Annons
Annons
Foto: Iris Tiitto

Foto: Iris Tiitto

Iran

På skidor i Iran

En timme från Teheran väntar snöklädda berg och gränslös skidåkning. Här låter man sjalen glida bak lite på den tuperade frisyren. Och i fikapausen sitter killar och tjejer intill varandra. Lite närmare, lite friare.

Text: Redaktionen • 2008-02-06 Uppdaterad 2021-09-15

3 000 meter över havet minglar Teherans unga överklass mellan bilarna. Brunögda Paris Hilton-kopior med minimala sjalar på tuperat hår. Rosa läppstift. Matchande skiddress. Och alla dessa uppnäsor, några nyopererade med stora vita plåster på.

Underlagskräm var inte det första jag tänkte på när jag packade för den här skidresan. Det kanske var en miss.

Här, utanför skidanläggningen Dizins högst belägna parkering, ligger makeupen i flera lager och sjalarna är konstant på väg att glida av.

FRÅN EN SILVERFÄRGAD STADSJEEP hörs olaglig musik, amerikansk hiphop, “Outta Control” med 50 Cent. Här och nu kunde inte få ett bättre soundtrack. Jag är i den islamiska republiken Iran, känd för sin hårda regim och sina stränga sharialagar, och i Alborzbergen är det helg och världens partystämning.

“Catwalk”, fnyser min kompis Amin och vi går tillbaka till bilen. Han tycker hiphop är mainstream och gillar inte Dizin, säger att de riktiga skidåkarna håller till i Shemshak och Darbandsar.

Där har han själv åkt skidor sedan sjuårsåldern. Hans mamma lurade skolfröknarna. Sjukanmälde sonen och tog med honom till bergen. På den tiden susade kvinnorna ner för skidbackarna som svarta spöken. Nu har de flesta figursydda jackor och får ha mössa istället för sjal.
På skidor i Iran

SKIDORTERNA I ALBORZBERGEN är kända för att vara några av de mest liberala platserna i Iran. I vintervillor bakom höga murar brukar välbeställda ynglingar ha vilda fyllefester. Närmaste polisstation ligger flera mil bort. Det är bara vissa helgkvällar som unga gäng från Teheran riskerar att bli stoppade av polisen som jagar smuggelsprit och billig hembränd alkohol – arrak. Ofta tillverkad av kristna armenier, levererad direkt hem till dörren efter ett telefonsamtal till rätt person.

– Ofta går det att betala polisen, säger Amin och berättar en osannolik historia om hur han och några kompisar åkte fast, men klarade sig genom att byta sin buteljerade sprit mot polisens hembrända.

Om trafiken inte är alltför tät når man skidanläggningarna Dizin, Shemshak och Darbandsar på drygt en timme med bil från Teheran. Bergen reser sig precis norr om tolvmiljonerstaden, men skyms oftast av ett grålila täcke av smogg.

På skidor i Iran

PÅ FREDAGAR, som är veckans lediga dag, köar Teheranbor på slingriga småvägar på jakt efter friskare bergsluft. Tidigt på morgonen kommer skidåkarna, de välbärgade från norra Teheran. De som inte har råd med liftkort stannar på restaurangerna längs med vägen eller packar bilen full med picknickmat.

Vid lunchtid sprider sig en doft av nygrillad kyckling längs med bergssidorna. Jordgubbsdoftande rök från vattenpipor smyger över snön.
Vägen som kränger ner mot dalen, från Dizins partyparkering till bergsbyn Shemshak, klarar precis ett möte. Ändå står bilar parkerade i varje krök.

– Welcome to Iran! You want chaiii?
En ung ingenjör från södra Teheran trugar på oss te, pi-stagenötter och godis. I slitna finbyxor står han med snö upp till knäna och vill att vi klättrar upp till honom och hans fru som har sin picknickplats sex meter rakt upp i en brant.
Här och där har unga par lagt ut filtar och tänt grillen. Barnen gör snögubbar och leker i snön.

På skidor i Iran

VID FEMTIDEN RULLAR BILAR med kolgrillar och skidor tillbaka ner mot Teheran. Molnen som cirklat som rökpuffar runt bergstopparna breder ut sig och blir mörka.
Bland skidåkare är Alborzbergen omtalat för sitt fina puder, kallt och lättsvängt på grund av bergens höga höjd. Och nu kommer snön.

30 centimeter fluffigt puder bäddar in plastmöblerna utanför snabbmatshaken i Shemshak när vi tar bilen genom dalen till Darbandsar. Helst bör man komma iväg senast klockan nio, samma tid som liftarna öppnar. När solen värmt upp sydsidorna finns det risk att det går laviner som blockerar vägen.

Plogbilen kommer varje dag. Men vid riktigt stora snöfall kan vägarna vara avstängda i flera dygn.

KANSKE ÄR DET SNÖFALLET som skrämt bort skidåkarna från Teheran som brukar komma vid den här tiden. Framme i Darbandsar får vi pulsa fram till stolsliften som bara två skidåkare tagit före oss.

Uppe på toppen tycker vi att det känns som om vi har hela bergskedjan för oss själva. Under oss orörda snöfält. Vid horisonten toppar på fyra- och femtusen meter. Den högsta, vulkanen Damavand, spetsar några bräckliga fjädermoln med sina 5 671 meter.

JAG FÅR EN BUBBLANDE KÄNSLA av frihet, även om det är det stränga Iran jag befinner mig i. Men det finns kryphål.

– Har du pengar kan du få tag på allt, säger Amin.
Han berättar om den hemliga uthyrningen av amerikanska filmer, om olagliga skivbutiker, alkohol och allt annat som är viktigt när man är 22 år.
Han vill bo kvar i Iran. Hans flickvän vill flytta till Europa. Det är ett känsligt ämne som jag inte vill ta upp nu när vi ska ge Darbandsars puder en omgång.

I jämförelse med Dizin är skidbackarna i Shemshak och Darbandsar betydligt brantare. Färre nedfarter, sämre preparerade pister, fler duktiga skidåkare. Ingen modevisning som i Dizin. Snarare en skidresa tillbaka till 1980-talet, stickade tröjor och långa raka Elanskidor.

Klockan tolv sänder den statliga radion middagsbön. Det skränar från skidanläggningens högtalare. Efter några svettiga åk med bakåtlutning dricker vi te i solen. Vi är helt ensamma utanför topprestaurangen, ett rostigt skjul med en blänkande samovar och Alborzbergens coolaste utsikt.

Den röda äggliften suckar och verkar längta efter bättre tider. Tre gondoler länkar samman skidanläggningen i Dizin, samma liftsystem som transporterat skidåkare till toppen i mer än 40 år. Skidkomplexet är Irans största. Ett skrytbygge uppfört under Shahens tid som fått förfalla sedan mullorna tog makten.

SERVICEN ÄR LITE SI OCH SÅ. Ibland hålls liftar stängda helt utan anledning. Kvällsnöjen existerar inte. Ändå kommer skidåkare hit från Frankrike, Österrike, Norge och Sverige som väljer Alborzbergen framför alperna.

För många är det obegripligt. Varför Iran? Svaret breder ut sig under oss när vi sakta gnisslar upp mot toppen. Stora vita snöfält med kallt luftigt puder ligger där och väntar. Helt orört, trots att vi tog sovmorgon. Det skulle aldrig hända i alperna.

Till skillnad från Amin gillar jag Dizin. Ovan vid offpiståkning uppskattar jag de breda flackare backarna där jag svänger kors och tvärs, skrattar, tjuter och dyker.
På 3 500 meters höjd passerar vädret fort. Molnen snabbspolas över bergen. Vi lämnar toppen i snöstorm och kommer upp igen, tjugo minuter senare, och möts av stekande sol.

LÖSSNÖN RÄCKER LÄNGE eftersom de andra skidåkarna håller sig i pisterna. Eller i restaurangen, ett flörtigt snabbmatsställe halvvägs till toppen med alkoholfritt öl på menyn.

– Eftersom Iran inte har några barer och nattklubbar är det här ett typiskt ställe där killar och tjejer träffas, berättar en av alla snygga snowboardåkare som hellre fikar än åker bräda.
Han nickar mot det oväntade myllret av färgglada skiddressar. Några äldre kvinnor i heltäckande svarta chador tittar lika roat som jag på spektaklet.

BLAND GÄNGEN SOM LIGGER PÅ RYGG i solen och knappar på sina mobiltelefoner finns unga par som träffas i smyg. Jag ser inga pussar och kramar, men killar och tjejer som passar på att sitta lite för nära varandra i snön.

För tio år sedan fick kvinnor och män inte åka skidor i samma backar. Nu har bergen blivit en plats där unga iranier samlas och tar sig friheter.

Mer än hälften av Irans befolkning är under 25 år. Det är en stor och mer orädd grupp som inte upplevt den blodiga revolutionen 1979 och som bara har svaga minnen från det åtta år långa kriget mot Irak under 1980-talet.

DEN RASTLÖSA, UTTRÅKADE LÄNGTAN efter frihet gör att många unga tar stora risker. Ett gäng killar raglar runt i liftkön, märkbart påverkade, i ett land där straffet för berusning är 80 piskrapp.

I botten av skidanläggningen Dizin är övervakningen hårdare än på andra platser i bergen. Här sitter Ayatollah Khomeini inramad på skidlärarnas kontor. Banderoller med slagord från revolutionen pryder lifthuset.

För att få ta in på skidhotellet måste par vara gifta, eller säga att de är det. Skidskolan är könsuppdelad, män för sig, kvinnor för sig. Likadant är det i liftkön.

På väg från toaletten blir jag stoppad av en vakt. Min hårtofs har glidit fram under hjälmen. På liftkortet uppmanas alla att följa islams regler för klädsel och uppförande. Hittills har ingen varit så noga.
Jag drar upp kragen och fortsätter mot liften. Det räcker att komma en bit upp i backen för att se folk slappna av och göra lite som de vill igen.


Text: Redaktionen • 2008-02-06
IranVinterresa

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top