Annons
Annons
Foto: Angelica Zander

Foto: Angelica Zander

Restips

Thaimout på Ko Lanta

Många barnfamiljer drömmer om några månaders värme och samvaro, långt från stress och kyla. Vagabonds Christian Nyreröd tog med hela familjen till svenskön Ko Lanta i södra Thailand. Här är hans historia.

Text: Christian Nyreröd • 2010-11-29 Uppdaterad 2021-06-23

 
FÖRSTA KÄNSLAN: jag vill inte det här. Jag har sett den här smutsiga gatan så många gånger tidigare: hål-i-väggen-butikerna som säljer skräp, restaurangerna med billig mat som smakar skit, avfallet som kastas direkt i vägkanten, trafiken som rusar fram och för ett jävla liv. Jag har blivit biten av de förbannade myggen och känt stanken som är en blandning av avgaser, avfall och kadaver. Jag har känt den pressande värmen som gör att man svettas konstant, man behöver inte ens vara i rörelse.
Lyckan är att komma in i ett utrymme med luftkonditionering. Det är så långt mina drömmar sträcker sig. Svalka.
Så jag föser in familjen, med tioåringen, tolvåringen och bebisen, på 7-Eleven och köper en flaska vatten till ett pris som säkert är alldeles för högt, men det är inte vattnet vi betalar för utan luftkonditioneringen. För att få stanna ser jag mig snart tvungen att köpa mer vatten, massor med vatten, och sedan måste förstås ungarna omgående gå på toaletten men på 7-Eleven finns inga toaletter, så ut i hettan igen och nu är det bråttom. Amanda hoppar fram med korsade ben. Hela familjen irrar efter, flåsande, bleka, svettiga, kisande i det starka solljuset, hålögda av för lite sömn och dålig flygplansmat.
Vi slinker in på första bästa hak – “toilet, toilet!”. Sjunker sen ner vid ett bord. Ungarna vill ha hamburgare och pommes.
– Kommer inte på fråga, nu är vi i Thailand!
Jag beställer nudlar och kyckling till hela familjen.
Thaimout på Ko Lanta
 
Svetten droppar ner på tallriken och jag frågar om det möjligen finns en fläkt. Visst! Det krävs två hysteriskt leende servitriser för att släpa fram fläkten till vårt bord. Den hostar igång lite försiktigt och sen går fläktbladen bara snabbare och snabbare. Vi håller på att blåsa bort. Hela familjen. Barnen tycker det är jättekul. Deras hår fladdrar.
– Det är som att vara ute i storm! skriker Alex.
Skriker för att överrösta fläkten som låter som ett skörde-tröska. Jag masserar försiktigt min nacke som är extremt känslig för drag och sneglar på Andrea som ligger i Annas knä och blir ammad. Blir hon inte sjuk av det här, tänker jag, blir hon aldrig sjuk. Hon är inte ens fyra månader. Stackars barn. Hur kan vi utsätta henne för den här skiten?
Det har varit en tuff resa. Flyg Arlanda-Bangkok, timmar av trist flygplatsväntan, flyg Bangkok-Krabi, buss med två bilfärjor mellan Krabi och Ko Lanta. När vi kommer fram har vi varit på resande fot i nästan ett dygn. På restaurangen med fläkten når min hjärna kokpunkten. Du vet, när det går över från att sjuda till att koka. När du brister ut i okontrollerade skratt som låter mer som gråt och som får dina egna barn att betrakta dig med skräck i blicken.
I det läget finns det bara en lösning. Sömn.
Så vi sover. Vi stänger in oss i huset, sätter på full air con och sover i nästan tjugo timmar.
 
NÄR VI VAKNAR är det tidig morgon. En svag bris spelar i palmbladen utanför fönstret. Solen är morgonsuddig och mild. Kvittrande fåglar och på avstånd en böneutropares vackert mässande röst.
Det har regnat under natten och luften är ren och klar. Gula och rosa blommor från en gigantisk rododendronbuske lutar sig in över träverandan där en hund ligger och sover. En hund! Ungarna rusar ut på verandan, sömndruckna men utvilade och pigga. En tanke går genom mitt huvud att man inte bör klappa främmande hundar, men den viftar på svansen och rullar över på rygg och pälsen är blank och jag är absolut ingen expert, men jag kan inte se några tecken på rabies eller andra hemska sjukdomar.
– Pappa, pappa, vad ska den heta, den måste ha ett namn!
Laika. Första hunden på verandan.
 
Thaimout på Ko Lanta
 
VI ÄR HUNGRIGA IGEN men tänker inte göra om misstaget från kvällen innan så vi frågar en tuk-tuk-förare efter bästa frukoststället i grannskapet. Han tipsar om Sawasdee på andra sidan huvudgatan. Hundra meter från vår mardrömsrestaurang och utåt sett är de ganska lika men det är som natt och dag. Vi beställer färskpressade fruktjuicer, äggröra och bacon, nyrostat bröd, yoghurt, te och kaffe, iskallt vatten. Laika ligger och väntar på oss utanför entrén. Ungarna smiter ut och matar henne med fettet från baconskivorna och jordgubbsmarmelad. Hon äter glupskt och viftar på svansen. Jag tittar ut över huvudgatan. Är det verkligen samma gata som vi korsade dagen innan? En och annan tuk-tuk passerar, några motorcyklar sveper förbi. Jag kikar efter kadaver och sopor men ser bara en överkörd ödla och lite pappersskräp.
 
Mätta och belåtna betalar vi 120 kronor för hela paketet och siktar in oss på stranden. Jag lystrar och känner hur pulsen ökar när vi närmar oss. Det omisskännliga ljudet av vågor som bryts. Vi ökar på stegen och där är havet. Andamanhavet. Vågorna är meterhöga, de största betydligt högre än så. De bryter trettio meter ut och skummar snabbt in mot land.
– Kom fort, ropar Alex, vi hämtar brädorna!
Jag har med en bodyboard från Sverige, huset där vi bor förser ungarna med varsin. Och så tillbringar vi de kommande timmarna i vattnet. Skrattande, frustande, som nyutsläppta kalvar på en grön äng. Vi skriker högt när vi träffar toppen på vågen och får det där sköna fallet neråt och framåt och sedan vågen i ryggen som skjuter oss in mot land. Anna, Andrea och Laika i skuggan under en palm, på behörigt avstånd från vattnet.
Efteråt skönt trötta i varsin solstol i skuggan vid poolen. Äter friterad kyckling med cashewnötter på hotellets server-ing.
– Det här var så häftigt! säger Amanda i mungipan samtidigt som hon suger i sig sin lemonshake i rekordfart.
– Kan vi surfa varje dag?
– Mmm, säger jag och sluter ögonen.
– Varje dag i fyra månader.
 
FÖRSTA TIDEN ÄR ALLTING NYTT och spännande. Upptäckarglädjen är stor. Alex och Amanda hittar först en pool, sedan ytterligare en som är större och bättre. Två tennisbanor. Ett gym. Pingisbord. En thaiboxningsring med säckar att gå lös på och handskar att låna.
Vi rör oss i en allt större radie runt området där vi bor och kommer tillbaka och berättar upphetsat om nya upptäckter: Vattnet försvinner från stranden på eftermiddagarna och då kan man plocka massor med fina snäckor! Stranden är full med krabbor som gräver ner sig i sanden när man närmar sig, en del är stora som minisköldpaddor! Det ligger en död orm på vägen, den är minst två meter lång!
Alex och Amanda börjar skolan. Lilla svenska skolan. Sju barn i klassen som är en 3-6:a. Lite längre in på terminen kommer 3-6:an att förvandlas till en 3-4:a och en 5-6:a, med tolv elever i varje klass. Men nu i början är de bara ett femtontal elever på hela skolan. Andra dagen kommer en apa spatserande när klassen har morgonsamling utomhus. Den stannar och tittar på de häpna eleverna, gestikulerar och hoppar upp och ner några gånger innan den lugnt går vidare och försvinner runt knuten.
 
Thaimout på Ko Lanta 
 
EFTER NÅGRA VECKOR kommer en svacka. Inte hos ungarna, de befinner sig i paradiset, de älskar det här livet. De kommer hem från skolan kvart över två, kastar in skolväskorna på rummet och drar till poolen eller tennisbanan eller stranden eller tar en tuk-tuk in till huvudorten Saladan för att fika. Anna och jag måste hålla dem tillbaka eftersom vi är oroliga att de ska kollapsa. “Ni måste äta mer, ni måste dricka mer, ni måste gå ner i varv och bara ta det lugnt ibland.”
För mig och Anna är det värre. Speciellt för mig. Anna ammar Andrea och de lever i kärleksfull symbios. Min känsla är att dagarna bara försvinner och att ingenting vettigt blir gjort. Hemma var livet enklare. Eller i alla fall tydligare. Bestämda roller. Rutiner. Upp kvart i sju, fixa frukost, skicka ungarna till skolan, iväg till jobb eller träning eller vara hemma med Andrea. Middag, fotbollsträning, innebandyträning, läxläsning, tv-tittande, dator, kompisar. Sent i säng och sen upp tidigt nästa morgon och igång igen.
Nu en ocean av tid. Ingen tv, ingen dator, få vänner. Jag känner mig isolerad, avskuren. Framför allt känner jag att jag bara fördriver tid. Timmar blir till dagar, dagar blir till veckor och när jag summerar vad jag gjort … Ingenting. Ingenting vettigt.
Egentligen är det skrattretande. Det var rutinerna och stressen vi flydde från. Men nu känner jag mig onyttig och lättirriterad.
Så vi bestämmer oss för att styra upp. Vi ansluter oss till internet. Vi schemalägger vår tid. Jag ansvarar för frukost, ser till att ungarna kommer iväg till plugget, tar hand om Andrea på förmiddagen. Anna går på yogakurs mellan nio och elva, kommer hem, duschar, vi äter gemensam lunch. På eftermiddagen sitter jag framför datorn och skriver mellan ett och tre. Varje måndag, onsdag, fredag tränar jag och barnen thaiboxning. Varje torsdag spelar vi fotboll på stranden. På kvällarna gemensam familjemiddag, nästan alltid på restaurang, ibland tillsammans med någon annan barnfamilj, ibland bara vi fem.
Rutiner. Ordning och reda. Och det fungerar! Som genom ett trollslag känns livet skönt att leva igen.
 
EFTER DRYGT TVÅ MÅNADER, ungefär halva tiden av vår vistelse, förändras Ko Lanta. Förändringen sker gradvis men för oss blir den abrupt. Vi tillbringar en knapp vecka i Malaysia för att bland annat förnya våra visum. När vi återvänder anländer turisterna. I horder. Jag har tagit som en skön rutin att gå långa promenader med Andrea varje morgon när ungarna försvunnit till skolan och Anna till yogan. Det har varit jag och Andrea och havet och vi har gått där och småpratat eller sjungit eller bara varit tysta och njutit av vågorna som slagit upp på land.
 
Men nu … Klockan nio på morgonen är stranden full med hinkar och spadar och krokodiler och sjölejon och ankor och simringar. Joggare flåsar fram längs strandlinjen. Snabbåtar ligger för ankar en bit ut för att plocka upp dykare och snorklare. Vi blir obarmhärtigt påminda om att vi faktiskt befinner oss på en turistort och vi känner oss våldgästade. Plötsligt kommer en massa turister och klampar in i vår vardag. Människor som spelar tennis på våra banor, pingis på våra bord, som tar våra thaiboxningstränare i anspråk, som badar i våra pooler, och som har mage att ockupera vår strand.
Med turisterna stiger också priserna på restaurangmat, internet och tuk-tuk. Den sömniga landsortsatmosfär som präglat Ko Lanta sen vi anlände, och som vi lärt oss att gilla så mycket, är borta.
NÄR VI BEHÖVER EN PAUS från ön flyr vi till Krabi stad. Det tar två timmar och kostar 20 kronor med minibuss. Det är ingen stor stad, drygt 30_000 invånare, men det är en bit av det riktiga Thailand; det osande och myllrande Thailand.
Vi ser till att pricka in våra utflykter dit på helgerna, när det är nattmarknad, och vi bor alltid på City Hotel, nära stora torget.
 
Stora torget är nattmarknadens hjärta. Här säljer man kläder, smycken, skor, väskor. Här kan du få massage, klippa håret eller bli spådd. Här serveras all tänkbar mat från gatustånd och till efterrätt bjuds delikatesser som friterade gräshoppor eller en strut med larver. Vi föredrar pannkakor med banan och glass som är de godaste ungarna ätit.
Ungarna och Anna tycker det är hur kul som helst att springa runt bland stånden. Jag tröttnar snabbare och sätter mig med Andrea på en servering mitt på torget. Jag hinner knappt sätta mig innan hon försvinner bort i famnen på en leende thailändsk kvinna. Så är det hela tiden. Thailändarna älskar barn och Andrea älskar alla vänliga, skrattande ansikten som alltid ger henne maximalt med uppmärksamhet.
Sammanfattningsvis är det så här: Vi stortrivs på Ko Lanta. Vi gillar thailändarna, våra svenska vänner, maten, stränderna, klimatet, priserna. Livet. Så långt bort från stress och snöblask.
 
NÄST SISTA KVÄLLEN har vi avslutningsparty på stranden. Skolterminen är till ända, julen närmar sig och vi är flera familjer som är på väg att lämna ön och återvända till våra hemländer. Ett femtontal vuxna och ungefär lika många barn är samlade. Det är lite av sista natten med gänget.
 
Vi äter buffé tillsammans på strandrestaurangen med det säregna namnet Hans. Efter middagen samlas alla på The Indian Bar P hos mångsysslaren Paz. De vuxna sitter i solstolar eller halvligger på liggmadrasser. Barnen är utspridda. Några leker kull i vattenbrynet, andra spelar fotboll en bit bort. Solen går ner i havet och glada hundar jagar varandra över sanden.
Jag lutar mig bakåt i solstolen och blundar. Jag tänker på hur många kvällar vi gjort just så här, först middag och sedan en drink eller en kaffe hos Paz. Det är först nu, den allra sista kvällen, som jag inser hur exotiskt det faktiskt är och hur mycket jag kommer att sakna den här tillvaron.
– Pappa, pappa, vakna, du måste kolla på det här!
 
Jag öppnar ögonen. Alex, Amanda och ett par klasskompisar har dykt upp och ska köra en uppvisning med Paz eldbollar. Bollarna, som är fastsatta i meterlånga kedjor, doppas ner i fotogen och så tänder Paz på. Barnen snurrar vant de brinnande kloten runt sina kroppar, går ner på knä, korsar bollarna över huvudet, ritar orange cirklar av eld i natten.
Efteråt tar de bugande emot publikens applåder och är borta lika snabbt som de dök upp. Jag sluter ögonen igen och när jag koncentrerar mig tycker jag mig höra deras skratt och deras uppspelta röster i den thailändska natten.  


Text: Christian Nyreröd • 2010-11-29
RestipsThailandKo Lanta

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top