Mer död och katastrof på semestern

HAR DU TRÖTTNAT PÅ ATT ALLT ska vara så förbaskat trivsamt och härligt på semestern? Längtar du efter att få må lite dåligt, känna dig frustrerad, uppgiven eller riktigt jäkla arg över all världens orättvisor – eller vill du kanske bara få bli lite rädd?
I så fall är du kanske lagd lite åt det morbida hållet. De goda nyheterna är att du inte är ensam.
När guideboksjätten Lonely Planet listade resetrenderna inför 2007 fanns dark tourism med som en av årets bubblare. Allt fler söker, om vi får tro trendsniffarna på Lonely Planet, en släng av misär på semestern.
Vi vill inte längre ha blå laguner, mjölkvita sandstränder och ljumma briser genom de frasande palmbladen. Bevare oss för att komma hem med en fräsch solbränna och designerprylar i bagaget. Nej, nu gör vi allt för att få det så -omysigt som möjligt.

PÅ SVENSKA GÅR FENOMENET IBLAND under den kvällstidningsdoftande benämningen chockturism, och det är egentligen ingenting nytt. Själva begreppet chockturism myntades av den flitige resenären Anders Thorsell, som sedan sin första resa till Östberlin 1988 utvecklat ett behov av att uppleva alla nyanser av den gråskala som gamla kommuniststater har att erbjuda. Särskilt intresserad tycks han vara av kärnkraftverk. Nu är han inte riktigt ensam om den böjelsen, och företrädarna för Tjernobyl är inte sena att haka på en lönsam affär. Därför går det numera att få en guidad tur i spåren av världens största kärnkraftskatastrof: “Upplev det fridfulla lugnet i spökstaden Prypyat – alla 47 500 invånarna var tvungna att lämna sina hem dagen efter olyckan. Utforska de övergivna hyreshusen, skolorna, hotellen, daghemmen.”
Knappt har man hunnit ta sig för huvudet och undra vad som ska dyka upp härnäst förrän en borgmästare i den sibiriska staden Vorkuta kommer med ett förslag som får Walt Disney och Bert Karlsson att framstå som sååå 1983. Nu är det 2007 och turisterna har matats med sockervadd och Coca-Cola så det står dem upp i halsen. Igor Shpektor deklarerade redan för ett år sedan att han tror att framtidens semesternöje stavas g-u-l-a-g. Just det. Han vill utnyttja traktens stalinistiska historia till något positivt och bygga ett Club Gulag Holiday Camp, komplett med taggtråd, ilskna hundar och beväpnade vakter. Nu ska vapnen ju inte ha annat än färgkulor i magasinen, men ändå – Shpektor har fattat vad dagens resenärer tänder på.

DET FINNS TILL OCH MED FORSKNING PÅ ÄMNET. På flera universitet, bland annat i Storbritannien, ägnar man sig åt att kartlägga och analysera människans behov av att resa i katastrofens spår. Professorerna John Lennon och kollegan Malcolm Foley, som 1996 myntade begreppet dark tourism, menar att den underliggande orsaken till att en del västerländska turister väljer att resa till platser där stora tragedier har utspelat sig är att vårt samhälle har tappat kontakten med vår dödlighet. Att aktivt söka upp platser där våldsamma konflikter eller hårdnackad diktatur satt sina spår kan vara ett sätt att försöka förstå mer om vad det är att vara människa.
Inget ont i det. I bästa fall kan ett besök på ett koncentrationsläger i Tyskland eller Dödens fält i Kambodja bidra till att vi lär oss av historien, och en stunds eftertanke vid Ground Zero kanske gör oss till ödmjukare varelser, åtminstone för stunden.
Frågan är hur snabbt en tragedi får bli en sevärdhet och i vilken form den får framställas utan att det blir smaklöst. Igor Shpektors dröm om ett Club Gulag må vara ett övertramp, men tänk om han har rätt: det kanske finns en marknad för hans idé. Och även om det är fel att pilla på andra människors tragedier och rota i sår som inte har läkt så är det en intressant tanke. Vad är det som gör att vi fascineras av det fruktansvärda, så till den milda grad att vi istället för att undvika det ibland söker upp det?

---

Text: Karin Wallén • 2007-06-20
Krönika • Restips