Brev från det förflutna

Kön sniglar sig framåt, steg för steg i ett krypande tempo. En dammig fläkt vispar runt den australiska sommarhettan mellan fyra stenväggar på postkontoret i Adelaide och det kliar lite under den röda, paisleymönstrade snusnäsduken hon knutit runt huvudet.

Jo, hon har en snusnäsduk om håret. Året är nämligen 1993 och hon är en ganska vanlig svensk backpacker med avklippta jeans och fotriktiga sandaler. Nyss fyllda tjugo och jättesugen på Världen. Fast just nu vill hon mest bara sprätta breven som färdats ända från Sverige och ligger och väntar på henne någonstans där bakom disken.

En hel bunt är det. Från mamma och pappa, några kompisar och Han som hon längtat ihjäl sig efter. Han som är kvar hemma medan hon är på andra sidan jordklotet för att hitta sig själv.

VILKET SKÄMT. Den här tjugoåringen som varit så övertygad om att självet måste finnas söder om ekvatorn. Men som ändå grät varje kväll första veckan i Malaysia. Hon har stått i en telefonkiosk mitt på stekheta eftermiddagen och hulkat osammanhängande meningar i luren, till Honom. Sjungit karaoke och vandrat i djungeln med en smålänning. Skrattat och bytt adress med några sydafrikaner, lovat att skicka bilder.
Känt sig ensam och snyftat lite en natt den andra veckan i Malaysia. Börjat tvivla på att det där självet ligger och väntar i Australien och skrivit ett brev om det. Lagt det på lådan.
Ångrat sig.

POSTE RESTANTE ÄR ETT GISSEL. Det går inte fort att skicka brev från en sida av jorden till den andra. Om tankarna innanför den paisleymönstrade snusnäsduken hade kunnat sansa sig en stund och låtit bli att gå till så drastiska åtgärder som att spilla ut all sin blödande hjärtsmärta i en sörja över tre vita pappersark.

Om hon hade tänkt lite till, funderat på att sova på saken. Kanske hållit fast i kuvertet en stund till där vid brevlådan, bitit sig i läppen, tittat på det igen. Stannat upp i rörelsen precis innan hon skulle släppa det genom inkastet och istället dragit tillbaka handen med ett “äsch”.
Då hade hon sluppit stå och klia sig i huvudet som ett fån nu, på postkontoret i Adelaide. Då hade hon sluppit himla med ögonen för sig själv och tänka, “shit, va pinigt!”, när hon sprättar brevet från Honom. Han har ju nämligen läst brevet från henne. Det som hon skickade för några veckor sedan, när hon var någon annan. Poste Restante går så sakta, en tjugoårings känslor går så fort.

Går så fort över.

Vad var det nu hon hade skrivit? Något om att hon kommit på vad hon verkligen ville göra. Något om att hon egentligen inte alls ville resa ensam i ett främmande land. Något om att det enda hon just nu ville var att bo med honom i Sverige, och baka paj. Hon rodnar så oerhört vid den här insikten att hon måste fläkta sig med det vita kuvertet som bär Hans handstil. Skrev hon verkligen att hon ville baka paj?

HON VÅGAR NÄSTAN INTE LÄSA vad han skriver till svar. Han är redan glömd. Han har tappat sin versal och blivit han utan stort H. Han är så förrförra veckan och blekfeta Tråk-Sverige, och hon är så Australien och solbränd och g’day mate. Åh, vad hon är sugen på att upptäcka Världen nu. Helst skulle hon vilja berätta det för någon där hemma, nu på direkten.

Men året är 1993 och hon har en röd, paisleymönstrad snusnäsduk i håret. Hon har aldrig hört talas om hotmail, bloggen är inte uppfunnen och hon har ännu aldrig sms:at på fyllan. Hon har aldrig sms:at överhuvudtaget faktiskt.

Och hon bakar inte paj.

Karin listar världens bästa postkontor

Sydney, Australien

The General Post Office vid Martin Place har förändrats. Istället för post serveras numera cocktails över disk. Och där Poste Restante-folket (inklusive mig) en gång köade i fotriktiga sandaler trippas det nu omkring i finklackar. http://www.gposydney.com

Galápagos, Ecuador

På Floreana, en av Galápagosöarna, kan man posta brev utan porto. Systemet går ut på att du som besökare tittar igenom lådan, väljer ut något som ska till en plats nära dig, och ser till att det kommer fram till adressaten. Självklart lämnar du också något i brevlådan.

Lamu, Kenya

På ön Lamu finns något så otippat som ett tyskt postmuseum. Tydligen fanns det ett tyskt postkontor här en gång i tiden, och det har bevarats. Men det vanliga postkontoret är charmigare. Ta bara skylten på väggen: “Ge inte mutor! Det är din rättighet att få service här.”

---

Text: Karin Wallén • 2008-12-16
Krönika • Restips