Låt det fula ta plats
Det finns många i-landsproblem men det här tar nog priset: Jag blir provocerad när det blir för fint.
JAG VET EN KILLE som lägger sina tidningar ovanpå varandra, kant vid kant, och om en tidning skulle sticka ut det minsta så går han dit och drar en hand längs kanten så att den blir jämn och fin igen, tidningshögen.
Tidningar som inte håller det rätta måttet för att passa in i högen slänger han bort. Han vill helt enkelt ha ordning och reda omkring sig antar jag.
En gång delade vi rum han och jag, på ett hotell i Vietnam som stred mot varje princip om symmetri och ordning.
Det gick bra, ända tills han sov. Då gick han upp, till synes fortfarande sovande, och sköt in möblerna i hörnen (inklusive sängen jag låg i) så att det blev någon ordning på det hela. Jag tror att den där resan måste ha varit en utmaning för honom. Precis som det är en utmaning för mig att vistas för länge i en fläckfri, rätvinklad miljö.
TA STOCKHOLMS SKÄRGÅRD till exempel. Den är ju så himla vacker. Jag älskar att hoppa på båten vid Strandvägen eller Stadskajen en lördagsmorgon och läsa tidningen och dricka termoskaffe på väg ut till någon av öarna. Om det är fint väder går jag ut och trängs med turisterna på däck ett tag, och känner mig lite stolt över vår stad, våra öar och våra till synes perfekta liv. Jag passar på att ta åt mig lite av de internationella besökarnas “ooh” och “aah” (oftast ohörbart, men jag ser att de tänker så) när vi glider förbi gula villor och röda båthus. Som om det var mina miljoner på banken vi passerade.
Jag ler åt någon fransos och någon amerikan och lämnar plats åt en stor kamera som söker efter den perfekta vinkeln mot det perfekta motivet, och suckar och letar i minnet efter jämförbart pittoreska platser jag sett i världen. Men i varje minnesbild dyker det upp någon falskt skrålande karaokebåt, en rostig bilfärja, flottar byggda av drivved och plastdunkar, eller något vräkigt hotell som stör idyllen.
INGET SÅDANT HÄR. I skärgården är det bara vackert, vackert, och ännu mera vackert, och till slut blir det lite för mycket. Till slut blir det en överdos på lyckade liv, och jag måste börja leta efter något som bryter av mot ordningen. Något, vad som helst, kanske ett förfallet uthus, en oklippt gräsmatta med fula plastmöbler eller ett klottrat litet “kuk” på ett elskåp. Men jag går bet. Istället får jag stå ut med att känslan av det inte är på riktigt, utan bara en låtsasvärld. Ett avsnitt av Saltkråkan eller en reklamfilm för tvättsåpa.
Det finns många så kallade i-landsproblem, men det här tar nog priset: Jag blir provocerad när det blir för fint. Åtminstone om det är fint för länge.
DET ÄR DÅ jag måste resa till länder där kaos är regel och ordning är undantag. Eller till en stad där fulheten får utrymme att odla sin karaktär, sida vid sida med det vi kallar vackert. Ta Berlin och Oslo (ni som bara varit på Karl Johan undrar förstås vad jag talar om), ja, till och med Sydney. Där finns fasader, kvarter och ibland hela stadsdelar som ger en skitig kontrast till allt det välskötta. Där finns tecken på liv, riktiga liv, som uttrycker frustration, glädje och egna initiativ. Nyttiga tecken på obalans, eller tvärtom – balans.
Precis som kropp och själ behöver växling mellan aktivitet och återhämtning, tror jag att det fula behövs för att väga upp det fina. Ett alltför vackert ansikte blir ointressant. En perfekt staplad tidningshög blir märkligt irriterande. Och en skärgård utan “kuk” är lika inspirerande som en retuscherad reklambild. Underbar och älskad av alla, även mig. Bara jag får varva med lite skit i hörnen ibland, för balansens skull.
Text: Karin Wallén • 2009-10-01
Krönika • Restips