• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Destination fotboll

    Tidig morgon. Sex Arsenalsupportrar dricker öl på flyget till London. Högljudda och fulla av förväntan. I dag är det match och fotboll är livet.

    Destination fotboll

    SCEN 1. Plats: Skavsta flygplats utanför Nyköping. Tid: 06:05. Runt ett bord sitter sex män med varsin stor stark och Jägermeister. Expedition Arsenal–Rosenborg har just inletts. Gryningsräden mot London är igång. Strax lyfter planet. Ingenting får gå fel. I kväll gäller det att slå norrbaggarna.

    SCEN 2. Plats: City of London. Tid: 11:35.
    Runt en blottlagd romersk ruin som ligger inklämd mellan affärsdistriktets alla anonyma skyskrapor står sex män och försöker tänka sig tillbaka två tusen år. En av männen berättar om den romerska legion som en gång hade sin poster-ing här. Han berättar om templet som legat här och om den persiska guden Mithra som tillbads. Mithra som lär ha varit bra på att driva ut djävlar, bota blinda och lama och som symboliserades av ett lamm och ett lejon.

    DE SEX ÖLANDE MÄNNEN och de sex ruinstuderande är desamma. Av detta kan vi dels konstatera att man aldrig vet vad öldrickande män har för planer, dels att man aldrig kan ta för givet vad fotbollsnördar kan tänkas ha för sidointressen. För nördar är de alldeles bestämt, denna kärntrupp av Arsenals svenska supporterklubb.
    Mats Willner, denna supporterklubbs ordförande, berättar att man har 1 890 medlemmar, omsätter två miljoner kronor och förutom att arrangera resor gör en egen tidning, hemsida och egna souvenirer. Fjorton dagar tidigare – Mats försöker själv hinna med åtta matcher om året – hade han haft hundra medlemmar att hålla reda på under den årliga höstresan. Då hade man ätit middag och visats runt på Highbury, Arsenals hemmaplan. Han själv hade till och med varit inne i spelarnas omklädningsrum för att dela ut supporterklubbens pris till årets bäste spelare, Thierry Henry.

    – Från tillverkaren i Nusnäs hade vi fixat en dalahäst med vår logga på, säger Mats. Vi kan inte använda Arsenals, det är de väldigt noga med. I Nusnäs var de lite konfunderade när jag ringde. Men när de sedan fick se ett foto med deras trähäst i näven på en av världens bästa lirare blev de desto gladare.
    När jag undrar över vad som skiljer Arsenals logga från den svenska fanklubbens rotar Mats förgäves igenom sin rygga efter ett exempel.
    – Men hallå, säger jag på skämt, du har säkert dina turkalsonger på dig med Arsenals symbol på.
    Mats tittar underligt på mig, tvekar några sekunder, tar sedan ett beslut och halar upp linningen på ett par boxershorts med den kanonprydda vapenskölden på.

    ARSENALS HEMMAARENA LIGGER I FINSBURY PARK. När jag för två år sedan klev in på en irländsk pub i denna Londonförort hade några timmar tidigare det nederlagstippade irländska fotbollslaget slagit Kamerun, varför jag inte var förvånad över att mötas av en glad samling skrålande män. Det dröjde ända tills jag fått min Guinness innan jag uppfattade vad de verkligen sjöng på melodin till "You are my sunshine". Nämligen:

    "You are my Larsson,
    My Henrik Larsson,
    You make me happy,
    When skys are grey,
    You never knoooooooow,
    How much I love you,
    So please dont take my Larsson away."
    Tydligen var det ett gäng Celticfans som i brist på ett skotskt landslag att heja på i fotbolls-VM bestämt sig för att stödja Irland och i avsaknad av irländska sånger tog de till sin egen hyllning till Glasgows dåvarande svenske målkung.
    Sången om Henke gjorde mig alldeles varm om hjärtat.
    Varför gjorde den det?

    Visserligen är jag liksom Henke från Helsingborg och har också, på avsevärt lägre nivå, spelat i HIF, men ska denna svaga länk av samhörighet räcka för att motivera denna gråtmildhet?
    På väg från puben mot tunnelbanan passerade jag Arsenals shop. I fönstret hängde rödvita halsdukar och t-shirts, klubbnålar och tygmärken med kanonsymbolen för "The Gunners". Bästa skyltplatsen upptogs av en t-shirt prydd med Fredrik Ljungbergs nuna.

    Då blev jag varm om hjärtat igen. Detta trots att jag inte är ett fotbollsfan. Jag hejar inte på något lag, har aldrig gjort, har aldrig samlat på fotbollsbilder, har aldrig läst resultatlistor, gått på matcher eller kunnat en enda laguppställning utantill.
    Och jag har verkligen inte som den fotbollstokige huvudpersonen i Nick Hornbys roman Fever Pitch – en i laget, övertalat min kvinna att flytta till samma område som en fotbollsarena. Fast när huvudpersonen väl flyttat hit till ett radhus med utsikt över Finsbury Park inser han att ingen på hans gata längre hejar på Arsenal. Han är den ende som traskar ner mot Highbury på lördagseftermiddagarna för att se en hemmamatch. De flesta av hans grannar är i stället ett slags kvasi-yuppies som tycker att det är okej med sex miljoner för ett radhus i denna slitna arbetarstadsdel eftersom den nästan gränsar till Camden och därför nästan är lite bohemisk och nästan central.

    HORNBY SKRIVER FÖRRESTEN redan på sidan ett om svenske Anders Limpar, vilket också det gjorde mig löjligt upprymd.
    Det intressantaste resonemanget i Hornbys bok handlar om hur det är att vara ett fan och om varför man kommer att heja på ett speciellt lag. Valet har sällan något att göra med kvaliteten hos en speciell spelare, ett speciellt lag eller om dess underhållningsvärde. Det handlar oftare om vad ens pappa stödjer, vilken klass man tillhör eller om någon besynnerlig grupptillhörighet man råkat hamna i. Hornbys hjälte sviker aldrig sitt Arsenal trots att han är väl medveten om att de alltid spelat Englands tråkigaste fotboll: "Vill man ha underhållning får man gå och kolla på clowner."

    Men Mats menar att epitetet boring Arsenal ändrats till scoring Arsenal eftersom laget numera spelar roligt och gör många mål. Hans egen väg till Arsenals supporterskara skulle kunna platsa i Hornbys roman.
    – När jag skulle börja spela fotboll i ett knattelag i Norrköping delades ungarna in i olika grupper med namn efter engelska lag. Första träningen var jag sjuk. Min bästa kompis hamnade i Burnley. Därför ville jag också vara med i Burnley. Men på nästa träning sa tränaren till mig att det var fullt i Burnley och att jag fick gå över till en annan grupp. Jag grät hela vägen bort mot Arsenal. Det är skälet till att jag i dag har glädjen att följa världslaget Arsenal och inte det evigt mediokra Burnley.

    VÄL INNE I CITY TAR LASSE SÖDERGREN kommandot över den lilla gruppen. Lasse är en historieintresserad allmänreporter på Norrköpings tidningar med stor kunskap om udda sevärdheter i London. I rask takt avverkar vi Leadenhall Market, gamla börshuset, borgmästarens palatsliknande byggnad, några romerska ruiner och Saint Bride, en liten elegant kyrka som hukar i närheten av kolossen Saint Paul's Cathedral.
    – Kyrktornet till Saint Bride, föreläser Lasse, lär vara alla bröllopstårtors motiv. I närheten bodde en gång i tiden en sockerbagare som när hans dotter skulle gifta sig ville göra den vackraste tårta han kunde tänka sig. Då använde han nämnda kyrka som förebild, vilken han kunde se från sitt bagerifönster.

    Mellan varje sevärdhet pausar vi på historiska pubar som är små sevärdheter i sig. En lunch på njurpaj intas på puben Ye Olde Cheshire Cheese som är så gammal att det redan 1667 var dags för ombyggnad.
    Mellan tuggorna i den koluppvärmda källarlokalen berättar Håkan "Nille" Nilsson om hur supporterskaran brukar samlas hemma hos honom för att se Arsenalmatcher på teve.

    – Min lägenhet går under namnet Lilla Highbury. För att få till den rätta stämningen öppnar vi ibland alla fönstren och sitter med ytterkläderna på. I pausen säljs hamburgare och öl – givetvis kan man bara betala med brittiska pund.
    Som utomstående är det lätt att le åt sånt här. Le åt Nille när han som ett barn på julafton berättar att han har en fotboll signerad av Rod Stewart i sin ägo. Samtidigt kan jag känna ett slags avundsjuka gentemot människor som har ett så starkt intresse. Ett intresse som till viss del styr deras liv, deras semestrar och, till viss del får man förmoda, deras ekonomi. Själv kan jag sällan frambringa mer än ett halvljumt engagemang för vad det än må handla om. Fjärran från Mats markering när han berättar om sin nya flickvän:
    – Det första jag sa till henne var att det redan bodde elva män i mitt hjärta.

    NÄSTA PUB ÄR INRYMD I EN GAMMAL BANK. Men det är inte för den pampiga lokalens skull eller för att kronjuvelerna en gång förvarades i valven som vi stigit in på Old Bank of England utan för massmördaren Sweeney Todd.
    Lasse lämnar över ordet till en bartender som visar oss ner i källarvalven medan han berättar om t he Demon Barber of Fleet Street.

    – Barberaren Sweeney Todd skar halsen av sina offer och lät dem sedan försvinna ner genom en fallucka i golvet. Där togs kropparna om hand för att senare dyka upp i grannbutiken, Mrs Lovett's pie shop. Kunderna älskade dessa pajer. Men en dag fann en man sin försvunna frus vigselring i en nybakad paj och ringde polisen.
    Och nu undrar ni förstås om britterna gjort en musikal på denna historia? Självklart. Efter ridån gått ner bjöds publiken, förstås, på paj.

    DE SEX HÄNGIVNA åker hem till sitt hotell och möter mig några timmar senare i knalligt röda klubbtröjor, på puben The Gunners. Nu avbryts emellanåt det stojiga ölhojtandet av stundens allvar. Det är en viktig match, det handlar om fortsatt spel ute i Europa och om att sudda bort ett rykte om att aldrig lyckas i dessa cuper. Man märker att männen en och en går in i sig själva, tystnar, blir fundersamma, tänker på allt som kan gå fel, önskar en vår med drabbningar i Barcelona och Turin.
    Sen är det dags. Halva London tycks vara på fötter när vi går in mot Highbury. Det är en böljande människomassa som dras mot den kägla av ljus som planens strålkastare tecknar på hösthimlen. Det är som en scen i en science fiction-film och vi är på väg att slukas av rymdskeppet.
    Det är en folkfest.
    Men det behöver inte vara på det här viset bara för att det handlar om internationell fotboll. Ett par månader tidigare, på väg mot Stadio Delle Alpi i Turin, hade jag undrat var alla människor höll hus. I flera dagar hade jag frågat runt om var Juventus fans laddade upp och i vilka kvarter lagets barer fanns. Men alla hade bara skakat på huvudet och sagt att några sådana områden finns det inte. På matchdagen noterade jag några av motståndarnas fans, men mest för att de försökte få in en fem meter hög banderoll på spårvagnen. Banderollägaren tycktes inte bekymra sig över att halva spårvagnen antingen måste ducka eller hoppa när han försökte tråckla in sitt ovanligt långa bagage. Men va fan, har man som han fraktat detta kolli ända från Sicilien kan man inte banga nu när man är så nära målet. Men av Juvefansen syntes inte ett spår.

    FRAMME VID MATCHARENAN, som ligger på ett vidsträckt, öde område just i kanten av staden, kunde man verkligen snacka om ett landat ufo. Uppfört som ett prestigebygge inför vm 1990 men därefter älskad av ingen. Här fanns knappt några försäljare av klubbprylar, knappt några sunkiga matstånd och inte en bar i sikte. På pressläktaren fick jag en ostfralla och en banan. När jag frågade efter ett glas vin hänvisades jag till bedrövliga sponsorkaffet Mauro.

    Sen satt jag där och tuggade på min banan och undrade över varför brandmän spolade vatten på löparbanorna. Förklaringen fick jag när lagen sprang in på gräsmattan och såväl hemma- som bortafansen tände bengaliska eldar som därefter kastades iväg för att slockna med ett fräsande i de i förebyggande syfte skapade vattenpussarna.
    Nåja, det är klart att det var väldigt kul att se världslaget Juventus i aktion. Kul att se världens bäste mittfältare Nedved göra vad han ville på mittplan. Kul att se världens bäste svenske anfallare Zlatan respektlöst snurra runt med Messinaspelarna som om det fortfarande handlade om en vänskapsmatch mellan MFF och Kirseberg.
    Men någon speciell, exalterad stämning infann sig aldrig även om Juvefansen emellanåt försökte sig på en sång som lät märkligt lik den gamla snapsvisan "Vi äro små humlor vi, bzz, bzz".

    PÅ HIGHBURYS LÄKTARE är jag omgiven av tillresta norrmän. Jag minns att jag förra gången hade en brittisk fotbollsnörd bredvid mig. En liten, sliten man i en rock lika flottfläckig som omslagspapperet till en portion fish and chips. Matchen hade varit intensiv från första stunden men den lille mannen verkade inte ta någon notis. Han bläddrade i programmet och tittade inte ens upp av vrålet vid en stolpträff.

    – Vet du, sa mannen, den här säsongen har jag varit här 27 gånger. I 30 år har jag gått hit så ofta jag kunnat.

    Varpå han reste sig, försvann in i arenans inre ungefär samtidigt som det första målet kom.
    När han kommer tillbaka berättade jag att han missat målet. Han verkade inte bry sig. I stället plockade han upp en samlarpärm och klistrade in dagens matchbiljett på en förtryckt ruta.
    – Vill du titta?
    Så satt vi där och tittade i albumet med alla hans biljetter. Han berättade inget om matcherna. Han sa inget om hur de slutade.

    IDAG, REDAN EFTER TRE MINUTER, strax efter det att min norske bänkgranne messat hem "morsom match" punkteras spänningen av att Jose Antonio Ryes lekande lätt gör 1–0 till Arsenal. Det blir två underhållande, alls inte tråkiga, halvlekar med sammanlagt sex mål.

    Efter slutsignalen är det återsamling på The Gunners. Trötta, glada, utlevade. Förslaget från Mats om den lilla italienska restaurangen och nattklubbsbesök faller som en tappad rödspätta till marken.
    När jag vandrar hem i kvällen, förbi flottiga matställen och pubar fyllda med glada supportrar, kommer jag att tänka på Tomas Brolin och när jag för några år sedan besökte Leeds.

    I Leeds var det ingen som mindes Brolin som den lirare i världslaget som förde Sverige till ett vm-brons. Här mindes man Brolin som för fet och för lat. Som ett gigantiskt felköp. Ville man göra en Leedssupporter glad skulle man berätta att Brolin dåförtiden sålde dammsugarmunstycken och att han spelat in en skiva med Björn Borg och Dr Alban där refrängen gick: "Alla vi längtar efter sommaren! Alla vi längtar efter sol igen!"

    ATT JAG TÄNKER PÅ BROLIN beror på en av orsakerna till varför jag valde att se just Arsenal, nämligen att Fredrik Ljungberg inte spelade i dag. I stället satt han hemma i ett mörklagt rum med en isfylld handduk på skallen och försöker bota sin migrän.
    Och i Barcelona har Henrik Larsson just opererat sitt knä.
    Den som står på topp och är i fokus kan väldigt snabbt falla långt och helt ut ur bild. Det är ingen lek det här, varken för spelarna eller för de supportrar som i gryningen grundar med öl och Jägermeister.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!