KÄRA BARACK OBAMA, jag är så glad att just du vann! Nu när du flyttat in i Vita huset tror och hoppas jag att du ska kunna reda upp lite av det din företrädare ställt till med här i världen. Fred vore fint, och gärna lite jämnare fördelning av jordens tillgångar.
En sak till som jag önskar, mr President, är att du inför lite vanligt hyfs i den amerikanska tullen.

Jag har nämligen en tendens att alltid känna mig skyldig (till något brott, oklart vilket) så fort jag ställs inför en uniform. Plötsligt blir jag medveten om min kropp. Hur jag andas, hur jag går, vad mina händer har för sig. Det där vet du kanske ingenting om, Obama, du verkar ju så cool i alla lägen.

Men för mig är promenaden genom den gröna gången i tullen ungefär som att simma motströms med betongklumpar runt midjan. Det känns som att tunneln aldrig ska ta slut, och för att bevisa min oskuld brukar jag tvångsmässigt söka ögonkontakt med de uniformerade männen och kvinnorna som kantar mitt Golgata. Och så ler jag. Tror jag. Jag har inte stenkoll på mina anletsdrag just i det ögonblicket.

UNIFORMERNA SJÄLVA står med armarna i kors och tittar tillbaka, och jag undrar alltid om de kan se på en människas blick om det är en smugglare, terrorist eller jetlaggad resejournalist de har att göra med.

Men värst är ändå attityden hos säkerhetspersonalen. Alltså, de ställer så många frågor. Det blir så tradigt, Obama. Som en rumpnisse på repeat.

Det börjar redan på Arlanda. Jag är på väg till USA med ett amerikanskt flygbolag, och det betyder förstås extra security check redan i kön till incheckningen.

Killen som får mig på sin lott ser allvarlig ut när han ställer frågor om mitt bagage. Har jag packat själv? När packade jag? Var har bagaget varit sedan jag packat? Har någon annan haft tillgång till det? Har jag packat ner något vapen eller något som kan användas som vapen? (ja, det har jag, en nagelsax och en swiss army – för korkskruvens skull – men självklart har jag inte lagt det i handbagaget, ifall jag skulle drabbas av en impuls att vilja ta livet av någon i luften).

Hinner köpa två tidningar och en dajm innan jag skyndar mig till gaten, där jag möts av samma kille igen.
– Var har ditt handbagage varit sedan du checkade in?
– Eh, med mig.
– Har någon annan haft tillgång till det?
– Nej.
– Har du köpt något förutom på flygplatsen?
– Va?
– Har du köpt något från någon annan person här på flygplatsen, förutom i affärerna?
– Mäh. NEJ!
Obama, visst håller du med om att det där var lite overkill?

NÅGRA TIMMAR SENARE står jag så äntligen på amerikansk mark. Flygplatsen är Newark, och det är lång kö till första tullkontrollen. Har redan fyllt i alla formulär och svarat på de sedvanliga frågorna: Har jag någon smittsam sjukdom? Är jag spion? Är jag här för att bedriva terrorism? Var jag inblandad i förintelsen under andra världskriget?
Står och fipplar med mobilen för att ställa om klockan samtidigt som jag studerar tullverkets välkomstskylt.
“We pledge to greet and welcome you to the United States. We pledge to treat you with courtesy, dignity and respect. We pledge to … NO CELLPHONES!!!”
Det där sista stod inte på skylten. Det skreks av en rabiat tulltjänsteman och det var riktat mot mig. Säg mig, varför känns det som att man står och väntar på en potentiell dödsdom när man står i kö till den amerikanska tullen?
Snälla mr President, visst kan du väl göra världen lite bättre, eller åtminstone flygplatserna?
Yes, you can.

Karin listar tre saker som vi kommer att skratta åt år 2010

Vätskeförbudet

Förra året slängdes åtta ton vätska bort på Arlanda. Jodå, det rådde förbud mot allt från hårsprej till linsvätska i handbagaget på flyg. Det här var ju förr i tiden, innan man kom på att det mest var vanligt folk, och inte terrorister, som försökte smuggla ombord läsk och marmelad.

Tullen

Ja, tänka sig. Hela Norge hade redan skrattat gott åt den svenska tullen i många herrans år innan Vagabonds krönikör avslöjade att “tull” betyder “nonsens” på norska. När svenska Tullverket fick nys om det lade de ner hela verksamheten. Jättetråkigt för norrmännen.

Mobilförbud på planen

Hahahahohohohoh!

---

Text: Karin Wallén • 2009-02-02
Krönika • Restips