Annons
Annons
Per Johnsson

Per Johnsson

Irland

Irlands västkust

Något har hänt med Irland. Den gröna ön har kommit på grön kvist. Fattiga Irland har blivit framtidens Irland. Samtidigt har det inte hänt ett enda dugg. Vi gör en blöt resa längs vackra västkusten.

Text: Per Johnsson • 2005-06-17 Uppdaterad 2005-06-17

NÄR DEN ÖLMAGADE mannen slår sig ner bredvid bandet tystnar sorlet på The Crane Bar i Galway på Irlands västkust. Alla vet vad som väntar. Ölmagen har varit hemma och hämtat sin gitarr och när han tar sitt första ackord hänger bandet på. Först den smala killen med fiol, sen den med den irländska säckpipan och till sist banjon. Ölmagen börjar sjunga.

By a lonely prison wall, I heard a young girl calling Michael they have taken you away. For you stole Trevelyn’s corn
MANNENS SOLOSÅNG ÖVERGÅR i allsång, snart sjunger hela puben med i The fields of Athenry. En sorglig historia om den stora missväxten och potatispesten som drabbade Irland i mitten av 1800-talet, när över en miljon irländare dog och de engelska kolonialherrarna ändå fortsatte att exportera livsmedel till England som om inget hänt. Sången berättar om hur en äkta helyllemake och familjefar hamnar i fängelse efter att ha stulit korn från den välgödda brittiska makten för att familjen ska överleva. Athenry ligger för övrigt bara två mil öster om Galway.
Kvinnan med röd midjekavaj sjunger högst av alla. Det känns i alla fall så eftersom hon står närmast dig i baren. Hon tittar uppmanande åt ditt håll vid flera tillfällen. Hennes tankar är lättlästa:
–Sjung då, din tråkmåns!

DET ÄR TORSDAGSKVÄLL. Som vanligt strömmar det musik ut från The Crane Bar, musik som tillsammans med musik från stans alla andra pubar svävar bort över de slingriga vägarna, gulgröna vidderna och blå sjöarna. Den klingar inte ut förrän djupt inne i Connemaras tolv kullar, The Twelwe Bens, där de tunga molnen blåser in från Atlanten och beslöjar landskapet.
Regnet kommer från alla håll den här natten, det smakar salt och blandas med skum från havets vredgade vågor. Ett trasigt paraply flyger fram genom stan och hamnar till slut i floden Corrib som delar stan på mitten. Tre kvinnor söker skydd från vinden och vätan i en kvällsöppen butik vars utbud mest består av cigaretter och tidningar. Galway ligger vackert, priset för det är att stan ständigt måste huka sig för Atlantens krafter.

Low lie, the Fields of Athenry Where once we watched the small free birds fly. Our love was on the wing, we had dreams and songs to sing, It’s so lonely ’round the Fields of Athenry

NÄR ÖLMAGEN ÅTERTAR sin plats i baren väntar en Guinness på honom, lika svart som natthimlen utanför. Bandet drar igång en ny låt, intensiteten ökar, värmen likaså. Trägolvet gungar. Du låter blicken fara genom lokalen. Killen med skinnjacka och truckerkeps skrålar högt med i sången, tjejgänget närmast bandet lutar sig över bordet och försöker prata, den vithårige gubben med blårutig skjorta och keps håller hårt sin ale men verkar aldrig någonsin dricka.
Mike jobbar i baren. Han flyttade till Galway för tio år sen.
–Det jag gillar mest med Galway är att stan är så ung. Det är en stad med mycket kreativitet, vilket vi kan tacka universitetet för.
Galway är inte bara Europas snabbast växande stad, det är också den stad i Europa som har lägst medelålder. Den ungdomliga och kulturella karaktären är viktig för den gamla fiskehamnen som allt mer profilerar sig som studentstad. Stans två stora teatrar – Druid theatre och Macnas Street Theatre – är båda grundade av studenter. Musikscenen består inte bara av traditionell irländsk musik utan också av pop- och modern dansmusik, på gågatorna Shop Street och High Street sitter alltid nya reklamaffischer om konserter och filmvisningar, inte sällan med någon studentförening som arrangör.
Man kan säga att The Crane Bar just den här kvällen är ett Galway i miniatyr. Här dansar irländska gubbar och tanter från stan ikapp med inflyttade ungdomar som kämpar med sin nyfunna intellektuella image.

KLOCKAN ÄR STÄNGNINGSDAGS. Ölkranarna slås av och Mike i baren tar fram sin tvärflöjt som han haft i bakfickan hela kvällen. Han dansar fram till bandet och börjar spela. Gästerna väljer låtar genom att börja sjunga. Först killen med skinnjacka, sen gänget medelålders par vid bordet i hörnet som inte deltagit i sången tidigare under kvällen. Du inser att det snart kan bli din tur, försöker komma på texten till någon Pougeslåt, men modet sviker. Försiktigt drar du dig mot utgången. Ingen ser dig när du smyger ut i natten. Det regnar.

DET ÄR FYRA DAGAR sedan du satt på flygplanet på väg till Irland. Han smuttade på sin whisky, han skrattade högt som om han var rädd för tystnaden. Han tittade ut genom flygplanets fönster och sa att han inte varit hemma på 18 år. Att han har bott och jobbat i London och liksom inte kommit sig för att resa hem. Varför visste han inte. Han kom från den lilla byn Kinvara i grevskapet Clare söder om Galway.
–Tror du att det ser ut som förr? frågade han.
Han förväntade sig inget svar utan fortsatte:
–Konstigt va, jag är nervös. Tänk om ingen känner igen mig. Men de vet att jag ska komma. Jag har ringt.
Han vände sig mot dig. Det luktade alkohol.
–Jag har saknat Irland. Jag vet inte varför, men det är ändå här jag hör hemma. Tror jag.

TIDIG FÖRMIDDAG i Kinvara. Inte många av byns cirka 500 invånare syns till när du parkerar bilen nära hamnen. Allt som hörs är vågornas svall och det karakteristiska klingandet från linor som slår mot segelbåtarnas master.
En och annan bil passerar på den smala, kurviga väg N67 som går genom byn, vidare över det steniga månlandskapet The Burren och förbi de spektakulära kalkstensklipporna Cliffs of Moher som stupar 230 meter rakt ner i Atlantens vågor.
Du dricker en mugg blaskigt kaffe på ett kafé vid hamnen. Bredvid dig äter två män i arbetskläder frukost, stekt ägg, bacon och korv. De diskuterar rugby. Vid hörnbordet sitter en man i svarta kläder och sover. Tjejen bakom disken tittar på dig, ett främmande inslag i en by där alla känner alla.
–Nyinflyttad? frågar hon när du ber om påtår.
–Nej, turist.
Hon nickar och säger att många vill flytta hit men de flesta låter bli eftersom det blivit för dyrt.
–Jag tror knappt att Bono skulle ha råd med ett hus här omkring, säger hon.
Hon är inte ensam om att beklaga sig. Folk suckar över prisnivån på restaurangen, i matvaruaffären och hos mäklaren, och de gör det med en viss rätt. För enligt en ny undersökning genomförd av American Express är Irland det land i världen som svarar för den största prisökningen under det senaste året. Den politiska oppositionen vill hålla den borgerliga regeringen ansvarig för att turister skräms bort från vad de kallar rip-off Ireland.
Åandra sidan var Irland ett fattigt land för 10-15 år sen. Den brittiska finanstidningen The Economist gav då landet epitetet the poorest of the rich. Arbetslösheten låg på jättelika 20-25 procent och cirka 1 miljon av de då 3,5 miljoner invånarna hade fått socialbidrag.
Under 1990-talets andra hälft gick Irland igenom en ekonomisk förvandling av stora mått. Under åren 1994 till 2001 låg den genomsnittliga tillväxten på 10 procent. Epitetet the poorest of the rich hade spelat ut sin roll, in kom i stället den keltiska tigern. Fattiga Irland blev framgångens Irland och allt fler ville bosätta sig här. Det ekonomiska uppsvinget kan något förenklat förklaras med stora eu-bidrag, välutbildad arbetskraft som lockade internationella företag att etablerade sig i landet, samt att kvinnor i allt större utsträckning gav sig in på arbetsmarknaden.
Det går fortfarande bra för Irland, även om tillväxten inte når samma höjder som under den keltiska tigerns storhetsdagar. I dag är cirka 5 procent av Irlands cirka 4 miljoner invånare utan jobb.
Myntets baksida är alltså prisökningar.
–Men vi har det bättre nu än när jag var liten, säger tjejen bakom kafédisken.
Du tackar för kaffet och går mot dörren. Den sovande mannen tittar upp. Du hälsar men han känner inte igen dig.

DET LUKTAR VÅT päls och fårskit i Westport, den lilla stan som ligger i skuggan av det heliga berget Croagh Patrick i grevskapet Mayo. Baggarna bräker och fårfarmarna försöker hålla värmen med åkarbrasor och roliga historier.
–Hej, ska du inte köpa en bagge, ropar en av dessa frusna fårfarmare när du går förbi.
Han skrattar.
–Jag skojade bara.
Det är fårmarknad i Westport. Fårfarmarna från byarna runt stan har samlats längs Carrowberr River med sina djur för att köpa, byta och sälja. Martin Keenes kommer från Newport en dryg mil norr om stan. Affärerna går inget vidare i dag.
–Den sämsta marknaden på länge, säger han och tittar på sin kompis Tom O’Malley.
’�Det är bara för att dina djur är för trötta. Sherlock Holmes har sålt en bagge i dag, säger Tom och nickar åt en gubbe med stort vitt skägg.
–Sherlock Holmes? säger du förvånat.
–Ja, han heter Brendan, men kallas Sherlock för att han är smartast av alla här.
Några fransmän vill ta en bild av Martin bredvid sin största bagge. Han knäpper blåställets knapp över magen, som envisas med att gå upp. Sen poserar han snällt.
–Det skulle vara kul att åka till Frankrike. Eller Sverige, säger han när fransmännen gått vidare. Jag trivs visserligen här, men jag vill resa i Europa och se hur folk har det. Men det kommer jag aldrig att göra. Gården klarar sig inte utan mig, och dessutom så har jag inte råd. Men mina döttrar kommer att se världen. De har bestämt sig för att plugga.
Martin säljer inga får den här dagen.
–Men i kväll dricker vi öl. Kan ju fira att det i alla fall inte blev några dåliga affärer gjorda.
Tom nickar.

LÖRDAGSKVÄLL PÅ MATT MOLLOYS PUB i Westport. Fullt till bristningsgränsen. Ölkranarna står på vid gavel och bartendrarna, en kille och en tjej runt 20, jobbar med en imponerande effektivitet. Deras pannor glänser av svett. På bardisken står en lång rad Guinness och mognar i sina glas, dryckens färg övergår sakta från brun till svart. Den genomsnittliga promillehalten här inne är hög. Mycket hög.
I rummet längst in spelar bandet snabb irländsk pubmusik. Hela rummet sjunger med, dansar och hoppar. Öl stänker ur glasen och fuktar trägolvet. En berusad gubbe på väg till baren ger dig en knuff i ryggen så att du tappar ditt glas. Gubben märker inget men kvinnan som kommer i hans släptåg räcker över sitt halvfulla ölglas till dig.
–Det var inte meningen, säger hon. Ta det här.
Dina protester är lönlösa. Hennes öl är din.

Läs också Vagabonds guide till västra Irland.


Text: Per Johnsson • 2005-06-17
IrlandRestipsGalway

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top