Annons
Annons
Efter tolv år sätter Karin Wallén punkt. Foto: GettyImages

Efter tolv år sätter Karin Wallén punkt. Foto: GettyImages

Krönika

Krönika: Vägs ände – alla resor har sitt slut

Vi säger hej då till vår eminenta krönikör Karin Wallén som sätter punkt för sin sista krönika. Tusen tack för alla visdomar, skratt, igenkännande nickar och medryckande reseberättelser.

Text: Karin Wallén • 2019-09-06 Uppdaterad 2021-09-15

Sista kvällen på resan. Det brukar vara då man på något sätt sammanfattar vad man varit med om. Det är då man tänker tillbaka på hur det var först och hur det blev sedan. Och hur en mängd små och stora händelser passerade däremellan. 

Ofta tycker jag att det känns som att en resa har bestått av flera resor i en – oavsett om jag varit borta i dagar, veckor eller månader. 

Men en sak är nästan alltid densamma: När den där sista kvällen på resan infinner sig, och det är dags att åka hem – då är jag redo. Är jag inställd på tio dagar är det alldeles lagom att åka hem efter tio dagar. Har jag varit inställd på fem månader, så känner jag mig oftast redo att åka hem precis då – som om tidsplanen sitter inpräntad i kroppen, där något slags nedräkning pågått och förberett mig på hemfärd.

Om någon då frågar hur det känns att åka hem så svarar jag:

Det känns helt okej. Det känns bra. 

Det är annorlunda när man inte riktigt vet. När ingen tidsgräns finns och när resan inte har något förbestämt slut. När allt bara får flyta på tills man själv måste känna att man nått vägs ände. För hur känner man igen vägs ände när man inte varit där än?

Nu har jag skrivit krönikor i Vagabond i tolv och ett halvt år, och det har varit en resa utan ett uttalat slut. Det har varit en fantastisk resa, och det är inte utan vemod jag funderat på när det är dags att avsluta den. 

Tack vare den här sidan har jag kunnat berätta sånt som inte fått plats eller passar in i vanliga reportage. Tillsammans med er läsare har jag tagit mig genom djungler i Indonesien och över stäppen i Mongoliet. Jag har gått på grund med en båt på en flod i Vietnam och hamnat på upptäcktsfärd i en by jag annars aldrig skulle ha fått se. Jag har varit en hopplös vegetarian i Kenya och jag har blivit översvallande kär på Stromboli. Ibland har jag blivit förbannad. På delfinturismen på Zanzibar, dumsnåla backpackers i Sydostasien och en påträngande guide i Peru.

Ibland har jag bara känt mig obekväm, med inhägnad lyx, oönskad uppassning, och den ständiga förvirringen kring när man egentligen ska ge dricks. Jag har skrattat åt allt som är dråpligt och jag har försökt sätta saker i perspektiv, oavsett om det är stort eller smått. 

Jag har hamnat på bröllop i Laos. Jag har liftat med en kakförsäljare på Nya Zeeland. Jag har blivit fast i skottlossning i Kongo. Jag har reflekterat över hemlängtan och bortlängtan. 

Jag har samlat ihop små skärvor av intryck och försökt sätta ord på dem. Sammanlagt har det blivit 125 krönikor. 

Men nu är det dags att sätta punkt, innan jag börjar upprepa mig alltför mycket. Visst kommer mina reportage att dyka upp i Vagabond även framöver, men krönikorna är det slut med.

Fast vem vet. Som chefredaktör Fredrik så klokt svarade när jag frågade honom hur man egentligen vet när det är dags att sluta (och tänk om jag ångrar mig!): “Det är väl som med band som gör en dramatisk avskedsturné och sedan återuppstår efter några år.”

Men om du frågar mig nu hur det känns att sluta så säger jag: Det känns okej. Det känns bra. Alla resor har sitt slut. Och med just den här är jag klar nu.

– Karin Wallén

Krönika: Vägs ände - alla resor har sitt slut
En äkta vagabond, Karin Wallén.

Krönika: "Vandra din egen vandring"

Krönika – Karin vaknar upp i en annan verklighet i Kongo

Krönika "Kineserna kommer"

Djungelns lag – Karin äter larver och försöker passa in


Text: Karin Wallén • 2019-09-06
Krönika

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top