Låt mig ta några exempel:
London, Aten, Amsterdam.
Glasklart säger du och tänker först på Soho, scones och kladdiga vingummin, sedan på pita gyros, smog och Akropolis och till slut kanaler, haschrus och Rijksmuseum.
Klockrent eller hur?
Icke då.
Geografin är besudlad med samma billiga och i stort sett värdelösa märkesplagiat som du kan hitta på Khao San Road i Bangkok eller på vilken oktobermarknad som helst.
Kommer du ihåg den där semesterinhandlade La costetröjan vars gröna krokodilmärke var det absolut enda som behöll passform och färg efter första tvätten? Tänk också på den där Rolexklockan som du köpte för några tior, den som inte bara visade sig gå på diesel utan även baklänges och till slut inte alls. Eller hur var det nu med den där franska årgångskonjaken med kapsyl och sirapsfärgad bottensats?
Kolla nu på nytt i din världsatlas och du märker att London inte bara existerar intill Themsen, utan också i fem nordamerikanska varianter, samtliga i storleken small, eller till och med very small.
usa stoltserar dessutom med tolv Athens. Och Amsterdam finns inte bara i Georgia, Idaho, New York och Ohio utan också strax utanför småländska Lammhult. För så är det: inte ens Sverige är förskonat från plagiaten.
I utkanten av Växjö ruvar Paris, Hamburg och London, men den som förväntar sig svala boulevarder, fatöl till bastuackompanjemang och afternoon tea med scones konstaterar strax besviket: lite mossa, tre rödvita torp, en jäkla massa skog och inte ens en vykortsförsäljare inom synhåll.
Risken är alltså uppenbar att du kan kliva på ett tåg eller en buss mot rätt destination, men ändå åka åt fel håll, ja rent ut sagt, helt åt helvete.
Till skillnad från prestationsförhöjande fusk inom elitidrotten, är geografisk dopning knappast något sentida fenomen. Snarare tvärtom.
Uppsalaprofessorn Olof Rudbeck lanserade på 1600-talet den djärva teorin om Sverige som hem åt Atlantis. Brorsonen Peter utnämnde Småland som rikets, ja kanske hela världens mittpunkt. Vid hemmet i Huseby låg inte bara nedblåsta grenar och en kvarglömd spade, utan också de gotiska folkens urhem. Trakten påstods dessutom rymma asagudarnas boning och Bråvalla hed där en tidig svensk kung lär ha pucklat på en lika tidig dansk regent.
Några timmar söderut med häst och vagn mötte Ryd, en glipa i den småländska storskogen och den plats som av samma Peter Rudbeck lanserades som trojanernas ursprung. Här intill Blekingegränsen höll det legendomspunna krigarfolket till innan de tröttnade på det usla klimatet och tågade ner till trakten av Dardanellerna och Egeiska havet för att till slut gå under i skuggan av en slarvigt tillyxad häst.
Att locka godtrogna besökare till fullständigt ointressanta platser dominerar alltså det geografiska skojeriet. Men även motsatsen existerar. Språkliga konstruktioner som, åtminstone från mitt snäva småländska perspektiv, tycks ha en enda funktion: att hålla utsocknes borta. För hur goda är oddsen att jag ska lyckas uttala Mezökovacshaza, Wrzeszcz eller Chichicastenango på ett för biljettförsäljaren begripligt sätt? Och riskerar inte mitt uttal av Qaryahash Sharqiyah eller Zlocew att tas för förstadiet av lungsot, i stället för beskrivningen av den geografiska företeelse dit jag tänkt mig?
Inför sådana ansamlingar av w, q och z är risken uppenbar att jag i stället låter mig luras till, tja, i värsta fall ett småländskt Hawaii. Ett sådant existerar nämligen och innehåller sällan något varmare än korv.
Text: Mikael Persson • 2006-06-19
Krönika • Restips