Annons
Annons
Mikael Persson

Mikael Persson

Nepal

Konflikten i Nepal

Nepal är ett av världens fattigaste länder. Medan huvudstaden Kathmandu har västerländska shoppingcenter, internetkaféer och barer dit Nepals nyrika tar sig för att visa upp chict mode och de senaste mobiltelefonerna, lever stora delar av landet ett liv som nästan kan kallas medeltida.

Text: Mikael Persson • 2006-04-25 Uppdaterad 2006-04-25

Landet

Himalayas bångstyriga natur bromsar utvecklingen. Detsamma gäller landsbygdens feodala liv och kastsystemet som fortfarande genomsyrar vardagen.
Nepals infrastruktur är minimal, en lång landsväg längs slättlandet Terai i söder binder ihop landet med den regionala stormakten Indien. Från Kathmandu går en asfalterad väg mot Tibet och Kina. Riktigt stora städer är få, industrierna blygsamma.
80–90 procent av Nepals 23 miljoner invånare lever på landsbygden. Åtskilliga är fattiga bönder. Många byar saknar elektricitet och ligger i väglöst land. Byteshandel är vanligt. Sjukvård och skolor saknas eller är bristfälliga. Och folket anser sig ofta bortglömt av Kathmandu, vilket bidrar till misstänksamhet mot landets politiker.
Det finns fler problem: Nepals kraftiga befolkningsökning har medfört krympta odlingslotter när marken går i arv och delas mellan sönerna. I jakten på ny odlingsbar mark har landets skogar skövlats. Som en följd har monsunregn och klimatförändringar ytterligare försvårat förutsättningarna att överleva. Återkommande översvämningar spolar inte bara bort hus och byar, utan även det bördigaste jordlagret.

Kung & politiska partier

Nepal är världens enda hinduiska kungarike. Bortsett från kortare perioder har den nuvarande dynastin styrt landet sedan 1768. Kungen ses av tradition som en inkarnation av den hinduiska guden Vishnu. Den uppfattningen hindrade länge folk från att kritisera kungen, för vilken vågar sätta sig upp mot gudarna?
1990 nådde demokratin ändå Nepal. Efter blodiga gatudemonstrationer i Kathmandu, gav den dåvarande kung Birendra efter för oppositionens krav och lät förvandla landet till en parlamentarisk demokrati.
I maj 1991 hölls det första fria valet. Sedan dess har två partier dominerat det politiska livet. Nepali Congress och de förenade Marxist-Leninisterna UML har avlöst varandra vid makten. De förstnämnda har nära kontakter med Kongresspartiet i Indien. UML är marxistiskt till etiketten, men har med tiden glidigt allt längre bort från sitt ursprung och är idag snarast socialdemokratiskt eller liberalt.
Folket i Nepal hade enorma förväntningar på demokratin, förväntningar som snabbt byttes i stor besvikelse. Inkomstklyftor och korruption har ökat. Politiker och statliga tjänstemän beskylls ofta för att roffa åt sig av pengar som är avsedda för vägbyggen, skolor etcetera. Maktställningen utnyttjas ofta till att skaffa personliga fördelar. Släktingar tilldelas eftertraktade tjänster. Lärarjobb har exempelvis hamnat i händerna på folk som saknar behörighet, men har rätt partifärg.
Att såväl Nepali Congress som UML har täta kontakter med arvfienden Indien bidrar ytterligare till missnöje och misstänksamhet.

Kung Gyanendra

Kung Gyanendras levnadssaga skulle kunna ha varit skriven av Shakespeare. Avskydd, butter, militärisk och kommen till makten via en blodig familjetragedi. Det var i juni 2001 som kung Birendra, drottningen och ytterligare sju medlemmar av kungafamiljen mördades. Regenten och anhöriga hade samlats i palatset till en gemensam middag.
Vad som sedan hände är höljt i dunkel. Enligt den officiella versionen bottnade tragedin i en olycklig kärleksaffär. Kronprins Dipendra ville gifta sig med en kvinna som inte föll kungafamiljen i smaken. Drogpåverkad lär han ha kommit tillbaka till middagsbordet, skjutit vilt ikring sig med en k-pist och sedan riktat vapnet mot sig själv. Någon dag senare avled kronprins Dipendra av skadorna. I avsaknad av annan arvinge kröntes Birendras bror, Gyanendra, till ny kung av Nepal.
Mordet på kung Birendra försatte Nepal i chock. Många nepaleser har vägrat acceptera den officiella förklaringen. Kanske för att Birendra och kronprins Dipendra hade folkligt stöd, medan Gyanendra och sonen Paras Shah anses som giriga och korrupta. Kanske för att Birendra visade ovilja mot att sätta in armén mot maoisterna, medan Gyanendra knappast gjort någon hemlighet av att vilja lösa konflikten med våld.
Det har varit svårt för Gyanendra att ändra på den bilden. Han sitter själv på enorma rikedomar och äger bland annat hotell, téodlingar och en cigarettfabrik. Sonen Parash har om möjligt ännu sämre rykte efter att ha varit inblandad i diskoteksbråk och pikanta svartsjukedramer.
Misstroendet mot Gyanendra minskade knappast när regenten, i februari 2005, avskedade landets premiärminister och upphävde parlamentet. Sedan dess har i princip all makt legat i kungens händer.

Maoistegerillan

1990 stod nepalesiska maoister på barrikaderna tillsammans med folk från Nepali Congress och UML och krävde demokrati. När den väl var vunnen övergick glädjen snart i frustration. I valet 1991 blev maoisterna förvisso landets tredje största parti. Men besvikelsen var stor över hur korruption och inkomstklyftor ökade. Därför bojkottades valet 1994. Maoisterna gick under jorden och startade 1996 ett väpnat uppror med målsättning att avskaffa monarkin och införa en marxistisk republik. Maos läror stod för inspirationen liksom den peruanska gerillarörelsen Sendero Luminoso.
Till en början togs rebellerna inte på allvar. Men gerillan attackerade polisposteringar, kom över vapen och växte i styrka. Stödet bland den fattiga landsbygdsbefolkningen växte dessutom. Inte så mycket på grund av Marx och Maos teorier; få nepalesiska bönder känner till dem, än färre har läst deras läror. Maoisterna ses istället som den sista chansen till förändringar efter att såväl kungahus som övriga politiska partier misslyckats med att få bukt på fattigdom och vanstyre.
Revolten blev i mångt och mycket ett bondeuppror med krav på förändringar och rättvisa. Rebellerna lovade inte bara att göra sig av med kungaväldet, utan också att slopa kastsystemet och förbättra kvinnors status i samhället.

I avlägsna bergsområden är kvinnor i princip mannens egendom på samma sätt som risfält och buffel. Kvinnans position bestäms i förhållande till mannen, en ogift och faderslös kvinna existerar i princip inte och får extremt svårt att överleva.
I rebellkontrollerade områden förbjöds alkohol och spel om pengar. Privatskolor och storbönder fick sina egendomar konfiskerade. Många nepaleser imponerades av maoisternas disciplin och förmåga att nå resultatet. Gerillan fick tidigt fäste i västra Nepal och har sedan flera år tillbaka full kontroll över distrikten Rolpa, Jayarkot och Rukum.

På andra håll i Nepal råder ett slags katt-och-råttalek mellan armé och gerilla. Maoisterna kontrollerar byarna på nätterna, soldaterna styr på dagarna. Bataljerna leder ofta till att lokalbefolkningen kommer i kläm. Maoisterna utlyser regelbundet generalstrejker då i princip hela landet står stilla. Rebellerna kräver folkets lydnad inför aktionerna, medan armén gör allt för att affärsverksamhet, busstrafik etcetera ska fungera.
“På kvällen kommer maoisterna och säger att de ska skjuta mig om jag inte håller stängt, på morgonen kommer soldaterna och säger det samma om jag inte öppnar”, klagade en affärsägare som jag häromåret träffade i bergen norr om Kathmandu.

I takt med att konflikten blivit blodigare, har också det folkliga stödet för maoisterna krympt. Armén påstås stå för de värsta övergreppen. Men gerillan har också gjort sig skyldiga till utomrättsliga avrättningar. Åtskilliga politiker har mördats. Detsamma gäller folk som ansets som tjallare eller spioner åt regeringssidan. Det har också förekommit flera fall där barn och ungdomar kidnappats och av maoisterna förts bort till träningsläger för politisk skolning.

Trots detta är maoisterna ännu en kraft att räkna med, kanske den starkaste aktören förutom kung och armé. Gerillan förfogar över 10 000–15 000 beväpnade män och kvinnor, plus en reserv på ungefär ytterligare 50 000 personer som kan mobiliseras vid behov. Inflytandet på landsbygden är fortfarande stort och åtskilliga ser maoisterna som det minst dåliga alternativet i jämförelse med kung och övriga politiska partier.

Gerillan & turisterna

Nepals så viktiga turistindustri går på tomgång. År 2000 besöktes landet av en halvmiljon turister. Näringen spåddes en lysande framtid. Men i juni 2001 mördades kung Birendra och hela hans familj under mystiska omständigheter. På senhösten samma år avbröt maoistgerillan såväl fredsförhandlingar som vapenvila och började attackera arméförläggningar. Konflikten tog en blodig vändning och antalet turister som anlände Nepal, halverades.
De stridande parterna har i och för sig försökt undvika att skada näringen, eftersom så många nepaleser är beroende av turismen för sin överlevnad. Utländska besökare ses varken som mål av armé eller gerilla. Inga turister har heller skadats allvarligt. Rykten om kidnappningar har visats vara falska.

Massdemonstrationerna 2006

Massdemonstrationerna som drog in över Kathmandu våren 2006 var en följd av kung Gyanendras arrogans och maktfullkomlighet, men också ett uttryck för folkets krigströtthet. Vanliga människor började helt enkelt få svårt att överleva, att få ihop till skolavgifter åt sina barn och mat för dagen.
I februari 2005 lät Kung Gyanendra avskeda landets premiärminister och regering. Journalister och medborgarrättsaktivister fängslades, media påtvingades munkavle och ledande politiker sattes i husarrest. I samband med att parlamentet upphävdes, kom i princip all politisk makt att hamna i kungens händer.
Gyanendra förklarade högtidligt att han personligen skulle driva igenom vad politikerna misslyckats med, att utrota rebellerna och skapa fred och ordning.
Istället blev det ungefär tvärtom. Våldet ökade och allmänhetens förtroende för kung och monarki rasade. Samtidigt bildade Nepals sju ledande politiska partier gemensam front med maoistgerillan. Krafterna står för olika slutmål, men delade åtminstone en önskan: att tvinga bort den förhatliga regenten från den yttersta makten och öppna parlamentet på nytt.
Kung Gyanendra svarade med utegångsförbud och tungt beväpnad kravallpolis och militär. Trots att flera demonstranter sköts ihjäl och tusentals skadades, växte protesterna i omfattning och drog 100 000-tals människor till Kathmandus gator.
Sent på måndagskvällen den 24 april kapitulerade kung Gyanendra inför folkets krav. I ett direktsänt tevetal lovade han nationen att omedelbart återinkalla parlamentet. Reaktionen blev positiv. Tusentals jublande nepaleser fyllde huvudstadens gator. Representanter för de sju stora oppositionspartierna beskrev händelserna som en stor seger för folkviljan.

Trots glädjen återstår ändå en del frågetecken. Maoisterna har ännu inte kommenterat kungens utspel. Många nepaleser tror och hoppas på allmänna val inom ett år, val som kommer att gälla parlamentet, men också en ny konstitution som bestämmer monarkins framtid. Men kommer kung Gyanendra verkligen att acceptera rollen som konstitutionell monark? Klarar Nepali Congress eller UML verkligen av att styra landet och återupprätta folkets förtroende? Hur blir Nepal ifall landet hamnar under maoistiskt styre? Kommer Indien, Kina och USA att acceptera något sådant?


Text: Mikael Persson • 2006-04-25
NepalRestips

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top