Annons
Annons
Krönika

Flaggan i topp – jag reser vidare

Champagnen flödar, fyrverkerier sprakar och flaggan vajar i topp. Vi är nu största resemagasinet i Sverige med 188 000 läsare per utgåva (Orvesto). Aldrig har vi varit så stora. Aldrig så stolta, aldrig så övertygade om att lust förenat med nytta skapar en åtråvärd tidning. Den som rest har något att berätta. Behöver inte vara

Text: Bodil Sjöström • 2006-10-30 Uppdaterad 2006-10-30

Champagnen flödar, fyrverkerier sprakar och flaggan vajar i topp. Vi är nu största resemagasinet i Sverige med 188 000 läsare per utgåva (Orvesto). Aldrig har vi varit så stora. Aldrig så stolta, aldrig så övertygade om att lust förenat med nytta skapar en åtråvärd tidning.

Den som rest har något att berätta. Behöver inte vara vildaste äventyret, men det finns alltid något som kan bli en historia. Människor har blivit förälskade, lurade, förförda, berörda, ätit något annorlunda och så alla dessa fadäser. Att skriva ett resereportage handlar i mångt och mycket om konsten att berätta den historien. Man ger texten en ram (resan) och fyller den så att läsaren får med sig något nytt (research, intervjuer). Det svåra är att begränsa sig.

Att skriva ledare är ungefär samma sak. Man bestämmer sig för ett ämne, spinner vidare för att till slut ge en knorr. Detta är min sista ledare. Vid kanten av Grand Canyon, där sikten och tanken är helt fri, tog jag i somras beslutet att sluta. Jag vill göra mer av det jag gör nu – skriva. Som chefredaktör leder man allra mest andra. Nu ska jag leda mig själv.
Det finns berättelser som ännu inte kommit ut. De där bakom-kulisserna. Som när jag var på reportageresa i Danmark. Skulle smaka av menyer på värdshus och åt så mycket att jag var tvungen att gå ut och spy mellan rätt sex och sju. Fotografen spydde efter desserten (rätt nio). Eller den där jag var i Albany i sydvästra Australien. Jag fyllde 40 år och mina vänner hade sett till att den lokala puben skyltade med temat Bodil Birthday Bash. Ölkranarna stod öppna, ett liveband spelade mina gamla mossiga 60-talsfavoriter och jag blev firad så jag fick krypa hem, av en hel by jag inte kände någon i.
Starkast av alla berättelser är naturligtvis de om tsunamin. Förra sommaren reste jag bland annat till Khao Lak för att skriva om återuppbyggnaden. Jag talade mycket med Räddningsverket om hur de arbetade med identifiering och stöd. Jag bodde på samma hotell som de anhöriga som kommit för att ha minnesceremonier. Tsunamin byggde bo i varje cell i mig, det var omöjligt att värja sig. Sista natten ringer telefonen. Det har varit jordbävning och man befarar en ny tsunami. Vi springer från rummet och lämnar alla ägodelar. Vi ser bilderna framför oss om vad som hände den ohyggliga annandagen. De som sprang tillbaka efter sina pass och försvann.
Nu kunde det hända igen. Det var en fruktansvärd natt. Ingen våg. Ingen fara. Men jag var vansinnigt rädd. (Just denna berättelse finns att läsa här på http://www.vagabond.se.)

Men den bästa berättelsen sparar jag till sist. Den heter Tobias Larsson. För fem år sedan steg han in på Vagabonds redaktion och presenterade sig som vår nya praktikant. Jag visste redan då att han skulle gå långt. Kände att “honom ska vi ha!”.
Tobias fick senare ett vikariat, blev därefter anställd som redaktör på resemagasinet och har dessutom skrivit guideböcker på förlaget om Grekland, Thailand och Kroatien. Nu blir han Vagabonds nya chefredaktör.
Jag önskar honom allt gott, bättre vän på resan kan ni inte få.
Tack och hej ni fantastiska läsare, alla underbara frilansare och älskade arbetskamrater. Jag reser vidare och fångar nya berättelser.


Text: Bodil Sjöström • 2006-10-30
KrönikaRestips

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top