Resenärens förvandling

Vad har resandet gjort med mig? Är jag en annorlunda människa idag sedan jag upprepade gånger begett mig ut i världen för att söka upp det okända, jämfört med den människa jag skulle ha varit om jag aldrig någonsin rest iväg? 

Julia Zimmerman ville ha svar på de frågorna. Hon sökte förstås inte svar på vad resorna inneburit just för mig, utan för sådana som jag. Hon forskar i psykologi vid Friedrich Schiller-universitetet i tyska Jena och tillsammans med sin kollega Franz Neyer bestämde hon sig för att gå grundligt till väga. Franz hade tidigare studerat hur stora livshändelser som det första kärleksförhållandet och den första anställningen påverkar unga människors psyke. Nu ville de tillsammans intervjua över tusen personer för att undersöka hur några månader på resa utomlands påverkar personligheten.

Resenärsstudien som byggde på mer än fem år av intervjuer publicerade de i den vetenskapliga tidskriften Journal of Personality and Social Psychology under rubriken Do we become a different person when hitting the road? Personality development of sojourners.

Julia och Franz var inte intresserade av turister som spenderat två veckor på en semesterort. Nej, de ville undersöka hur en längre reseperiod som bjöd på mer långvarigt interagerande med lokalbefolkningen påverkar resenären. Därför valde de att ställa sina frågor till studenter som rest utomlands för att studera mellan sex och nio månader på ett universitet i ett annat europeiskt land.

– Hade vi valt studenter som rest till Asien eller Afrika hade nog effekterna varit tydligare. Men jag blev ändå förvånad över hur mycket de påverkades av resan till ett land med en kultur som vi ofta beskriver som snarlik vår egen, berättar Julia på Skype från Jena.

Kontrollgruppen var studenter som stannade kvar hemma och knäckfrågan var förstås vad som är hönan och vad som är ägget. Reser vi därför att vi är en viss sorts personlighet – öppna, nyfikna, sociala – eller förändrar resan vår personlighet? För att hitta ett trovärdigt svar undersökte de därför sina försökspersoner både före och efter resan.

Innan testgruppen reste iväg studerades samtliga studenters personlighet enligt femfaktorteorin – big five personality traits – som mäter personers öppenhet, vänlighet och värme, samvetsgrannhet, känslomässiga stabilitet och hur utåtriktade de är. Och jo, det fanns en skillnad redan före resan. De som valt att resa utomlands visade sig redan innan vara lite mer utåtriktade än de som valt att stanna hemma. Men när de upprepade testet efter resan upptäckte de att skillnaden mellan resenärerna och icke-resenärerna hade ökat.

– Unga människor är i ständig utveckling. Vi blir alla mindre rigida och mer samarbetsvilliga ju äldre vi blir. Det är det vi kallar mognad. Men de som reste mognade fortare. När de kom hem igen var de helt enkelt mer vuxna än de som stannat hemma, säger Julia.

När jag pratar med Julia tänker jag att människan nog intuitivt alltid har vetat att resor får oss att mogna. Jag tänker på le grand tour, bildningsresan som under sjutton- och artonhundratalen var obligatorisk för adliga överklasspojkar. 

De skickades ut i världen för att förvandlas från lättledda suputer till pudrade män av värld. Idén om resan som danande och bildande är sannerligen inte ny.

Men Julia upptäckte att bildningsresan hade fler effekter. Resenärerna blev mer målinriktade och bättre på att slutföra påbörjade uppgifter. Dessutom blev de inte lika ofta stressade när oförutsedda händelser inträffade. Det var som om de insett att livet funkar fint även om de inte har full kontroll, som om de insett att det inte gör något om de förlorar fotfästet för en stund.

– Ja, de som reste blev mer socialt öppna, nyfikna och dessutom känslomässigt stabilare och upplevde mindre stress när de tvingades agera i nya miljöer och med nya bekantskaper, säger hon.

Julia har själv rest och studerat utomlands. Sex månader i Frankrike och tre månader i Sydafrika där hon en period också jobbade som volontär i fattiga townships. Det var hennes egen upplevelse av resan som katalysator för förändring som väckte hennes nyfikenhet. 

– Men man måste vara uthållig, säger Julia. Vid två månader går någon sorts kritisk gräns. Det är först när vi vistas i främmande miljöer längre än så som det börjar hända saker med oss. 

I studien kom de fram till att resans nya perspektiv på livet gör att vi börjar uppskatta saker som vi tidigare tog för givna. Vi blir mer öppna för nya erfarenheter, känslomässigt stabilare och mer kreativa, eftersom resan lär oss att justera våra uppfattningar och förhållningssätt och ta seden dit vi kommer. Resenären blir också mer empatisk och får lättare att komma överens och kompromissa med andra människor.

– Vi hade det på känn, säger Julia, och för en gångs skull går vetenskapen hand i hand med våra antaganden.

Jag har försökt att psykologisera orsakerna till mitt eget frekventa resande. Lider jag brist på något? Var det något som hände i barndomen? Saknar jag tillit till det som är beständigt och återkommande? 

Innan jag själv flyttade hemifrån bröt min familj och jag upp och flyttade till en ny bostad sammanlagt nio gånger. Tre gånger fick jag som barn dessutom byta kommun, skola, klass och kompisgäng. Sista skol- och kompisgängbytet, när jag var åtta år och gick i andra klass, var jobbigast. Jag förvandlades från kavat och orädd till blyg och försiktig. Kanske är det barndomens nio flyttlass som skapat mitt starka resebehov? Som om jag gång på gång försöker göra om den sista jobbiga flytten för att varje ny gång bättre hantera uppbrottet och ankomsten. I så fall skulle mitt resande vara en utdragen gör-om-gör-rätt-lek, där jag ständigt försöker övertyga mig själv om att jag duger.

När jag reser plågas jag ibland av en känsla av att vara utanför alla sammanhang runtomkring. Allra starkast känns utanförskapet när jag reser på egen hand och kommer till europeiska städer som påminner om min hemmiljö och därför får mig att tänka på vardagen. Känslan av alienation är starkast när jag hamnar mitt i morgon- eller kvällsrusningen. Runt mig myllrar stadens invånare som alla har en riktning och ett mål. Alla är mitt uppe i något. De är på väg till eller från jobbet, skolan, hemmet, vännerna, träningen, älskaren, älskarinnan … Någon väntar på dem. Någon som behöver dem, någon som de behöver. Och där går jag mot strömmen i trängseln på trottoaren, centralstationen och tunnelbaneperrongen med min ryggsäck och nyfikna uppsyn som signalerar att jag inte hör hemma här. Jag tillhör ingen, ingen tillhör mig. Jag vet inte vad som ska hända härnäst, och ingen sitter just nu och just här och väntar på mig.

Efter den kalla känslan av främlingskap innebär allt jag företar mig resten av dagen en förbättring. Ett möte med en pratglad servitris, en hastig konversation med en annan kafégäst, en ny trevlig bekantskap i lobbyn på vandrarhemmet. Allt ljusnar. Banala samtalsämnen känns storslagna. Trivialiteter blir märkvärdigheter.

Ner i ensamheten och förtvivlan, upp i gemenskapen och euforin. Det är kanske den känslomässiga resan som jag om och om igen vill göra. För den sociala samvaron blir ju så mycket starkare, intensivare och värdefullare då den föregås av social isolering, som när man äntligen får äta efter att ha gått hungrig i flera timmar.

Uppbrott och ankomst. Gör om, gör rätt. Om och om igen.

Men man behöver förstås inte ha upplevt trauman för att känna förtjusning i resandet. Bruce Chatwins analys skulle nog vara att min barndoms många uppbrott var den lätta knuffen i ryggen som skakade liv i min latenta nomadinstinkt. Människan har av naturen ett behov av rörelse, ansåg han. Att vara i rörelse är ett grundläggande behov som människan ger uttryck för redan som nyfödd. Som spädbarn skriker vi för att vi inte står ut med att vara stilla. Sedan våra behov av föda, värme och närhet är tillfredsställda är det bara rörelsen som kan få oss att sluta skrika. I vuxen ålder promenerar och joggar vi för att lindra vårt bofasta svårmod. När kyrkan på medeltiden införde vallfärden skapade de en terapeutisk funktion för alla bofasta bönder som för inte så många generationer sedan var nomader.

Aggressivitet handlar ofta om en ilsken reaktion på instängdhet och isolering. “Resandet ger oss en känsla av kroppsligt och andligt välbefinnande, medan enformigheten i en långvarig bofasthet eller ett regelbundet arbete väver mönster i hjärnan som ger upphov till trötthet och känslor av personlig otillräcklighet”, som Chatwin formulerade det.

Min väninna Carin har en annan förklaring.

– Jag tror att du reser bort till främmande miljöer för att få syn på dig själv, säger hon en kväll på min kvartersbar som ser ut som en kloning av uråldrig brittisk landsbygdspub och vars popularitet också är en effekt av människans ökade rörlighet och nyfikenhet på andra kulturer.

– Det är först när du hamnar i en annorlunda miljö som du kan börja iaktta dig själv, fortsätter hon. Genom att reagera på olika saker i den andra kulturen förstår du vem du är och var du kommer ifrån. Din självbild blir ännu mer nyanserad av att du lägger märke till vad folk från andra kulturer tycker är konstigt med dig. Att resa är som att hålla upp en spegel framför sig. Rena terapin.

– Eller, säger Carin, så bär du på resgenen.

Resgenen? Det finns faktiskt en sådan, visar det sig när jag gör research. Det är den amerikanska evolutionsbiologen Justin Garcia som menar att vissa personer är födda till resenärer, eftersom de bär på en gen som gör att de tenderar att ta större risker och utforska nya miljöer. Genen, som fått namnet DRD4-7r, finns enligt Garcia hos tjugo procent av mänskligheten. 

Jag kanske borde gentesta mig. Fast varför det? Det finns nämligen en brasklapp. Biologerna är överens om att ingen enskild gen är tillräckligt kraftfull för att ensam påverka eller vara upphov till ett sådant specifikt beteende. Snarare är det så att genen kan leda till mer generella karaktärsdrag som till exempel risktagande och impulsivitet, som i sin tur ökar fallenheten för vissa beteenden. Det är inte bara reslusten som är förhöjd hos de som bär på DRD4-7r. Samma gen ökar nyfikenheten och lusten att utforska nya idéer, maträtter, sexuella relationer och droger. Det är kort sagt en söka-efter-kickar-gen som kan förklara varför en femtedel av mänskligheten – sådana som jag – tenderar att känna sig otillfredsställda i hemmet och längtar ut i världen.

Personer som bär på genen behöver en större dos av signalsubstansen dopamin för att uppleva välbehag och må bra. Hur detta sedan uttrycker sig varierar. Reslust är bara ett av symtomen.

Nya utsikter betyder nya tankar. Den som har haft det motigt eller kärvt längtar ofta ut. Att fly hemmet kan vara en lösning på problemet. Men det finns en baksida med resandet: det skapar en längtan som aldrig verkar vilja gå över och som kan bli frustrerande för den som inte har möjlighet att ständigt stilla sin reshunger, som för resenären och författaren Isabelle Eberhardt. “Som nomad kommer jag resten av mitt liv att vara förälskad i avlägsna och outforskade platser”, konstaterade hon sorgset.

Text: Utdrag ur Per J Anderssons nya inspirationsbok För den som reser är världen vacker

Illustrationer: Angelica Zander

En bok om varför vi reser

Sedan våra förfäder klättrade ner från träden har mänskligheten under befunnit sig i rörelse, flyttat omkring, jagat och samlat, levt som nomader, om än inte alltid frivilligt.

I För den som reser är världen vacker som kommer ut på Ordfront förlag i januari funderar Per J Andersson över olika aspekter på resandet. Ibland lockar äventyret. Andra gånger det ovana, bisarra eller uppskakande. Själv älskar Per att släppa förtöjningarna och ge sig ut i världen bortom turistorterna.

Beställ/köp boken här!

---

Text: Redaktionen • 2017-01-02
Restips • Ansvarsfull turism • Intervju • Tågresor