Porträttet: Resenären som ville göra skillnad i Nepal

Affären började skaka. När folk rusade ut på gatan, rusade jag efter.

2015 reste Andreas Kölling till Nepal. Han höll just på att avsluta sitt examens­arbete. Allt var perfekt. Sol över Himalaya. Gäst­vänliga människor som öppnade sina hem. Det vidunderliga bergslandskapet med ris­odlade terrasser och låga hus i sten, trä och lera. Men på bara några minuter sprack den bilden och byttes mot ett jordbävningsblödande land i kaos. 

Drygt ett år efter naturkatastrofen är han till­­baka i bergskedjan för att bygga upp landet på nytt.

– Kom ihåg, här gäller teknik mer än styrka, uppmuntrar Andreas samtidigt som Sita Tamang och Anita Khatri kliver fram till den brand­gula maskinen som tillverkar jordbävningståliga tegelstenar.

Kanske är det ovanan som gör att kvinnorna ändå spänner sina muskler till det yttersta. Fötter tar spjärn mot naken jord. När inget annat hjälper, läggs slutligen all kroppstyngd mot staget som till slut vrids i botten.

– Wow! kvittrar de båda bondkvinnorna förvånat när de inser vad som hänt. 

Istället för att passa barn och slita hårt med böjda ryggar på risfälten har Sita och Anita just tillverkat den första pusselbiten till sina nya hus i bergsbyn Kot Dada, en timmes resa söder om Kathmandu.  

– Många nepaleser förlorade precis allt vid jordbävningen. Att se dem ta saken i egna händer och resa sig på nytt och gå vidare över­träffar alla mina samlade reseminnen, säger Andreas.

Tankarna på att själv göra skillnad och knuffa världen en smula i rätt riktning har alltid funnits där: under gymnasietiden hemma i Kungsbacka eller i klädbutiken där han stod och vek tröjor och jeans till otåliga kunder och funderade över meningen med livet, men också under resorna. 

När Andreas klev av Transsibiriska järnvägen i Mongoliet, vaknade upp på thailändska backpackerstränder och levde ett år i USA och ett halvår i Australien kom omvärlden så nära.

– Under min Sydostasienluff hälsade jag på en volontärarbetande kompis i Laos. Byn hade problem med tjuvskytte. Men jakten på vilda elefanter upphörde när folk fick möjligheter att försörja sig som guider åt turister som kom till trakten för att få en glimt av djuren. 

– Besöket lärde mig att det faktiskt är möjligt för vem som helst att göra något positivt, att det inte behöver vara så svårt.

Den ambitionen fanns också med när Andreas började plugga på Handels i Göteborg och
läste samhällsvetenskapligt miljövetarprogram med inriktning på hållbart företagande.

– Många människor runtom i världen sitter på bra idéer och brinner för att skapa förändring. Just entreprenörskap i kombination med socialt och miljömässigt engagemang kan vara en av de effektivaste vägarna framåt.

När Andreas och studiekamraten Agnes Johansson skulle välja examensarbete gick tankarna mot mikrofinansiering som en väg för att skapa framtidstro hos ekonomiskt och socialt svaga grupper. 

– Först kontaktade vi över 30 organisationer i Nepal. Flera av dem svarade aldrig. Men svensk-nepalesiska organisationen Tuki Nepal hörde av sig och ville träffa oss.

Strax därefter möttes de i Göteborg och bara några månader senare vandrade Andreas och Agnes på den nepalesiska landsbygdens leriga stigar och andades klar Himalayaluft. 

I byn Jyamrung mötte de kvinnor som ville förändra sina liv genom mikrolån. Många ville köpa fler getter. Någon en symaskin för att kunna tillverka och sälja kläder. Andra såg projektet som en möjlighet att stärka sammanhållningen mellan kvinnorna och därmed det sociala skyddsnätet i byn.

– Vistelsen bjöd på så många starka intryck och möten. Visst, människorna var mycket fattiga och överlevde på sköra marginaler. Ändå var gästfriheten överväldigande och folk utstrålade lycka och glädje på ett annat sätt än vad vi var vana vid.

När jordbävningen slog till hade Andreas och Agnes just avslutat en tio dagars fältstudie och tagit bussen till staden Pokhara med förhoppning att koppla av i skuggan av Annapurna­massivet. Så blev det inte. Klockan 11.56 lördagen den 25 april mullrade det till från jordens innandöme. Skalvet krävde cirka 9 000 människoliv, jämnade 600 000 hus med marken och förändrade för all framtid livet för miljoner människor i Nepal.

Att resa tillbaka till tryggheten i Sverige hade kanske varit det naturliga för Andreas och Agnes. Istället vände de och åkte mot katastrofzonen. Informationen om vad som hänt utanför städerna var bristfällig. Många bergsbyar isolerades och tappade all kontakt med omvärlden. Och från Jyamrung var det helt tyst.

– Både jag och Agnes var friska, oskadda och på plats. Så det var bara till att skaffa fram det nödvändiga och åka, förklarar Andreas. 

Många ville hjälpa till och donerade pengar till inköpen. Snart trycktes 47 presenningar, 200 liter matlagning­solja och 100 liter lampolja in i en hyrd jeep som for öster­ut. 

Ju längre bort de färdades från Pokhara, desto mer tilltog förödelsen. I Netrawati­flodens dalgång övergav de jeepen för att bära alla förnöden­heter mot Jyamrung.

Väl där möttes de av raserade väggar och instörtade tak, män och kvinnor som förlorat allt och satt uppgivna bland ruinerna.

– Visst högg det i hjärtat. Samtidigt är jag glad att vi reste dit och nådde Jyamrung långt före någon hjälp­organisation. Nu fick i alla fall byns invånare tält och presenningar som tillfälliga tak över huvudet. 

När våren blommat över i Göteborg var Andreas och Agnes hemma igen. Examen närmade sig. Ändå vandrade tankarna allt som oftast tillbaka till människorna i Himalaya och byarna som inte längre var sig lika. 

Andreas och Agnes engagerade sig allt mer i Tuki Nepal. Behovet av insatser till jordbävningens offer var enormt och krävde pengar. Båda hjälpte till med att söka finansiärer och skriva ansökningar till inhemska och utländska stiftelser och fonder.

Några månader senare startades Build up Nepal, ett företag som skulle hjälpa Tuki Nepal att gå vidare med återuppbyggnadsarbetet på plats. Nya jordbävningssäkra hus började byggas i fler och fler byar. Och snart satt Andreas på ett flyg­plan mot Nepal för att själv delta i återuppbyggnaden.

–­ Inget höll mig kvar i Sverige. Jag hade varken bostad, flickvän eller fast jobb. Så själv­klart ville jag resa tillbaka till Nepal och använda mina kunskaper på plats.

Drygt ett år efter skalvet låg fortfarande  många nepalesiska byar i ruiner. Mycket av den utlovade katastrofhjälpen hade fastnat i huvudstadens korruption och byråkrati. 

Build up Nepal lyckades däremot smyga på egna stigar och nå ut till de förstörda byarna med precis det som de behövde, jord­bävningsresistenta hus här och nu.

– Att byborna själva är med och bygger sina hus betyder att passivt biståndsberoende undviks, säger Andreas.

Ungefär ett dussin av Kot Dadas bybor är på plats. Män och kvinnor från fyra olika folkslag och lika många språk stretar åt samma håll. Skyfflar jord, siktar sand, tillsätter cement och står i små grupper för att lyssna när Andreas och ingenjören Kulendra Neupane förklarar hur de nypressade tegelblocken ska vattnas och förvaras för att bli kompakta och tåliga, hur armeringsjärnen ska placeras för att husen ska stå pall vid framtida skalv.

När solen står som högst avbryts arbetet. I ett av byns hus väntar dal bhat, ris med currydränkta grönsaker och stark linsröra. En uppsluppen man springer runt med grytor och kastruller, fyller trugande på tallrikar med mer ris, bitter­spenat och tomatpickles.

– Stunderna i byarna är min belöning. I övrigt är det mest nio-till-fem-jobb på kontoret med mycket tid åt dator, telefonsamtal eller möten med biståndsorganisationer.  

Vid arbetsdagens slut promenerar han hem till lägenheten, lagar mat, snackar och vilar en stund innan det brukar bli en joggingtur eller en stund på det lokala gymmet. Veckorna går fort och är mest fyllda av arbete, men Andreas har också hunnit med att vandra i Annapurna­massivet och ge sig ut på några motorcykelturer i bergen.

– Visst kan jag känna längtan hem till familj och vänner. Men jag gör något som jag verk­ligen brinner för och mitt liv här är mycket av ett äventyr, säger Andreas som siktar på att åtmin­stone stanna kvar två år till i landet uppe på världens tak. 

5 tips:

Andreas råd för den som vill engagera sig under sitt resande

1. Våga ta dig utanför turiststråken och din egen comfort zone. Lär dig några fraser av lokala språket och upplev hur vanliga människor lever sin vardag. 

2. Stanna längre. Då kommer du närmare resmålet och dess människor. 

3. Fråga dig själv vad du kan bidra med. Utgå från din egen kunskap och vad du brinner för.  

4. Skippa de arrangerade volontärresorna. De påminner mest om en vanlig semester. Leta istället efter organisationer och gräsrotsinitiativ som gör konkret arbete på plats.

5. Våga, våga, våga! Kanske det viktigaste rådet av alla

Mer info: 

Några länkar till organisationer som arbetar med uppbyggnaden av Nepal.

• Build up Nepal, buildupnepal.com

• Tuki Nepal, tukinepal.org

---

Text: Mikael Persson • 2018-03-16
Nepal • Intervju