Krönika: Amerikas själ

Amerikanerna valde business före kulturarv. Sent ska syndarna vakna. Nu ångrar de sig. Och bättrar sig. Jag reser över prärierna och bergen väster om Mississippifloden. Området som på 1800-talet ännu inte kolonialiserats och blivit en del av Förenta staterna. Jag går på Santa Fe Trail, kostigen som nybyggarna vandrade med hästar och vagnar på jakt efter lyckan. Jag åker tåg på rälsen som de ångloksdragna vagnarna fullastade med guldletare skakade fram på. Jag bor på hotellen som prisjägarna och bankrånarna tog in på och dricker ett glas på saloonerna där de pangade och spelade poker.

Allt det här är ju en del av den kraftigt mytologiserade bilden av Amerika. En vilda västern-värld som exploaterats i kiosklitteratur, film och tv. Därför fattar jag först inte vad som är fiktion och vad som är verklighet. Har Billy the Kid, Jesse James och Wyatt Earp funnits på riktigt? Existerar Dodge City och Tombstone? Jodå, de är inte bara karaktärer och platser i Bröderna Cartwright och Den gode, den onde, den fule.

Att få syn på vilda västerns verkliga historia bortom filmduken kräver detektivarbete. Men det går. Och jag är inte ensam i mitt sökande. Amerikanerna har själva börjat sakna sitt kulturarv och gett sig ut på jakt. De jag möter får något drömskt i blicken när vi pratar om det Amerika som inte längre finns sedan motorvägar, motell och shoppingcenter konkurrerat ut tåg och järnvägshotell och fått Downtowns livliga stadsgator att tystna.

Fortfarande går tågen från kust till kust. Men få åker med dem. Fortfarande finns det vildavästern-städer med hundra år gamla hotell med knarrande trägolv och blanklackade ledstänger. Men de är få.

Ett av de kvarvarande långdistanstågen heter Southwest Chief och stannar i cowboystaden Las Vegas. Nej, nej, nej, inte det Las Vegas, utan en namne i New Mexico. En gång i tiden landets största stad väster om Missouri. Rikast, livligast, vildast och mest mytspunnen. Men efter andra världskriget började alla åka bil. Järnvägen förföll. Staden förföll. Cowboysen försvann. Istället blomstrade motellen och snabbmatsställena längs Route 66, som går förbi strax utanför. 

Bredvid lill-Las Vegas station, där tåget ännu stannar en gång om dagen, ligger Castaneda, hotellkungen Fred Harveys första järnvägshotell, invigt 1898. Efter kriget bommade det igen. I sjuttio år var det en sorglig ruin, ett sönderfallande minnesmärke.

Men att hamna i bakvattnet kan ha sina fördelar. För ingen driftig affärsman tyckte det var lönt att riva de historiska järnvägsmiljöerna och viktorianska vildavästernhusen. Däremot fanns det dollar att tjäna på att låta dem vara kulisser i filmer och tv-serier. Tack vare fiktionen kom besökarna tillbaka. Och tack vare det nymornade intresset för Amerikas förflutna och en driftig historie- och kulturintresserad affärsman har Castaneda renoverats och återinvigts. Samma sak har skett med järnvägshotell och stationsrestauranger i Santa Fé, Lamy, Albuquerque, Winslow och Los Angeles. Och kön av amerikaner som i jakten på Amerikas själ vill bo och äta på dessa ikoniska etablissemang ringlar sig lång.

Det är ändå en tröst i mörkret. Väntar man tillräckligt länge förvandlas det som nyss stod i vägen för bulldozrar till något som man tack vare turismen kan tjäna mer pengar på att bevara än på att riva. 

---

Text: Per J Andersson • 2019-06-27
Krönika