Next stop Vietnam

I vidsträckt solsken lämnar tÙ�get Saigon på sin färd mot norr. De gamla vagnarna från den franska kolonialtiden drivs av ett diesellok som blåsande och visslande drar iväg med sin tunga last. Därinne vimlar det av människor. De hänger ut genom fönstren för att hinna avsluta sina inköp ur det stora utbudet av varor som försäljarna skrikande och springande håller fram mot det rullande tåget. Småbarn försöker sälja patronhylsor och amerikanska dödsbrickor. När tåget ökar farten glider de bort.
Luften är varm och fylls av flugor som ihärdigt söker sig in i vagnarna. Från de sprakande högtalarna strömmar vietnamesiska sånger som inte går att välja bort.
På en vall där ute står barfota pojkar med hörlurar och verktyg i händerna. De söker kulor, granater och hylsor att sälja till skrothandlaren. Om deras minsökare ger utslag så vet de att där finns värdefullt skrot men också att ett enda felsteg gör dem till ännu ett av krigets offer.
Två mycket gamla kvinnor tränger sig stapplande fram i tåget. Vid en redan överfull träbänk stannar de och ger tecken åt dem som sitter där att maka på sig. Två män i vita skjortor samlar snabbt ihop sina väskor och kavajer. De flyttar sig ut i gången. Kvinnorna studsar som små bollar ner på de lediga platserna. Ett kluckande läte som av skratt fyller dem. Framför dem vaggar en kvinna sitt sovande barn.
Ute i korridoren pågår en ständig rörelse för att komma fram eller bak. En minoritet av resenärerna är turister från väst, mest amerikaner. Framför det öppna fönstret i kupén trängs David och Caroline, ett medelålders amerikanskt par. Vid sidan av de småväxta smidiga vietnameserna framstår de som överviktiga kolosser. De har besökt befrielserörelsens underjordiska tunnlar i Cu Chi. David var soldat i Vietnam i två år. Han berättar att vietnameserna har vidgat tunnlarna för att turistande amerikaner ska kunna få plats i dem. Själv var han en tid på den amerikanska basen som låg alldeles intill tunnlarna. David tycker att det är svårt att begripa att hela byars befolkning levde nere i dem i åratal. De hade skolor, sjukhus, kök och vapenförråd trettio meter ner i jorden rakt under marken där den amerikanska armén befann sig, berättar han med förundran i blicken. Han har absolut inte rest hit för att se sina egna bombhål, utan för att försöka förstå, han var ju så ung då.
Som amerikansk turist i Vietnam har David blivit väl bemött och han upplever att ett streck är struket över det förgångna.
När tåget stannar till på stationerna hörs visselsignaler och rop från försäljarna som står redo med varor och växelpengar. Ibland står tåget stilla i kvällningen på obebodda platser längs spåret eftersom det är en enkelspårig bana och mötesplatserna är få. Väntan på det mötande tåget kan bli lång. Det vilar en klibbig sömnlöshet över den varma natten. Människorna gör tappra försök att ringa in ett vilorevir. Tåget rullar på mot norr och havet finns utanför med fiskebåtarnas små lanternor som gungar upp och ned.
Tidigt i gryningen känns en kraftig inbromsning och en långdragen tutsignal ruskar alla till vakenhet. Människorna kastas hit och dit och många kliver ut. En människa ligger utbredd som en blodig trasa framför loket. Bybor och tågpersonal rusar fram. De sparkar rutinerat undan resterna av den döda. Som ett odjur av järn och stål fortsätter tåget färden som om ingenting har hänt.

Minifakta Återförenings-Expressen
Den 172 mil långa järnvägssträckan mellan Saigon och Hanoi började bygga redan 1899, men stod klar först 1936. Under krigen på 50-, 60 och 70-talen låg trafiken nere. Efter återföreningen mellan nord och syd renoverades hela sträckan. 1976 öppnade den igen. Men är det verkligen en Express? Nej, sannerligen inte. Snitthastigheten är 48 kilometer i timmen och hela vägen Saigon-Hanoi tar mellan 32 och 41 timmar beroende på vilket tåg du väljer. Men vem har bråttom?

Med båt på Mekong
Båten glider i det lugnt strömmande vattnet tätt intill hoptrasslade vattenhyacinter. Solen är som ett brännglas. Mekongflodens vattenväg blir mer yppig och skuggig när vattenkokosnötsträd och bambustammar blandas med palmer till en frodig baldakin. Floddeltats hjärta pulserar av det svala tidvattnets skvalp.
Djupare in mot flodmynningen visar sig en värld av bambubroar, roddbåtar, fruktodlingar och halmtäckta hus. Flodbåten är både arbetsplats och hem för familjen. Föräldrarna, de fyra barnen och farföräldrarna deltar tillsammans i de dagliga sysslorna. Båten är en miniatyr av Noaks ark med kycklingar, hundar, bassänger med karpar och glasbehållare med slingrande ormar i. Lasten ska till den flytande marknaden i My Tho. När affärerna är avslutade ska de vända båten tillbaka för att leverera beställda varor till småbyarna längs floden.
– Hej! ropar och vinkar barnen på stranden och båtfolket vinkar tillbaka.
Mekongdeltat har varit gömställe för pirater, smugglare och gerilla. De vietnamesiska soldaterna utnyttjade den täta vegetationen som skydd under kriget mot USA. För att tvinga fram dem sprutade USA:s armé växtavlövningsmedel över djungeln, medel som påverkade växternas ämnesomsättning. Växterna dog på bara några dagar. Nu står djungeln åter tät och grön. Men gifterna som vräktes över landet har gett svåra missbildningar på människorna. Handikappade barn föds än idag, två generationer efter kriget.
Familjen på flodbåten går till vila för natten. De angör båten vid stranden och hänger upp små fotogenlampor i för och akter. Vattnet skummar nöjt mot träet och gungar dem till sömns. Så här lever de ett halvår åt gången. När regnperioden kommer går de i land och flyttar in hos morföräldrarna. Då får barnen gå i skola och träffa sina vänner tills Mekongflodens puls drar dem med sig igen.

Minifakta: Åka båt och prata buddism
Längst ner i södra Vietnam flyter Mekongfloden ut i Sydkinesiska sjön. I det jättelika, platta deltaområdet kan du åka båt och besöka flytande marknader, besöka Khmerpagoder och diskutera buddism med munkarna och bo hemma hos folk som paying guests i området runt Vinh Long. Och när du behöver avkoppling: bada från de vita, smuliga stränderna på ön Phu Quoc nära gränsen mot Kambodja.

Hos Hmongfolket i bergen
Mörkret är svart. När My tänder den lilla oljelampan så skruvar hon ner veken så mycket som det går, för lampan ska brinna nästan hela natten. Hon väver små tunna band. Hon ska sy fast dem runt ärmarna på de indigofärgade blusarna. My sitter på huk. När hon lutar sig fram mot lampan glänser de stora silverringarna i hennes öron. I hängmattan ligger minsta pojken och sover med armarna och benen utbredda.
I det lilla rummet med jordgolv högt uppe i bergen i norra Vietnam fortsätter arbetet långt in på natten. De tre äldsta flickorna sitter på golvet. Runt dem finns högar med majskolvar. Deras jobb är att ta bort blasten från kolvarna och stapla dem i korgar. Hela dagen har de klättrat upp och ner för bergssidorna med ryggsäckarna fyllda av majs. De gäspar. Viskar lite med varandra. Deras far Dang krossar opiumvallmons mogna frukter i en stor stenmortel.
Huset är byggt direkt på marken. Dagens hetta är ett suddigt minne när nattens kyla tränger in genom alla vrår. Rummet saknar nästan helt möbler. Det finns en enda säng och en skranglig hylla intill hängmattan. Köksdelen har inte någon skorsten. Maten lagas över en härd. Röken får söka sig upp till taket för att sedan hitta sin väg ut genom fönstren som är små gluggar utan glas. Svarta buckliga kittlar och några rödfärgade termosar tar plats i hyllan. En tanig brunrandig katt stryker sig efter väggen där två hönor lagt sig till ro.
Familjen hör till Hmongfolket, en minoritetsgrupp som finns på många platser i sydöstra Asien. Hmong har sitt eget språk som få vietnameser förstår. Deras språk finns inte som skriftspråk och det muntliga språket har en stark tradition från folksånger, ramsor och gåtor.
Dang går fram till vattentunnan och dricker vatten ur sina kupade händer. Han säger att ordet “hmong” betyder fria människor. De är inte beroende av staten. Staten är inte beroende av dem. Däri ligger friheten, förklarar Dang. De tillverkar allt de behöver själva och saknas något så byter de till sig eller köper det på marknaden.
Nästa dag lastar de silversmycken, indigofärgade dräkter, majs och frukter på hästarna. Varje lördag är det marknad i Sapa och långa rader av blåklädda vuxna och barn kommer tågande från olika riktningar ner från bergen. Släkt och vänner möts. Turisterna som är i Sapa kommer dit för att bergsklättra. Många har upptäck Hmongfolkets hantverksskicklighet och handlar deras varor med sig hem.
Kvinnorna och barnen startar den långa vandringen hemÙ�t innan solnedgången. De flesta av männen sitter kvar på bykrogen framför sina glas med risvin och först när nattmörkret fallit bryter de upp i samlad tropp.
Som en tyst överenskommelse med mörkret kommer månen fram när de går uppför berget.

Minifakta hmongbyarna
Stora grupper hmong emigrerade från Kina till Vietnam på 1800-talet. Idag är de drygt en halv miljon i Vietnam och landets största minoritetsgrupp. Sapa är en by – eller hill station – som ligger i nordvästra Vietnam, nära gränsen till Kina. Här finns massor av hotell och pensionat och härifrån kan du göra vandringar i närområdet och besöka byar där flera olika bergsfolk bor. På kaféer och resebyråer i Hanoi kan du köpa weekendpaketresor till Sapa för cirka 400 kr. Du kan förstås också resa dit på egen hand – då via Lao Cai.

Risskörd i byn
Han tar en paus och stoppar tobak i bambupipan, tänder den och andas in så djupt och intensivt att pipan visslar likt ett skrämt lok. Tidigt i morse slaktade han två av familjens grisar och körde dem på motorcykeln till en kötthandlare i byn intill. Nu är han strax redo att öppna sitt kafé. Det består av några låga plaststolar och bord utanför köket till bostaden. Nudlarna sjuder i grytan och fläskköttet ligger redo att blandas i och på ett fat finns färska kryddgrönsaker, groddar och salladsblad.
Byn där Ton och hans familj bor ligger tio mil från Hanoi. Här är han född. Här har hans släkt funnits i flera generationer. Ton ser på sin tolvårige son, som sitter klistrad framför teven med fjärrkontrollen i handen, när han säger att han inte tror att hans barnbarn kommer att växa upp här. Alla förändringar som blir på grund av ny teknik och marknadsekonomi gör att de unga dras till städerna. Där får de utbildning och en möjlighet att tjäna pengar. De två tonårssönerna går i skola inne i Hanoi och vill inte flytta hem igen, suckar han.
Det är skördetid i byn. Gyllene stråk av löst ris ligger utspritt för att torka. Buntar av risstjälkar är hopsamlade. De ska bli till bränsle i byns alla eldstäder. Under de närmaste veckorna kommer byinvånarna att slita hårt under den starka solen för att få in så mycket gröda som möjligt. För en familj på fem går det åt åttio kilon ris varje månad. Överskottet från risfälten säljer de på marknaden. Skördearbetarna utgör en tidlös bild där de rör sig över fälten och den förtas bara av de skrangliga teveantennerna som sticker upp från hustaken.
Vid tiotiden på förmiddagen råder en stillhet utanför Tons kafé. Ett av de få ljud som hörs kommer från surrande flugor. Vattenbufflarna plaskar lojt i dammen.
Tons hustru Huong kommer vandrande på stigen i sin toppiga stråhatt som skydd mot solen. Hon har varit och tittat till silkeslarverna i sina korgar på andra sidan byn. Det tar trettio dagar för äggen att kläckas till maskar och av larvernas kokongtråd görs det vackra vietnamesiska silket. 15 000 larver framställer tråd till ett kilo siden.
Huong säger att det är många i byn som oroas av det som händer med barnen när de ger sig av från byn. Familjer splittras och barnen blir som främlingar. De blir fixerade vid pengar och hon skräms av att de kan bli kalla människor. Brottsligheten i städerna är hög. Huong är orolig för att sönerna ska beblanda sig med tjuvgäng.
Vid lunchtid rullar en karavan av träkärror fullastade med nyskördat ris in i byn. De som inte har kärror balanserar riset på axlarna med hjälp av ett ok med flätade korgar. Det blir rusningstid på kaféet. Skördearbetarna äter och vilar några timmar. Sedan återvänder de till fälten för att arbeta fram till solnedgången.
När alla ätit sig mätta går Ton ivÙ?g. Han ska tömma ugnen på tegel och tar på sig kraftiga handskar och staplar de varma tegelbitarna utanför ugnen. När skördetiden är över ska teglet bli murar i nya hus i en by som vill fortsätta att finnas i framtiden.

Minifakta norrut från Hanoi
Från Hanoi tar du bussen norrut. Från Kim Ma-stationen går bussar till nordvästra Vietnam. Från Gia lam-stationen hittar du bussar till nordöst. Dessutom kan du åka minibuss – boka på hotell, kaféer och resebyråer i turistområdena i Hanoi.

---

Text: Birgitta Hellström • 2004-11-30
Restips • Vietnam • Hanoi