Annons
Annons
Foto: Per Johnsson

Foto: Per Johnsson

Irland

Dublin tar ton

För några år sen sa det boom. Fattiga Dublin blev en välmående storstad. Tog med sig musiken, pubarna och kulturen från förr, la till ny design och mode. Det var i Dublin man skulle vara. Men hur mår stan i dag?

Text: Per Johnsson • 2004-11-30 Uppdaterad 2004-11-30

After our affair I swore that I’d leave Dublin And in that line I’d left behind The years, the tears, the memories and you In Dublin
A CAPELLA-SÅNGEN studsar mellan de viktorianska husen och de tjusiga affärerna på Grafton street. Den övervinner mannen som sjunger libretton ur Verdioperan Rigoletto utanför anrika Bewleys Oriental Café, och den svävar obekymrat över Beatles elförstärkta Get back som framförs av tre energiska musiker framför skivaffären HMV. De är visserligen duktiga och väl förtjänta av alla mynt i gitarrfodralen, men de är ändå ointressanta nu när två pojkar i tioårsåldern sjunger a capella så vackert att jag fryser. De sjunger Thin Lizzys låt Dublin. Rösterna är klara och missar inte en ton.
En lätt berusad tjej försöker få pojkarna att tappa koncentrationen. Hon dansar framför dem, sjunger en egen sång, vänder sig till dem och säger:
–Your’re sooo cute!
Pojkarna står oberörda som i givakt och sjunger vidare. Deras täckjackor skulle behöva en tvätt
How can I leave the town that brings me down That has no jobs Is blessed by God And makes me cry Dublin
TJEJEN GER UPP. Hon tar några mynt från pojkarnas kepsar och går sin väg.
Det är med stor respekt som jag närmar mig Dublin. Jag vet vad stan har gått igenom, vilket helvete den haft. Jag vet att den varit pank och mått riktigt dåligt, att den rest sig bara för att rasa samman igen. Jag vet också att stan mitt i all misär fostrat fler kulturella storheter än någon annan stad i samma storlek.
Dublin är som den begåvade busen alla vårdar. Konstnären som förvånar världen med sina lysande alster ena dagen och sina fyllebråk på krogen den andra. En sargad själ med trasslig barndom, tidig kriminalitet och tidigt missbruk. En person som förenar det vackra med det fula och det råa med det romantiska.
I dag mår Dublin ganska bra. Läget är så att säga under kontroll. Men det var bättre för några år sedan.
Jag beställer en caffe latte över disk på ett kafé utan namn. Med kaffet i ena handen, The Irish Times i den andra och tungan rätt i mun snirklar jag mig upp för den trånga trappan till översta våningen. Slår mig ner vid ett fönsterbord med utsikt över Grafton Street där de duktiga gatumusikanterna fortsätter den ojämna kampen mot boutiquerna om shopparnas pengar. Kommersen går på högvarv. Ändå läser jag i tidningen att den keltiska tigern mår dåligt. Kanske är den till och med på väg att dö.
Den keltiska tigern är benämningen på Irlands enorma ekonomiska uppsving under andra halvan av 1990-talet. Mellan åren 1995 och 2000 var den genomsnittliga tillväxten 10 procent. Det gjorde sammantaget att den irländska ekonomin ökade med närmare 70 procent under några lyckliga år i slutet av förra årtusendet. Uppsvinget kan något förenklat förklaras med stora eu-bidrag, låg företagsskatt och välutbildad arbetskraft. Landet intog en tätposition inom ny teknik och design.
Tigern var efterlängtad. Irland hade varit fattigdom i flera hundra år. De enda exportvarorna man hade var arbetskraft och i viss mån spannmål. Folk levde på potatis som det fanns gott om. Men så, i mitten av 1800-talet, slog den irländska olyckan till. Landet drabbades av potatispest. Över en miljon människor dog av svält under åren 1845–1848. Dublin förslummades på grund av massinflyttning av fattiga bönder. Irland och Dublin gick på knäna. Det tog nära 150 år att komma på fötter igen.
Men när den keltiska tigern gjorde sig ett namn, reste sig irländarna med pånyttfött självförtroende. Dublinborna visste att deras stad var eftertraktad, att de bodde i en storstad i Europa. Downtown genomgick en otrolig förvandling. Exklusiva butiker öppnade en efter en, inte minst här i kvarteren kring Grafton Street. Utelivet, som alltid varit intensivt, exploderade i överdåd. Det var i Dublin det hände. Det var i Dublin trendmagasinen gjorde sina reportage.

MEN NU MÅR TIGERN SÄMRE. Högre löner, inflation, dålig infrastruktur och eu:s nya medlemsländer får skulden för att Irland har tappat i konkurrenskraft. Dublin har fått uppleva tillväxtens och inflyttningens baksida med uppskruvade fastighetspriser och en alltmer kaotisk trafiksituation. För smutsigt, för dyrt och för farligt är omdömen som återkommer allt oftare när lokala tidningar skriver om Dublin.
Det är om detta jag läser i The Irish Times. Tom Coffey som är chef för Dublins affärsförening säger att stan fått ett oförtjänt dåligt rykte det senaste året. Därför gör näringslivet och staden gemensam sak i den stora reklamkampanjen Make the city yours som ska locka folk tillbaka till centrala Dublin. Inspiration har hämtats från -I love New York-kampanjen, som bidrog till att förändra bilden av New York på 1990-talet.
–Dublin har genomgått en intensiv utveckling. 1988 använde sig 5 miljoner människor av Dublins flygplats, nu är det närmare 20 miljoner. 1980 var i genomsnitt 24 000 människor ute på stadens gator varje dag. I dag har det ökat till 90 000. Det är dags att anpassa oss och fundera på hur vi ska skapa ett Dublin för 2000-talet. Kampanjen är ett första steg. Den ska få Dublinbor och besÙ?kare att återupptäcka det fina i vår gamla stad, säger Tom Coffey.
Sightseeingturen genom Guinnessbryggeriet avslutas med en pint i The Gravity Bar på sjätte våningen. Härifrån har man bra utsikt över stan. Närmast under oss breder The Liberties, som kan liknas vid Stockholms Söder, ut sig. Norrut syns Phoenix Park och stadsdelen Smithfield där sju–åtta lyftkranar reser sig mot himlen. Långt där borta i öster ligger finansdistrikten i North Docklands Area och South Docklands Area där statliga och privata pengar ska skapa mellan 30 000 och 40 000 jobb under en 15-årsperiod. Samtidigt ska antalet invånare öka med 25 000 och 11 000 nya hem byggas i stadsdelen. Än ryter den keltiska tigern.
Ungefär mitt i stan ligger turistmagneten Temple Bar, som inte är en bar utan namnet på de smala kullerstensgatorna mellan Dame Street och Liffey. HÙ�r låg på 1800-talet en massa småföretag, men allteftersom åren gick började området förfalla. Låga hyror lockade fattiga konstnärer och med tiden förvandlades Temple Bar till stans främsta kulturkvarter. Det var här band bildades, konstnärer gjorde sina första tavlor och författare skrev sina första böcker. Nya krogar och gallerier öppnade. Det skitiga området städades upp och blev hippt och chict. Det var i Temple Bar man skulle vara. Det är i Temple Bar jag är.
EFTERMIDDAGEN ÄR RÅ. Det är ruggigt och blåser. Om det inte vore för att jag är i Dublin skulle jag frysa. I Dublin fryser man inte. Särskilt inte i Temple Bar. De kalla vindarna hittar helt enkelt inte in i de trånga gränderna. Kan inte motstå frestelsen att ta ännu en fika på det osannolikt charmiga Bad Ass Café, där Sinead O’Connor jobbade som servitris innan hon slog igenom.
Går vidare längs Essex Street East. Stannar vid den klarblå byggnaden på nummer 39 som är den moderna Dublinkulturens högborg: The Project.
Jag går in i foajén.
–Hej, var kommer du ifrån?
En kvinna kommer ut från den stora vita utställningssalen. Hon tittar på mig.
–Sverige, svarar jag.
–Bra. Kom med här.
Kvinnan heter Barbara och är konstnär. Hon har tillhört kretsarna kring The Project i många år. Hon är entusiastisk när hon berättar om sitt senaste konstverk. Det är inte klart ännu men det ska bli ett stort kollage säger hon. Budskap och estetik på en gång. I vackra bokstäver skriver hon For the artist threre is no absolute på olika språk. Det är där jag kommer in i bilden. Svenska kan hon inte.
JAG NÄRMAR MIG alltså Dublin med respekt, blir i det närmaste knäsvag när jag tänker på alla kulturella storheter stan har fostrat. Nu ska jag bidra med ett stycke kultur i Dublin. Jag får såklart skrivkramp. Kan ju inte bara slänga ur mig vad som helst i staden där Oscar Wilde skrev sina beska samhällssatirer, James Joyce skrev Odysses och Jonathan Swift Gullivers resor. Dessutom, som för att ytterligare späda på min ångest, berättar Barbara att just här på The Project utvecklade såväl U2 och The Boomtown Rats som skådespelaren Liam Neeson sina talanger.
For the artist threre is no absolute. “För konstnären finns inga …” Nej vänta! “För artisten finns …”
The Project har gått från att vara ett frivilligt artistkollektiv i mitten av 1960-talet, till dagens moderna konstcenter med internationellt rykte inom advantgardeteater, dans, musik, film, visuell konst. The Project har alltid legat långt fram när det gäller kulturella och politiska trender. Och nu sitter jag här och försöker skapa stor konst.
“För artisten är inget fullkomligt.” Eller: “För artisten finns inga gränser.” Nej kanske: “Artisten bryr sig inte om gränser”. När jag lämnar The Project har mörkret sänkt sig över Temple bar. Nattlivet har vaknat. Det kommer inte att somna på länge.
Sitter framför den öppna spisen på Bewleys Oriental Café och äter min sista frukost i Dublin för den här gången. Tittar på gubbarna i tweedkavaj som alltid funnits, och som antagligen alltid kommer att finnas. Tweedkavajen lever i sin egen värld. Den trotsar ekonomi, kultur och mode.
A capella-pojkarna sjunger inte på Grafton Street i dag. Inte operamannen heller. Men Beatlesbandet är här.


Text: Per Johnsson • 2004-11-30
IrlandRestipsDublin

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top