En klump i magen

En klump i magen. Nu igen. Jag sitter på en mysig restaurang på en av Zanzibars paradisstränder och drar in doften och ljudet. Kokos och hav. Jag borde bara njuta, men något är fel. Klumpen i magen. Jag hatar den.

Tidigare under dagen hade jag lämnat vykortsbilden för en stund, och gått inåt byn. Släpat flip-flop-fötterna längs de mjuka sandiga stigarna, förbi halvfärdiga eller söndervittrande stenhus. Innanför några sotiga väggar där en sliten säckväv fick vara dörr sopade någon febrilt, samtidigt som nya pustar av puderlätt sand svepte in genom sprickorna i fasaden.

Då satt hon plötsligt där och dinglade med fötterna. M, med ett mjukt leende och lite kisande ögon.
– Hey. How are you?

HON HOPPADE NER från vad det nu var hon satt på, jag minns det inte längre, och skyndade sig fram till mig. Eller skyndade och skyndade. M skyndar sig inte så som vi skyndar oss. Hon går med gungande höfter och högburet huvud. Men hon hade något målmedvetet i steget och något vänligt i blicken. Kanske lite halvt vädjande, även om jag inte riktigt uppfattade det då.

Hon undrade vart jag var på väg och jag visste inte riktigt. Så vi gick tillsammans, förbi dammande duster om fotbollen utanför byns enda bar, förbi barnet som kröp omkring på alla fyra och brummande sköt en tankbil framför sig. Eller snarare var det en petflaska som delats på längden, fyllts med sand och placerats på en träplanka.

I den skyltlösa restaurangen var det tomt på gäster, men M ville att vi skulle hälsa på hennes “bröder” i köket. De var ju inte hennes bröder på det sättet att de delade föräldrar, men ändå. Brothers. I have sisters too. You’ll meet them.

Jag frågade var hon kom ifrån och hon svarade lite undflyende att hon inte var härifrån och att hon hade erbjudits jobb på Zanzibar när hon drev runt i Dar es-Salaam.

Life is hard my friend, sa hon efter en stunds tystnad, och sedan undrade hon om jag ville se hennes lille son som fanns hemma hos hennes “bröder och systrar”. Han var fyra månader gammal, snorig under den neddragna mössan, och han slapp inte ifrån sig minsta knyst när vi promenerade vidare genom byn.

M MED SIN LILLA, trötta son på armen. Jag tror att jag frågade henne vad hon sysslade med, men hon måste ha svarat något otydligt och undvikande.
När vi sa hejdå slog hon ner blicken i marken och sa att hon ville ta sin son till sjukhuset i stan. Jag gav henne lite pengar och önskade henne lycka till med allt. Så var min lilla statistroll i hennes liv klippt och avslutad, och hennes i mitt.

Jag sa att jag kanske skulle komma till hennes vänners restaurang ikväll. Men nu sitter jag här och väljer från en meny som är på engelska istället. Medan M, betydligt smalare nu än för något år sedan, behöver pengar för att ta både sig själv och sin son till sjukhus.

Maten smakar gott, men klumpen i magen går inte bort. För bakom vykortsbilden, bakom den skyddande ridå av vajande palmer som skiljer semesterparadis från vardag går en tappert leende, långsamt skyndande, drogberoende kvinna som säljer sin kropp för att ha råd att döva smärtan. Gradvis ökar spridningen av både hiv och drogmissbruk på Zanzibar. Men det är inget man normalt tänker på när mintgröna vågor smeker fötterna och maten smakar kokos.

Karin listar 3 projekt att stödja

Indien

Plan Sverige har genom Plan India projekt som bland annat innefattar att bedriva informationskampanjer och hjälpa barn som blivit föräldralösa på grund av aids. Plan finns i 66 länder över hela världen.
http://www.plansverige.org

Afrika

Frivilligorganisationen Noaks Ark bedriver informationskampanjer och stödjer hiv- och aidsdrabbade i södra Afrika. De inriktar sig bland annat på att hjälpa barn som blivit föräldralösa på grund av aids.
http://www.noaksark.org

Världen

The International HIV/AIDS Alliance, är ett globalt nätverk av organisationer som sammanlagt driver 3 000 projekt i 43 utvecklingsländer. De satsar på att nå de fattigaste och mest sårbara delarna av samhället.
http://www.aidsalliance.org

---

Text: Karin Wallén • 2009-06-08
Krönika • Restips