Krönika: Sköna gröna exotiska Sverige

En gammal bekant till mig jobbade en gång i tiden som reseledare på bussresor genom Sverige. Hon guidade israeliska besökare från norr till söder, och visade upp det Sverige som det står om i broschyrerna. Under vissa sträckor tipsade hon gruppen om att de kunde passa på att sova. De hade långt att åka, och det var ändå bara skog. Där fanns ingenting att se.

Jag tänker på det när träden passerar utanför bilfönstret i 80 kilometer i timmen. Eller snarare är det väl vår bil som passerar, medan träden bara står där. Pappa brukade kalla det för “den gröna tunneln”. Han sa det mest som ett trött konstaterande. Vi som vuxit upp med att färdas genom den gröna tunneln har knappast sett den som särskilt exotisk. 

Men de israeliska turisterna kunde såklart inte sova. De kunde inte slita blicken från skogen som tycktes så oändlig. Det var den tiden på året då ljungen blommar, och den gröna tunneln hade en svagt lilarosa matta.

***

Det har den nu också, när vi närmar oss Lofsdalen i Härjedalen. Väl framme öppnar sig den gröna tunneln för en långsträckt sjö omgiven av kalfjäll som höjer sig ur skogen, och en rentjur med enorma horn travar framför bilen. Turisten i mig vaknar till liv för en stund och jag filmar med mobilen. Renar är alltid exotiska, hur många jag än sett. Precis som jag aldrig tröttnar på noshörningar, elefanter och lejon. Men just den här sommaren, den exotiska coronasommaren 2020, har jag gjort något som aldrig blivit av tidigare: Jag har varit safariturist på hemmaplan. 

Jag har suttit i gömsle i Gästrikland och sett brunbjörn på nära håll. Jag har suttit blickstilla i Bergslagens skogar och blivit äten av mygg och knott, för att till slut belönas med det magiska ljudet av vargars ylanden. 

Men när jag talar med arrangörerna, som i vanliga fall nästan enbart har utländska gäster, berättar de om vad som brukar imponera mest på britter, tyskar och amerikaner. Det är inte alltid djurupplevelsen som är det mest spektakulära. Det är att färdas på skogsbilvägar utan att knappt möta en annan bil. Att vara ute i naturen och inte se en annan människa.

I Lofsdalen har de haft dubbelt så många besökare den här sommaren jämfört med förra. Det är de tidigare Greklandsresenärerna som tänker att tja, man kanske skulle se de där fjällen ändå, och det är stugägarna som tidigare aldrig satt sin fot här efter att snön smält undan. 

När vi står på fjället har vi milsvid utsikt. Kalfjäll och skogar i all oändlighet, knappt någon bebyggelse på flera dagars vandringsavstånd. Det är så här den gröna tunneln ser ut uppifrån. 

I cykeluthyrningen vid liften berättar personalen att de brukar ha allt uthyrt i sammanlagt fyra dagar under sommaren. Det här året var allt uthyrt under fyra veckor. Folk fick vända i dörren. De skakar på huvudena, fast nöjt förstås, och jag hör någon undra vad alla svenskar gjorde förr om somrarna. Svar: Åkte utomlands, såklart. 

Själv undrar jag vad de tänkte och gjorde när de åkte genom den gröna tunneln. Kanske lyssnade de på Sommarprat och poddar. Såg på film eller skrollade sig igenom sociala medier. Kanske sov de. 

På väg hem missar vi avfarten mot Bollnäs och får ta en alternativ väg via Los och Edsbyn. Det är fem hus i Lomsjöhed, och en grön tunnel. Lobonäs. Grön tunnel. Överbo. Grön tunnel. 

Och det slår mig att den där gröna tunneln kanske är en smula exotisk ändå, även för mig. En sak är i alla fall säker: Jag skulle sakna den om den försvann.

---

Text: Karin Wallén • 2020-11-25
Krönika • Sverige