Krönika: På drift i pandemin

Att resa utomlands under pandemin var inte lätt, men heller inte omöjligt.

Stup i kvarten ställdes förvisso flyg in. Plötsligt hade en direktflight förvandlats till en med ett flygplansbyte. Och lika plötsligt hade ytterligare flyg ställts in och väntetiden mellan anslutningsflygen växt från en timme till ett halvt dygn. Jaha, då måste jag ta in på hotell för att slippa sova på en stol i vänthallen. Vem betalar? Jaha, jag själv!

Men iväg kom jag ändå. Den värld jag mötte var spöklik. Arlanda hade gått ner på sparlåga. Nästan alla kaféer var igenbommade. Butikerna stängda. Resenärerna få och vilsna. Som om vi var under attack. Som om alla andra redan sprungit till skyddsrummet. Vilket ju metaforiskt sett var precis vad som hänt.

Samma sak på jätteflygplatserna ute i Europa. Traskade genom dunkla, tysta och tomma hallar och pirer. Mötte beväpnade poliser på rad i en mänsklig kedja för att kolla coronadokument. Det var som att vara statist i en film om vår civilisations undergång. En dystopisk mardröm men som aldrig tar slut.

Ombord patrullerade flygvärdinnorna mittgången för att kolla att ingen hade dragit ner munskyddet under nästippen. En gång hade jag det och blev strängt åthutad. Resten av resan stirrade de på mig och mitt kvinnliga ressällskap. Och viskade till varandra. Herregud, tänkte jag, det är ju uppdraget ända till ögonen nu! Vad gör jag för fel?

Men när vi skulle gå av kom de fram till oss och sa att de misstagit sig. “På vilket sätt?” undrade jag. “Vi trodde att du var den österrikiska hälsoministern … Rudolf Anschober, ni är sååå lika.” Så berättade de att Rudolf hade synts på tv i alplandet nästan dagligen och förmanat sina landsmän att stanna hemma. “Vi tänkte att det var höjden av dubbelmoral att han nu själv var ute och reste”, sa flygvärdinnan. “Dessutom med en annan kvinna än sin fru”, skrattade hennes kollega.

När man skulle resa hem igen kunde det bli tvärstopp. “Och ditt PCR-test?” undrade mannen bakom check-in-disken. “Not needed”, sa jag. “Jo, det står här på min datorskärm att Sverige kräver det även av svenska medborgare”, framhärdade han, reste på sig – och försvann. Den växande kön bakom oss ringlade sig som en orm genom den tomma, ödesmättade avgångshallen. Hade han gått för att hämta vakterna? Plötsligt såg jag framför mig i andanom hur han kom tillbaka med beväpnade coronapoliser, hur jag släpades bort för att fängslas för brott mot covidlagarna. Rädslan gav ett pirr i magen. Kallsvett i pannan.

Jag tackar min lyckliga stjärna! Han kom tillbaka utan vakter, men med lugnande besked. “Sorry, jag hade fel, du hade rätt. Det är inte så lätt för oss heller.” 

Nu kanske du tänker: Klaga lagom, du kunde ju ändå resa! Men syftet med att berätta om resestrulet var inte att kritisera restriktionerna. Tvärtom tyckte jag att de var rimliga.

Istället vill jag berätta att jag lärde mig uppskatta de reseprivilegier jag i normala fall har med mitt mäktiga svenska pass. För med det kan jag ju när undantagstillstånd inte råder resa visumfritt, utan karantän och PCR-test, till 186 av världens 195 länder. När pandemin är över är det återigen bara att vifta med det i passkontrollen – och vips släpps jag in.

Men om jag skulle resa med ett av världens minst mäktiga pass – utfärdat i Afghanistan, Syrien, Irak eller Somalia – då skulle gränserna även post-covid vara svårforcerade eller igenbommade. Alla skulle fortsätta att titta misstänksamt på mig.

Sådan tur att gränsstrulet snart är över. Åtminstone för oss med mäktiga pass.

---

Text: Per J Andersson • 2021-07-03
Krönika