På cykel längs med havet på västkusten. Foto: Johan Marklund.
På cykel längs med Kattegattleden – genom Skåne och Halland
Följ med Vagabonds chefredaktör på cykel längs Kattegattleden på västkusten – från Ängelholm till Varberg. Ett saltstänkt äventyr kantat av god mat, besök på vingårdar – och sköna bad förstås.
Vinden blåser i ansiktet. Den smala cykelvägen slickar kusten. Förbi karga strandhedar där får och getter betar. Förbi små fiskehamnar och fina semesterhus. På andra sidan viken avtecknar sig Kullahalvöns mäktiga silhuett. Det doftar av tång och salt hav. Kattegatt! För mig som lever mitt liv på Sveriges ostkust så är det alltid en speciell känsla att komma hit. Östersjön i all ära – men detta är ett riktigt hav. Vilt och vidsträckt, med vågor som färdats hela vägen från Amerika.
Läs även vår guide till Kattegattleden!
För fem år sedan invigdes Kattegattleden, vilket innebär att det numera är möjligt att hoja hela vägen från Helsingborg i Skåne till Göteborg i norr. Vi valde dock att inte beta av hela den 39 mil långa sträckan, utan satsade på några dagsetapper i Skåne och Halland, från Ängelholm upp till Varberg. Leden är föredömligt skyltad och det är i stort sett omöjligt att köra vilse. Det är mestadels platt som en pannkaka, förutom de inledande sträckorna på Bjärehalvön.
Det handlar alltså inte om något adrenalinfyllt äventyr à la Tour de France, utan om en semesteraktivitet som passar de flesta. Den enda utmaningen kan vara vädret. Läget bredvid Kattegatt gör att det ofta blåser en del, vilket också är en del av charmen, att leva nära elementen.
Men än så länge skiner solen! Bjärehalvön, där vi startar vår resa, kallas ibland för Sveriges Provence. En bit inåt land är landskapet kulligt och böljande som i södra Frankrike. Har man inte varit här så har man säkerligen ätit potatis från halvöns fertila åkrar. Det gynnsamma klimatet gör att merparten av Sveriges färskpotatis produceras på Bjäre. Här görs till och med vin – precis som i Frankrike.
– Solen lyser nästan varje dag här i Vejby. Så förutsättningarna för att göra vin är strålande, bättre än vad många tror, menar Jeppe Appelin som tillsammans med sin fru Fariba Selseleh Sabzi driver Vejby vingård på Bjärehalvön. Till yrket är han arkitekt och kunde inte ett skvatt om vintillverkning när han startade. Men det har gått bra ändå.
– Hur svårt kan det vara? tänkte jag. Är man nyfiken, läskunnig och inte rädd för hårt arbete så går det fint. Den största utmaningen är inte klimatet, utan det svenska regelverket. Det är mycket byråkrati för den som vill starta en sådan här verksamhet, säger han.
Eftersom det ännu inte är tillåtet att sälja vin direkt från gårdarna i Sverige har Jeppe och Fariba satsat på vinturism. De ordnar vinprovningar, hyr ut rum och har paket där besökare får testa att jobba som vinarbetare för en dag. De har öppet året om och besökarna kommer i en strid ström.
– Utomlands är vinturism en miljardindustri och det är inget som säger att det inte kan bli på samma sätt i Sverige.
Före avfärd testar vi ett av gårdens prisbelönta viner, Vejby Regent 2014. Röda viner från Sverige tillhör inte vanligheterna, men det visar sig smaka utmärkt. Också en uppenbar fördel med cykelsemester – man kan unna sig ett glas längs vägen. One for the road!
Cyklar vidare förbi vidsträckta potatis- och majsfält. Snart susar vi genom Torekovs välmående utkanter där sommargäster sippar på kvällsvinet på villornas terrasser. Från tennisplaner hörs det dova ploppet av bollar som träffas av en racket.
– Här har det inte varit några nödår på sistone, konstaterar fotografen Johan.
Torekov har som en del andra orter längs Skånes norra kust en lite nobel atmosfär som kommer av en lång tradition som sommarnöje för välbemedlade storstadsbor. Här strosar brunbrända sommargäster genom byn i de obligatoriska badrockarna, på väg mot ett kvällsdopp. Ju slitnare badrock, desto bättre – det visar att man är old school och ingen nykomling i området.
Solen sänker sig över gyllengula rågfält. Vi tar en vacker omväg via lilla Kattvik, där skådespelaren Richard Gere ertappades av en paparazzifotograf när han nakenbadade med en ung svenska för många år sedan. Det blev förstasidesstoff i skvallertidningarna under en hel sommar. En ensam säl som vilar på en sten bredvid kallbadhuset hälsar oss välkomna till Båstad. Den fashionabla tennismetropolen är stillsam denna måndagskväll, och vi somnar tidigt efter en blåsig dag på kulliga cykelvägar.
Morgonen efteråt hänger det utlovade regnet i luften, och lagom till att vi grenslar cyklarna öser det ner. När vi når halländska Mellbystrand har vi drygt en mil i ryggen och fem kvar. Bakom en lång bård av sommarstugor skymtar Sveriges längsta strand, men idag är antalet badgäster lika med noll. Det är kallt och regnet visar inga tecken på att sluta forsa.
Känner mig helt urblåst när vi efter många timmars cykling stiger in i stugvärmen på Steninge Kuststation. Medan stormen river utanför dukar föreståndarinnan Catarina Arvidsson fram en god risotto på matvete och ett glas riesling till det. Lågmäld countrymusik ljuder ur högtalaren.
Catarina driver sedan ett par år tillbaka vandrarhemmet tillsammans med sin man Per Carlsson. Tillsammans har de jobbat mycket för att skapa naturturism med guidade vandringar i området.
– Det var naturen som lockade hit oss, och det roligaste med jobbet är att träffa gäster som känner på samma sätt, säger hon.
Ortens stora poet är trubaduren Alf Hambe som fortfarande bor i Steninge, 89 år gammal. Många av hans kända visor, som Visa i Molom, hämtar inspiration från naturen häromkring. I slutet av 1800-talet startades ett glasbruk i Steninge, men när det lagts ner förvandlades den lilla bruksorten till ett sommarnöje för turister. Under badkulturens storhetstid före andra världskriget fanns fem pensionat i den lilla byn – även huset som idag rymmer Steninge Kuststation var tidigare ett badhotell.
– På 1930- och 40-talet var Steninge lika hippt som skånska Mölle. Hit drog den kulturella eliten om somrarna, medan Mölle attraherade finanseliten i högre grad, menar Catarina Arvidsson.
Den blåsiga stranden i grannbyn Ugglarp är känd som en av de bästa platserna i landet för kitesurfing. Nedanför Mikael Jidenholms lanthandel syns kulörta fallskärmar hovra ovanför vågorna. Mikael är uppvuxen i den lilla byn med 300 invånare.
– Jag gillar den här platsen, till och med på vintern när det blåser konstant. Ljuset är fantastiskt och man har en sådan överblick, man ser långt i förväg när regnet är på väg över havet.
Halland har på senare år etablerat sig som en matdestination av rang. Mikael Jidenholm som driver Ugglarps Grönt är en av många eldsjälar i området.
Det var hemma hos mormor och morfar i Ugglarp som intresset för odling väcktes.
– Jag ville inte börja på lekskola, utan var hellre hemma och följde med när mormor och morfar odlade och lagade mat.
Som sexåring fick han ett eget växthus och när han fyllde tolv öppnade han sin första gårdsbutik. Sedan har det bara fortsatt. Nu levererar han grönsaker till Nobelmiddagar, lyxkrogar och kungliga bröllop och har skrivit böcker om odling. Nyfikenheten och experimentlustan har inte alltid synkat med övriga bönder i området, där uttrycket “det gaur inte” har varit attityden som gällt.
– Bönder är konservativa. Det ska vara raka rader och det ska vara ogräsfritt, det är vad som räknas, säger han.
Men på senare år har det förändrats, i takt med att intresset och medvetenheten kring närodlat exploderat. Mikael Jidenholm går lite längre än de flesta, vilket lett till samarbeten med avantgarderestauranger som Noma i Köpenhamn. Han testar hela tiden att odla och äta udda grödor, samlar vilda växter från naturen och från havet. För ett par år sedan fasade han ut kemikalier ur sin verksamhet.
– Vi tänker hållbart i alla led. Det är en utmaning att försöka odla ekologiskt, men det gör att man kan ta lite mer betalt. Framför allt så är det roligare när man står med folk och vet vad man serverar.
En timmes cykling senare sitter vi hemma hos en annan matprofil. I Skrea backe utanför Falkenberg har Lisa Lemke slagit ner sina bopålar. Strax nedanför Skrea kyrka bor hon och driver Prostens Pizza tillsammans med maken Marcus Nordgren. De har en egen vinodling och strax intill ligger Skrea Matbruk, där paret också har ett finger med i spelet. Den lilla byn har blivit ett populärt utflyktsmål och de två restaurangerna är ofta fullbokade.
– Det handlar om att skapa en bra livsplats. Jag har allt jag behöver här, och det är en fantastisk plats att bo på. Åkrarna häromkring är ekologiska så det är fullt av fjärilar, fåglar och insekter. Näktergalen sjunger i trädgården. Ja, jag kommer nog att stanna här tills jag dör, skrattar hon.
Falkenberg har alltid varit en matstad, men på senare år har mycket hänt, något som Lisa Lemke menar beror på alla inflyttade som kommer med nya tankar samt ett bra samarbete mellan näringsliv och kommun.
– Många som flyttar hit lockas av att leva modernt landsbygdsliv, och det är kul att visa att det går att göra detta – året om. Jag blev inspirerad av alla kunskaper som finns i staden och såg möjligheterna som fanns. Idag finns jättemånga initiativ som alla jobbar med det lokala på något vis, säger hon innan vi hungrigt hugger in på de läckra pizzorna som görs i romansk stil, med krispig botten i motsats till de napolitanska som har tjockare deg.
Rullar från Falkenberg tidigt nästa dag. Över fälten ryttlar en tornfalk och lärkor drillar. Havet har lugnat sig men fortfarande syns vitt skum på vågorna. Efter tre dagars cykling går benen av sig själva. Lite trögt direkt på morgonen, men sedan är det meditativt att bara trampa och låta tankarna flyga.
Vid Olofsbo ett par kilometer norr om Falkenberg svänger vi av och cyklar ner till naturreservatet Morups Tånge. Här kan jag vägarna i sömnen. I Olofsbo hade min mormor och morfar sommarstuga och det var här som jag grundlade min förkärlek för det halländska kustlandskapet. Även författaren och musikern Ulf Lundell sägs ha varit sommargäst under 1970-talet, delar av hans roman Kyssen utspelar sig i alla fall i Morups Tånge. Ett annat seglivat rykte gör gällande att det var här som Lundell inspirerades till Öppna landskap, som blivit något av en alternativ svensk nationalsång. Hur det nu är med den saken så är det i alla fall mycket i textens budskap som stämmer in på just denna del av Sverige. Jag känner mig sällan så tillfreds som i dessa landskap, med milsvid utsikt över vindpinade strandhedar där hästar betar. Det doftar av tång och kogödsel. Vi lägger cyklarna i gräset och sluter ögonen.
Färden går mot sitt slut. Bakom de små fiskestugorna i Träslövsläge skymtar Apelviken med vågor och färgglada kitesegel. Här råder surfkänsla med rustika strandkrogar och food trucks som gör att stranden känns som en svensk variant av Venice Beach i Los Angeles. Sista biten in mot Varberg är väldigt vacker, vågorna stänker nästan upp på cykelbanan. Snart ser vi Varbergs mäktiga fästning torna upp sig.
På det anrika och bildsköna kallbadhuset strax bakom fästningen tvättar vi av oss vägdammet efter vår fyradagars sejour genom Skåne och Halland. Från panoramafönstret i bastun blickar vi rakt över det solglittrande Kattegatt. Just i detta ögonblick är jag beredd att hålla med: Ja, detta är Sveriges framsida.
Läs även vår guide till Kattegattleden – 17 tips på vägen!
Text: Fredrik Brändström • 2021-05-30
Sverige • Aktiv semester • Cykling