Annons
Annons
Karin Wallén

Karin Wallén

Krönika

Historierna är våra souvenirer

När alla sammanstrålar i turistparadiset är det läge att ta fram rövarhistorierna, skriver Karin Wallén.

Text: Karin Wallén • 2008-05-05 Uppdaterad 2008-05-05

Han är så ivrig att han knappt kan bärga sig. Pekfingret far i en rasande fart hit och dit över kartan samtidigt som han förklarar Mekongdeltats do’s och don’ts.
– Dit ska ni inte åka! Alldeles för mycket tur-is-ter.

Det sista ordet artikulerar han extra tydligt och liksom rynkar ihop näsan som om han pratade om något som luktar väldigt illa. I ögonvrån känner jag hur han söker bekräftelse från oss, och vi är inte sena att hålla med. Nickar entusiastiskt. Den här mannen vet precis vad två lite halvskitiga svenska tjejer med stora ryggsäckar vill ha. Turister kan vi verkligen klara oss utan. Vi är ju här för att uppleva Vietnam. Med betoning på UPPLEVA.

Strandliv och solbränna i all ära, men bikiniränder och flagnande axlar är inte mycket att skriva hem om. Därför gör vi vårt bästa för att hamna i situationer som får oss att känna att vi upplever det riktiga Vietnam. Vi hyr en moppe och tar oss ut på landet. Svänger slumpvis höger och vänster och hamnar till slut på tuppfäktning.

Vi blir bjudna på exotiska frukter, ormbrännvin och ankfoster, och hjälper storögt nyfikna barn med deras engelska glosor. Vi åker båt, vi vinkar, vi orkar snart inte ropa “hello!” längre till alla som tjoar när vi kommer puttrande, och det känns så härligt och genuint. Dessutom har folk sådana där konformade hattar på sig, och det verkar inte vara på order från turistdepartementet, utan för att de helt enkelt vill ha det så. Allt är som taget ur ett vykort och vi är så nöjda så.

Höjdpunkten kommer när båten kör fast i leran och vi blir strandsatta i en liten by där riset just skördats. En plirande vänlig dam lagar mat åt oss och säger att vi är de första européer som satt sin fot på hennes gata. Åtminstone tror vi att vår knappt engelsktalande båtguide säger att hon säger så och vi blir ännu lite malligare. Det här går ju jättebra. Vi upplever så det står härliga till, och inte en turist så långt ögat når.

Det är ungefär då vi bestämmer oss för att vi behöver lite “semester”. Mui Ne, med lång sandstrand och en oändlig radda med resorter känns plötsligt lockande. Fast vi tar lokalbussen dit förstås, inte de där turistanpassade långfärdsbussarna. Det är obekvämt, högljutt, svettigt och rökigt. Vi älskar det.

Väl framme lägger vi oss i hängmattan ett tag och skiter fullständigt i att uppleva. Istället börjar vi jobba på den där solbrännan och äter mat i en restaurang där det står “vitlöksbröd” med stora bokstäver på väggen. Vi kanske borde skämmas lite, men vi älskar det här med.

På kvällarna träffar vi turister och backpackers som alla har historier som de berättat så många gånger att de börjar likna vandringssägner. Nu när alla sammanstrålar i turistparadiset är det läge att ta fram rövarhistorierna som berättigar en “semester från semestern”.

Ta engelsmannen som åkt motorcykel med en “äkta” Easy Rider genom det centrala höglandet och övernattat i byar där invånarna “aldrig förr sett en vit man – jo det är säkert!”. Eller kanadensaren som hänger vid biljardbordet och detaljerat berättar hur han blev rånad och slagen av ett gatugäng i Nha Trang.

Våra egna upplevelser börjar blekna lite i jämförelse, men jag är inte avundsjuk. Däremot fascinerad. Lackarbeten, hattar och skräddarsydda kläder i all ära, det är historierna som är våra verkliga souvenirer. Därför säger jag ingenting om det jag vet om motorcykelförarna i Dalat som kallas Easy Riders.

Att avslöja att de döpts av och i princip uppfunnits av Lonely Planet vore kanske att förstöra lite av upplevelsen. Att ifrågasätta “förste-vite-mannen-i-byn”-teorin vore ännu värre. Jag lyssnar intresserat och är artig nog att inte säga emot. Kanadensarens våldshistoria skakar jag bara på huvudet åt och säger “usch då”. Han visar en gång till hur han blev sparkad innan de tog hans pengar.

Själv beställer jag en Pina Colada och sätter mig och upplever lite genuin turistkultur. Det här kanske är något att skriva hem om trots allt.

Karin tipsar om tre genvägar till en bra backpackerhistoria

En tripp till Indien

Reseklassiker av William Sutcliffe. Berättelsen om Dave, studenten, som motvilligt bestämmer sig för att bli Dave, the traveller. Här finns alla knep till hur man förvandlas till en äkta backpacker i Indien, allt beskrivet med träffande ironi.

Backpack

Skriven av Emily Barr. Brittiska Tansy bestämmer sig för att ta tag i sitt liv och hitta sig själv under en långresa i Sydostasien. Naturligtvis blir det inte riktigt som hon tänkt sig, och inte ens hennes medresenärer går att lita på.

The Beach

Klassiskt backpackerdrama av Alex Garland som tar ryggsäcksturistens dröm om en resa off the beaten track några steg längre. Den perfekta stranden visar sig bli en dödlig fälla. Filmatiserad med Leonardo DiCaprio i huvudrollen och inspelad på Ko Phi Phi Leh i Thailand.


Text: Karin Wallén • 2008-05-05
KrönikaRestips

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top