Annons
Annons
Foto: Espied via Getty Images.

Foto: Espied via Getty Images.

Krönika

Krönika: Karin om tåg som stoppar tiden

"Var vi framme i tid? Vet inte. Det var inte viktigt. Det var allt som gnisslade, gick långsamt och bara knappt fungerade som gjorde resan speciell," skriver Vagabonds Karin Wallén om en tågresa i Burma som fick tiden att stanna.

Text: Karin Wallén • 2018-12-10 Uppdaterad 2021-09-15

Om jag skulle påstå att svenska tåg inte är de mest punktliga så är det väl ingen som skulle protestera. Ingen svensk i alla fall. Vi har redan vår uppfattning klar om SJ, och att skälla på tidtabeller som inte hålls känns lika svenskt som lussekatter och glögg. Det är som ett socialt kitt, något att enas kring i en i övrigt polariserad omvärld där tjugo minuters försening med flyg aldrig skulle ge samma våldsamma ljud i klagoskällan som en kvarts försening med tåg.

Och visst finns det bevis för att snabbtågen i vårt lilla men långsträckta land inte kan mäta sig med förebilderna på kontinenten. Men när min kompis Tågpendlaren med bestämdhet hävdar att svenska tåg är de mest försenade i hela världen, ja, då undrar jag om hon någonsin åkt tåg i Burma. 

Det har jag. Och jag gjorde det inte för att jag ville komma fram snabbt. Tvärtom. Jag hade kunnat välja att ta bussen från Thazi till Kalaw. Det skulle ha tagit två och en halv timme.

Istället valde jag en sju timmar lång tågresa, genom små byar och upp på höglandet. Sakta tuffade vi förbi solrosfält och stylthus, yrvakna hundar och sophögar. 

Jag stack ut huvudet och drog in lukterna av burmesisk landsbygd, medan naturen kröp tätt inpå rälsen och långa trädgrenar rasslade mot tågets sida. 

Genom öppna fönster kunde jag iaktta marknaderna, arbetet på fälten, och stökiga bakgårdar som vänts mot järnvägen. Det tog hela dagen, och färden kostade tio kronor.

Var vi framme i tid? Vet inte. Det var inte viktigt. Det var allt som gnisslade, gick långsamt och bara knappt fungerade som gjorde resan speciell. 

Krönika: Karin om tåg som stoppar tiden
Karin Wallén, krönikör

För Tågpendlaren är det så klart annorlunda. Att ständigt vara sen hem eller till jobbet på grund av signalfel, blöta löv eller snöfall som borde vara rutin att ta sig igenom, är frustrerande i längden. Dessutom är sträckan mellan Hallsberg och Katrineholm kanske inte exotisk nog för att man ska få samma wow-känsla bara genom att titta ut genom tågfönstren. Det är ju inte Burma direkt, och många moderna tåg tillåter inte heller att man sticker ut huvudet genom fönstret och drar in doften av villaförorter och Ikeavaruhus i farten. Men ibland har man tur. Ibland händer något oväntat, som får tiden att stanna fastän tåget långsamt rör sig framåt. Även i Sverige.

En smällkall söndagseftermiddag sätter jag mig på tåget från Åre mot Stockholm och får veta att just min vagn är trasig. Elen funkar inte. Vi som ska sitta i den vagnen får erbjudandet att hoppa av i Östersund och ta bussen istället eftersom färden annars kommer att bli både iskall och becksvart. Men innan vi når Östersund har någon hittat spaken som gör att elementen fungerar, dock enbart på maxvärme. Detta, i kombination med att belysningen fortfarande inte funkar, visar sig bli ingredienser som tillsammans bjuder på den bästa tågresan jag gjort på länge. Elementen är så överhettade att vi måste öppna fönstren och låta minusgraderna svepa in från de snötäckta jämtländska fälten. Snart är det kolsvart. Tyst. Andaktsfullt. Alla försjunker i vila och tankar.

Och när vi kommer fram är det hur stjärnorna tändes på himlen över Storsjön som vi kommer att minnas. Inte att vi var tjugofem minuter sena. 

Vagabonds nya specialtidning om tågresor: Tid för tåg

10 klassiska tågresor du måste göra innan du dör


Text: Karin Wallén • 2018-12-10
KrönikaTågresor

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top