När Vagabond skickade Stieg Larsson med transsibiriska till Kina

MAJ 1987. VAGABONDS REDAKTION var en skrubb på nio kvadratmeter på Hornsgatan i Stockholm. Vi hade precis gjort klart det allra första numret av Vagabond och planerade det andra.

Ett av reportageförslagen löd: Vi skickar någon med Transsibiriska järnvägen!

– Jag åker, sa Per Jarl, en av frilansjournalisterna som redaktionen delade lokal med.
– Jag kan plåta, fortsatte han, och så frågar jag Stieg om han vill följa med och skriva. Han är kartritare på TT. Mycket duktig.
– På kartor ja, men kan han skriva? undrade redaktionsmötet (jag, Christian och Frank) unisont.
– Det kan han! sa Per lakoniskt.
– Stieg vadå?
– Stieg Larsson, sa Per.

JAG MINNS ATT JAG var väldigt skeptisk till den där kartritar-Stieg på TT, men att jag å andra sidan litade på Per Jarl. Sa han att Stieg kunde skriva så var det nog så.

De åkte iväg en fager sommardag när löpsedlarna till första numret av Vagabond ännu prydde tidningskioskerna runt om i Sverige. De kom hem med ett reportage om den 9 001 kilometer långa resan mellan Moskva och Beijing.

Var vi nöjda?

Per Jarls bilder var okej – fast han skrev bättre än han plåtade, tänkte jag när han visade upp resultatet. Men hur var det då med den okände Stieg Larssons text? Kunde han levandegöra något så statiskt som en veckas tågresa genom ett landskap så enformigt att man vill gråta? Skulle texten kunna publiceras?

Jag började läsa med en stark oro för att den okände Stieg Larssons text – prydligt maskinskriven utan kludd på 14 A4-sidor – inte skulle platsa i tidningen.
Reportaget började:
“En gång för drygt 1 000 år sedan skickade revolterande bönder i Volgaregionen en dresserad björn att ta kål på den lokale despoten prins Yaroslav den Kloke.
Det gick åt skogen.”

Jag började ana att mina farhågor skulle komma på skam. Det här började bra. Stieg skrev:

“Moskva är ett av världens viktigaste matcentra. Beijing är ett annat. Avståndet mellan de två städerna via transsibiriska järnvägen är 9 001 kilometer. För många framstår det som ett svårartat fall av masochism att frivilligt sätta sig i en trång kupé i en veckas tid utan tillgång till dusch och luftkonditionering eller andra bekvämligheter som den moderna människan betraktar som oumbärliga.”

Hm, “den moderna människan”, det låter lite pretentiöst, kanske ska man stryka det, funderade jag. Äh, det får stå kvar. Reportaget fortsatte:

“Men människan är ett resande djur och för proffsen bland vagabonderna är resandet ett sätt att leva. I en värld där flyget inte blivit något annat än strömlinjeformad frakt, där båtar är synonymt med dollarkryssningar och bilen rimmar på dussinturism; där är tåget det enda som gäller.
Bland spårfreaksen är transsibiriska den klassiska drömmen; en resa på järnvägarnas järnväg.”

Det var en bra presentation av själva järnvägslinjen, men vilka var de 28 passagerarna i vagn 8 på Internationella Expresståget nr 20 som skulle dela vagn i en veckas tid?
Jo, Stieg berättade:

“Där fanns de två tystlåtna punkarna från Finland, i samma kupé som en 66-årig pensionerad norsk sjökapten på väg till Shanghai i nostalgiska ärenden. Där fanns de tre musketörerna från Lycksele tillsammans med en norsk-israelisk kemist och en dansk som ingen riktigt begrep vad han sa, men som var en trevlig prick i alla fall. Där fanns hon som öppnade nattklubb i en av kupéerna, och reseproffset från Stockholm som förberett sig med minutiös noggrannhet. Där fanns den unge mannen med författarambitioner, paret från Borlänge som var nybörjare i resebranschen, han som reste med en Hasselbladare för 20 000 och som tänkte stanna i Orienten så länge pengarna räckte, och akademikerparet på väg till tre månaders luffarsemester i Kina. Där fanns värnpliktsvägraren från Skåne på flykt till Tibet och de båda norrmännen som tänkte flyga hem så fort de kom till Beijing …”

Vi var nog, summerade Stieg Larsson, ett ganska typiskt gäng transsibirienresenärer.

Jag tänkte inte på det då, men jag gör det nu: att den unge mannen med författarambitioner (Stieg var då 32 år) kanske var artikelförfattaren själv.

Denna brokiga skara resenärer knöt band. Några starkare och tätare än andra:

“Kärlek på tåg – åtminstone på sovjetiska statens järnvägar – kräver tålamod och uppfinningsrikedom. Man kan inte räkna med något privatliv i kupéerna där folk vandrar in och ut för jämnan.

I korridoren är det alltid någon som står och röker, toaletterna är varken bekväma eller romantiska och i kopplingen mellan vagnarna är det rent livsfarligt att uppehålla sig.

Kärlek på tåg blir en rätt platonsk upplevelse. Extasen begränsas till förstulna ögonblick, handhållande och samtal med lågmälda röster där orden drunknar i rälsens sång.

Likt förbaskat spirar kärleken och det är ingen slump; tåget, mer än något annat tekniskt fenomen, har blivit en oöver-träffad romantisk symbol för frihet, dramatiska äventyr och människans eviga dröm om framtiden.”

DET LÄT STORSLAGET. Tänk att han vågade koppla ihop sina observationer av medresenärerna – den lilla världen – med att säga något om tåget som fenomen – den stora världen. Jag var imponerad. Så, tänkte jag, ska jag också skriva reportage.

Stiegs reportage var en blandning av å ena sidan historisk exposé om Sibirien och den världsberömda järnvägslinjen och å andra sidan skildringar med stark närvaro från vagn 8.
Och från perrongerna när tåget gör uppehåll och passagerarna sträcker på benen:

“I den lilla staden Petrovski Zavod, 5 790 kilometer från Moskva, har lokalbefolkningen bänkat sig på parkett utanför stationsbyggnaden och följer våra förehavanden med stort intresse.
De behöver inte bli besvikna. Den förste som hoppar ner från tågtrappan är vännen med Hasselbladaren. Han snubblar omedelbart över en tågsliper, räddar kameran med en imponerande akrobatisk manöver, reser sig och snubblar omedelbart igen över nästa sliper.
Han får applåder.”

Men Stieg såg inte bara andra resenärer:

“Vladimir är en kraftig och tystlåten ryss i 35-årsåldern. Han är vår tågvärd och därmed en betydelsefull person i vår tillvaro. Det är han som håller ordning på oss, svär åt oss när vi lägger näsan i blöt och motar in oss i vagnen igen efter uppehållen på stationerna. Dessutom vaktar han över Kamrat samovar och serverar oss te och kaffe.

I början av resan kan han inte ett ord engelska, efter några dagar börjar vi inse att han förstår betydligt mer än vi trodde från början och mot slutet av resan är kommunikationen utmärkt.
Under sju dagar blir han en fast punkt i tillvaron och sköter sitt jobb med orubbligt lugn, oavsett vad vi hittar på. Det enda tillfälle han får något mörkt i blicken är när en tjuvrökande berusad norrman tappar en cigarett bakom madrassen och börjar elda upp kupén.”

Dagarna går och till slut närmade de sig den kinesiska huvudstaden, som på den tiden dominerades av cykelrassel och ringklockepling och inte, som idag, av bilar som dundrar så öronen blundar.

“Klockan 6.36 morgonen därpå är den sista etappen avslutad och resan slutar lika plötsligt som den börjat, när vi stannar på Beijing Central. Vi har 9 001 kilometer på räls bakom oss och enligt tidtabellen är vi bara fyra timmar försenade.
Äventyret är över och ett nytt – bland åtta miljoner cyklister – väntar.”

DÄR TOG REPORTAGET SLUT. Under deras bylines hade jag skrivit en fotnot att Per Jarl och Stieg Larsson är knutna till Vagabond på frilansbasis. Men det blev inga fler reportage av Stieg i Vagabond, varför minns ingen. Han hade väl fullt upp på TT – och vi översköljdes av förslag från andra duktiga skribenter. Men han fortsatte att rita kartor till våra reportage en lång tid framöver. Hans yrke var ju kartritare.

Sedan skildes våra vägar.

---

Text: Per J Andersson • 2009-09-21
Restips • Boktips