OS-glöden som dog
De enorma förväntningarna på en turistinvasion i vinterspelens spår matchade inte verkligheten.
Så är det snart dags för en ny OS-stad att försöka sno andelar på världens turistmarknad. Måhända kan det gå vägen den här gången. Vancouver har år efter år utsetts till en av världens bästa städer att leva i och dess invånare verkar så genuint lyckade och sunda att norrmännen framstår som åderförkalkade storrökare i jämförelse.
Frågan är bara om Whistlers klippiga berg och Vancouvers metropolitiska charm ska lyckas gå igenom tv-rutan och in i resenärernas plånböcker. När det gäller olympiska vinterorter brukar de ekonomiska framtidsutsikterna tyvärr vara lika med noll. Eller snarare minus.
Alltid är det samma visa. Turistindustrin drömmer osannolika drömmar om att locka folk till en kylig avkrok mitt i granskogen i åratal efter att spelen satt orten “på kartan”.
Vanligt folk är lite mer realistiska. De drömmer om att få skymtas lite i tv-rutan. Det räcker bra så.
Jag vet en del om de där drömmarna, och hur det känns när de går i kras. Jag brydde mig knappast om vad det skulle kosta att sno ihop några nya ishallar och en rodelbana till Lugnets idrottsanläggning i Falun. Däremot gillade jag tanken på nya, stora hotell och alla som skulle bo där – amerikaner, italienare, norrmän, Torgny Mogren. Framför allt gillade jag att vår tid i rampljuset var kommen.
Stämningen var tät den där kvällen när vi väntade på besked om att få arrangera OS 1992. I månader hade stans handlare valt att märka ovanligt många varor med priset 19,92, och oavbrutet hade vi matats med reklamskyltarnas: “Än brinner inte den olympiska elden i Falun. Men vi har glöden”.
Falun glödde inte, Falun stod i brand. Och på Stora torget samlades en segerviss folkmassa framför storbildstv:n. Så när OS-generalen Juan Antonio Samaranch tittade in i kameran och formade läpparna, inte till ett F utan till något helt annat, då dog vi lite.
De tusen heliumballongerna som hade blåsts upp och skulle släppas upp på himlen kändes plötsligt som ett hån. Några av dem slet sig och fjuttade iväg på en sorglig, vinglig resa upp mot de grå molnen.
Följande dags löpsedlar braskade på med “Falun kan men Albertville”. Men glöden hade falnat och elden stampats ihjäl. Ingen skrattade längre åt ordvitsar.
Inte förrän nästa gång det var dags för Samaranch att harkla sig, och på klockren fransk-engelska uttala “Lilly …Hammer”. Då kunde vi le lite igen. För i lilla Ulvik vid Hardangerfjorden satt en kvinna med just det namnet och höll på att sätta kaffet i vrångstrupen. Lilly, stolt ägare till ett bed & breakfast, hade blivit utsedd att hålla i 1994 års vinter-OS!
Hon tog uppgiften på allvar och bjöd in till egna tävlingar, bland annat en sorts skidskytte som gick ut på att åka miniskidor och kasta snöboll på måltavlor.
Lilly Hammers bed & breakfast fick ett omedelbart uppsving. Värre gick det i Lillehammer. De enorma förväntningarna på en turistinvasion i vinterspelens spår matchade inte verkligheten. Två år efter OS gapade storhotellen tomma. Luften hade gått ur den olympiska byn.
Samma öde skulle ha drabbat Falun. De storslagna hotellen skulle ha pyst ut som de där sorgliga heliumballongerna som aldrig fick flyga. Torgny Mogren skulle ha övergivit oss i samma stund som Björn Dählie slängt en snorig näve i luften och avgjort femmilen.
Men efterklokhet är en klen tröst för oss som ville ha våra femton minuter i rampljuset. Allt vi ville var att synas i tv. Vara lite som Barcelona, Sydney eller det där jäklarns Albertville.
Om så bara för en stund.
Text: Karin Wallén • 2010-01-19
Krönika • Restips