När semesterns romans falnat

Ett par varma bruna ögon. En blick som fångade min i förbifarten. Jag tyckte han såg lite sorgsen ut, men när jag log mot honom och sa hej styrde han genast stegen mot mig. Lite försiktigt, men nyfiket och förväntansfullt.
Jag sträckte fram en hand för att hälsa och fick nästan genast avvärja en puss på munnen.

Min semesterförälskelse, en av alla i raden. Visst förstod jag att han inte kunde bli min på riktigt och att jag borde passa mig för sjukdomar, men lite kel tänkte jag ändå inte avhålla mig ifrån. Man kan väl tvätta händerna efteråt.

Vi sågs några gånger den där veckan men när det var dags att åka hem hade jag inte en tanke på att han skulle kunna följa med mig till Sverige. Han viftade på svansen, verkade rätt nöjd där han var, och jag gissar att han hade charmat in sig hos någon ny turist redan innan jag hunnit packa ihop det sista och gett mig av.

Jag råkar dessutom veta att semesterförälskelser är bäst på semestern. Helst på någon särskilt romantisk plats också. Typ den italienska ön Stromboli.

Där träffades en gång Ingrid Bergman och Roberto Rossellini när de spelade in filmen med samma namn som ön. Det var också där jag träffade Ingomar. Från Österrike. Han var ingen hund utan människa. Solbränd och avspänd, med rakad skalle och naturfärgade beads runt halsen. Det var somrigt och härligt. Och han hette som sagt Ingomar, med ett hårt g i mitten, men det gjorde inget just då. Jag var ju kär.

Vi klättrade upp på berget en kväll och satt bredvid vulkankratern när natten föll. Var tjugonde minut puffade den ut ett litet fyrverkeri av glöd som singlade genom luften. Det slog gnistor om Stromboli, och man skulle väl kunna säga att det gjorde det om oss också, några septemberdagar år 2000.

Det gjorde nästan fysiskt ont att säga hejdå, och så fort min färja lämnat ön inleddes ett intensivt sms:ande. Något telefonsamtal då och då. Jag var snart tillbaka på jobbet, september blev oktober. Och precis när oktober blev november stod han plötsligt där i ankomsthallen på Arlanda.

Mina ögon letade efter en solbränd kille i badshorts (fast jag borde fattat att han bytt om sedan sist) och jag kunde inte för mitt liv förstå att den person som nu kom gående emot mig var samma man som jag blivit så hett förälskad i för bara två månader sedan.

Vem var den där bleka, skalliga figuren vars cowboyboots nu hasade fram över svensk mark? Om han ändå inte hade dragit upp jeansen så där överdrivet mycket och om han kunde gå normalt och inte så där med huvudet guppande som en struts. Då kanske jag hade kunnat tycka det var kul att se honom. Men nej, det här kändes bara fel.

Lika starkt som hela kroppen hade skrikit att han var mannen i mitt liv när jag lämnade honom på Stromboli, lika tydligt kände jag nu i varje cell att det här var en dålig idé.

På flygbussen försökte jag att inte irritera mig på hans dåliga engelska och det där konstiga smackandet han hade för sig när han pratade. Men allt var grått och ruggigt. Löven hade fallit av träden och sommaren hade fallit av min semesterromans. Stromboli hade runnit ur honom, kvar var skalet. Och det hette Ingomar.

Om Ingomar hade varit en hund hade han förmodligen hamnat på Blocket ganska snart efter att jag tagit emot honom i Sverige. Han motsvarade ju inte förväntningarna.

Var det likadant för familjen som tog med sig den där söta hunden från semestern? Den som tittar på mig från en nätannons. Den blicken har jag sett förut, det är samma sorts blick som gjort mig till en person som tvättar händerna osedvanligt många gånger när hon reser. Och det är klart jag vill klappa den här hunden också, rentav ta med den hem.
Men jag tvingar mig att tänka ett varv till. Frågar mig om jag är beredd att lova evig kärlek. Även när den första tidens romantik falnat. När det är novembergrått och ruggigt. Och älsklingen behöver kissa

---

Text: Karin Wallén • 2008-02-04
Krönika • Restips