Helle Kikerpuu prövar lyckan vid vägkanten. Hur det gick berättar hon i senaste avsnittet av Vagabonds podcast.
Vagabonds podcast: Var inte rädd för att lifta
Att ställa sig vid vägkanten med tummen i vädret och hoppas på bilisternas välvilja. Funkar det? Får man lift? är det inte farligt? Vagabonds webbredaktör och erfarna liftare Helle Kikerpuu avlivar myter och ingjuter hopp i det här avsnittet av Resor med Vagabond. Lyssna!
I det här avsnittet av Vagabonds podcast pratar Vagabonds redaktör Per J Andersson, som var en hängiven liftare i sin ungdom på åttiotalet, med Helle Kikerpuu, som liftat en hel del de allra senaste åren.
Pers uppfattning att det var mycket lättare att lifta förr i tiden, att folk blivit mer misstänksamma och rädda, motsägs av Helles nutida erfarenheter från liftaräventyr i Europa och på Nya Zeeland.
Det går alltså fortfarande att lifta, men ändå är det betydligt färre som gör det. Varför? Det pratar Per och Helle om i det här poddavsnittet.
Lyssna!
Vill du fördjupa dig i liftarkulturens utveckling under 1900-talet kan du också läsa det här utdraget ur Pers bok För den som reser är världen vacker (Ordfront förlag 2017) som du kan beställa på vår prenumerations- och bokhandelssajt Din tidning:
Utdrag
“Liftarkulturen blommade tillsammans med sjuttiotalets alternativkultur. Att lifta blev en del av en civilisationskritik och en vision om ett mer spontant sätt att leva. Som narkomanen i Cornelis Vreeswijks Ballad om en gammal knarkare som ser klart när han tagit sin första sil: “Då öppnades mina ögon och jag skåda’/bland alla stackars jävlarna som åker runt i bil/och bor och dör och äter i en låda.” Men då hade det ju redan gått för långt.
Många av dem som liftade gjorde det nog mest för att spara pengar och leva äventyrligt en kort stund för att därefter, förhoppningsvis upplivade och stärkta i sin syn på människan, återgå till sitt inrutade vardagsliv. Andra argumenterade för att man därmed sparade på jordens ändliga resurser. Ju fler som delar på ett fordon, desto lägre energiåtgång per passagerare. Man kan känna sig som en god människa för mindre.
Sedan kom rädslan.
En dag på nittiotalet stod några studenter och liftade på vägen mot brittiska Lancaster. En av dem hade en skylt med handskriven text:
“Snälla, plocka upp en liftare! Väldigt få av oss är yxmördare.”
Det känns som om rädslan att ta upp liftare är jämförbar med flygrädsla och fobi för ormar och spindlar. När det gäller våra ärvda eller tidigt inpräntade rädslor har förnuftiga argument och lugnande olycksstatistik en tendens att rinna av som vatten från en gås. Det hjälper inte hur mycket lugnande statistik vi än matas med.
Människan är av ren överlevnadsinstinkt rädd för det okända. Jag brukar tänka att vi alla rent reflexmässigt är xenofober som känner en stark motvilja inför främmande människor. Ju mer annorlunda de är, desto räddare blir vi. Fakta biter inte när känslorna styr. Bilisten som ser den okända liftaren vid vägkanten har all anledning att vara skeptisk. Liftaren som när som helst kan bli upplockad av vemsomhelst har all anledning att känna sig olustig.
Att lifta och att ta upp liftare är två utsatta positioner. Liftarens beslut att åka med och bilistens beslut att plocka upp måste ske blixtsnabbt och bygga antingen på en generell tilltro till människan, oavsett vad vi just då känner, eller på ett sekundsnabbt avgörande om att den konkreta situationen är ofarlig. Bilisten betraktar liftaren genom vindrutan i några sekunder innan det är dags att trycka på antingen gas- eller bromspedalen. Ju starkare känsla av att samhället runtomkring i grunden är tryggt, desto fler beslut om att trampa på bromsen, stanna och öppna dörren.”
Text: Redaktionen • 2020-02-13
Podcast • Restips