Libanon ler igen

Ibland slår sentimentaliteten till med full kraft. Så där så att jag måste hejda mig för att inte bli alltför smetig, vältrande i mitt eget vemod. Jag höll på att trilla dit häromdagen, när jag hittade ett gammalt opublicerat reportage i min byrålåda.
Reportaget handlar om en solig och varm plats som många skulle säga har nästan allt. Där finns Medelhavets stränder och bergens snöklädda toppar. Skidbackar och vingårdar. Solmogna oliver och starkt kaffe. Världens godaste mat, världens hippaste nattklubbar och universums mest festglada människor. Där finns kort sagt det mesta av allt jag gillar. Eller fanns, åtminstone.

LIBANON VAR SOM EN VARM BAMSEKRAM, välkomnande och intensiv, när jag landade i Beirut en het sommardag 2005. Mordet på förre premiärministern Rafik Hariri ett halvår tidigare hade i all sin tragik satt igång en händelsekedja som ledde till att 60 000 syriska soldater tågade ut ur landet, efter många års förtryckande närvaro. Libanon hade börjat andas fri luft igen, och på paradgatorna i Downtown spirade framtidstron.
Det var det här jag skulle skriva om, och det gjorde jag också. Föga anade jag då att ett krig skulle bryta ut inom knappt ett år, och att mitt reportage skulle bli inaktuellt, för evigt begravt i min byrålåda.

Visst fanns det orosmoment, politiska mord som vid ett par tillfällen skakade huvudstaden. Men inget som på allvar kunde rubba optimismen just då. Det här var sommaren då Beirut dansade och log. Turistministern log han också, när han gladdes åt den ökande turismen och förutspådde att 2006 skulle bli ett rekordår, med förväntningar på 1,6 miljoner besökare.

FÅFÄNGA BEIRUT PASSADE PÅ att leva ut igen, på butiksgatorna i Hamra, i barerna på Monot Street och längs strandpromenaden, Cornichen, där muslimer och kristna strosade sida vid sida i solnedgången. Här och där en sliten stenfasad, punkterad av granathål från kriget, här och där ett och annat tvivel på den politiska situationen, men i stort en gemensam tro på att framtiden var ljus.

Ett år senare dog ljuset i något som kallades oroligheter, konflikt och till slut – krig. Och mitt emellan Hizbullah och Israel satt min bror med fru och barn, fast i det som nyss var ett semesterparadis. Året innan hade vi bilat genom Bekaadalen, skakat lite roat på huvudet åt souvenirtröjorna i Baalbek, de med Hizbullahs kalasjnikovemblem på. Vi hade irrat runt i kryddoftande gränder i Tyr och Saida, där bomberna nu föll som regn.

NU SATT DE DÄR, på andra sidan telefonlinjen, och berättade om bomplanen som röt i luften ovanför dem, och om fönstret i hotellobbyn som splittrats i vibrationerna efter den senaste smällen. Medan jag satt på en sommarfager ö i Mälaren och kände kindmusklerna knytas hårdare och hårdare. Förbannade, älskade, fruktansvärda Libanon.

Turistministerns leende var borta nu. Downtown stängt och belägrat.

Semesterparadiset hade dött, igen. 2007 blev ett förlorat år, med oro i de norra delarna av landet, och i början av maj i år kom våldet åter till Beirut, då närmare 80 personer dödades i följderna av en attack från Hizbollah. Det är inte konstigt att man blir sentimental ibland, när man minns det som värmde i hjärtat och ser hur allt går i spillror.

Men den 21 maj hände det som kan vara en ny vändpunkt. Regeringen och Hizbullah kom överens om hur makten ska fördelas i ett Libanon som sedan länge är trött på krig. I samma stund hävde de protesterande ockupanterna sina vägblockader, tältläger och taggtråd och redan nästa kväll var det fest på gatorna i Beirut. Turistministerns mungipor pekade uppåt igen. Den här gången hoppas jag leendet sitter kvar, riktigt länge.

Karin listar tre Libanonfavoriter

Mysiga Byblos

Söt liten stad som klarat sig undan krigets framfart, flera gånger. Shoppa i soukerna, glo på flådiga bilar utanför jetsetstranden Eddé Sands, eller sippa drinkar på Byblos Fishing Club, precis som Brigitte Bardot och Frank Sinatra gjorde på sin tid.

Frestande vingårdar

I Libanon odlade man vin långt innan Italien och Spanien kom på samma idé. I Bekaadalen finns flera gårdar som gjort sig välkända och framgångsrika i vinkretsar. Gör ett besök på Château Musar, Kefraya eller Ksara, och testa själv.

Häftiga Baalbek

Överallt i Libanon finns lämningar från romarriket i form av akvedukter, broar, sporadiskt spridda pelare och skulpturer. Men Baalbek är överväldigande. Ett enormt tempelområde som får Akropolis att framstå som ett litet fjuttbygge.

---

Text: Karin Wallén • 2008-08-25
Krönika • Restips