Resdrömmar i regi av Hollywood

Buss 142 mot Fairbanks rullar inte längre. Den står alldeles blickstilla och rostig, som ett kusligt monument på Stampede Trail i Alaska. Men någonting rör sig där inne i den övergivna karossen. Någon som med andakt rör vid föremålen, läser gästboken, lämnar en hälsning och drar in känslan av att verkligen vara där.
Det senaste året har området utanför Denadi National Park, där den övergivna bussen står, lockat till sig ett ökat antal besökare. De kommer från olika delar av världen men delar samma fascination för Christopher McCandless, som porträtteras i Sean Penns filmatisering av Into the wild.
Visserligen hade Jon Krakauers bok med samma namn startat pilgrimseffekten flera år tidigare, men den här sommaren var det fler än någonsin som trotsade skavsår, vilda djur och iskalla forsar för att se den plats där McCandless, eller “Alexander Supertramp” som han kallade sig själv, mötte sitt öde för 16 år sedan.

Fenomenet är inget unikt. Det finns många exempel på hur film och turism går hand i hand. The Beach orsakade massflykt till Thailand, Amelie gav nytändning åt romantiken i Paris och en hel ocean av New York-resenärer känner sig hemmastadda på Manhattan redan innan de landat. Det är precis som på film, minus lukten av popcorn.
Årets succé med musikalfilmen Mamma Mia! har också satt sina spår. Charterbolagen rapporterar om ett uppsving till den grekiska ögruppen Sporaderna, där filmen spelats in.
Den som varit där vill se filmen, den som sett filmen vill åka dit. Det kan se ut som en lycklig slump, men faktum är att det allt oftare handlar om en listigt gillrad fälla av en film- och turistindustri som jobbar i symbios för att forma våra drömmar.
Den som tvivlar kan se på praktexemplet: Sagan om ringen. Filmtrilogin som bygger på böckerna av jrr Tolkien var rekorddyr att spela in. Det behövdes finansiering i form av produktplacering, men i en sagovärld där varken Starbucks eller iPhone hör hemma var man tvungen att binda avtal med en helt annan typ av intressent. Turistbranschen var inte sen att haka på. Produkten var Nya Zeeland.
Sagt och gjort. Air New Zealand döpte tillfälligt om sig till “Airline to Middle-Earth” och målade sina plan med motiv från filmen. Media författade hyllningsartiklar om sagolandet vid världens ände. Ett år efter biopremiären fördubblades antalet utländska turister, och idag finns paketresor för den som vill uppleva hobernas land. Dessutom genererade själva inspelningen uppåt en miljard kronor till Nya Zeeland.

Inte konstigt att andra vill ta efter. Ystad, till exempel. Tyska besökare har sedan länge vallfärdat till Kurt Wallanders hemstad, nu är det engelsmännens tur. Kenneth
Branaghs tolkning av Henning Mankells grubblande kommissarie föranledde nyligen en brittisk resereporter att besöka den skånska småstadsidyllen. Turistbyrån stod redo med nytryckt Wallanderkarta, men reportern kände sig ändå lite lurad. Han förväntade sig gråmulen mystik och svårmodighet. Fann pittoreska kullerstensgator och korsvirkeshus.
Frågan är om vi inte alla är lurade. I Alaska suckar många när den frihetstörstande 24-åringen kommer på tal. Hans utsvultna kvarlevor hittades 1992 av en älgjägare från trakten. Buss 142 blev hans sista tillflyktsort, och hans grav.
Men den buss som användes i filmen står inte på Stampede Trail utan hemma hos Gordon Carlson i Cantwell. Amerikanska Men’s Journal har besökt Carlson, som inte har mycket till övers för McCandless “dumdristighet”. Han funderar på att göra om bussen till ett cappuccinostånd. Det kanske är att profitera på någon annans historia, konstaterar han. “Men man gör vad man måste för att överleva här ute.”

Karin listar tre filmer som framkallar reslängtan

Bottle Shock (2008)

Charmig historia om hur Napa Valley hamnade på vinkartan och en orgie i böljande kullar och solmogna druvor. Jag såg filmen på USA-premiären i somras, bara några dagar efter min egen vingårdsturné. Ville genast tillbaka. Svensk premiär i oktober.

Lost in Translation (2003)

Åh, Tokyo. Givetvis var jag tvungen att åka dit. Givetvis var jag tvungen att åka till Park Hyatt Hotel i Shinjuku och se baren där Scarlett Johansson och Bill Murray inleder sin trevande vänskap. Känslan av staden går rakt in, från filmen till hjärtat.

Hitta Nemo (2003)

Jag vet, den är animerad, men den är så svidande söt att jag blir alldeles tårögd när jag ser Sydneys skyline skymta förbi. Och Stora barriärrevet med dess sprakande färger, vilket smart drag. Nu vill varenda unge ta dykcertifikat och hitta Nemo.

---

Text: Karin Wallén • 2008-10-21
Krönika • Restips