Dramatiska Lofoten

Bakom en krök uppenbarar sig Reinefjorden. Som ett pärlband ligger de små, vackra öarna Hamnøy, Olenilsøy och Sakrisøy med broar över det gröna vattnet, omgivna av spetsiga berg. På Hamnøy bor familjen Eliassen, handelsmannasläkt sedan långt tillbaka. Gamla Mary Eliassen var en av de första som kom på idén att hyra ut de traditionella fiskestugorna, rorbuerna, till turister.

– Det var redan på sextiotalet, så bestemor var akkurat före sin tid, berättar hennes barnbarn Marit Arntzen.

– Kung Øystein lät bygga sÙ�na här rorbuer på 1100-talet. Det kom fiskare från alla möjliga platser, både Finnmark och Trøndelag vet du, de var tvungna att ha någonstans att bo under torskfiskeperioden. Nuförtiden har de ju så flotta båtar, med sängar, kök och dusch och jag vet inte allt ’?

Just ikväll är Eliassens alla rorbuer upptagna, så jag blir hänvisad till Lydia Rostad på Olenilsøy. Hon visar sig vara kusin till Marits pappa, och hennes rorbu har ett fullständigt oslagbart läge på en stor brygga. Under kluckar det glasklara vattnet och på andra sidan det smala sundet ligger Sakrisøy med sina vackra trähus. Någonstans där bakom fortsätter Reinefjordens armar in bland bergen.

Tar en whisky på min lilla uteplats. Midnattssolen har egentligen haft sin säsong, men längre ner än precis bakom bergstopparna sjunker den ändå inte, trots att det är början av augusti.

Jag lämnar ogärna min lilla rorbu i Reinefjorden. Ögonen slukar girigt utsikten, det går inte att få nog. Småpratet från de andra gästerna är ett behagligt bakgrundsljud. De två medelålders norskorna i våningen under slösar däremot inte någon tid på att sitta på bryggan, sippa whisky och glo. De är ute på krävande vandringsturer i bergen från morgon till kväll. 

Jag tar mig samman och tar en tur till den lilla utposten Å på Moskenesøy. Här tar väg E10 slut. Parkerar bilen och promenerar vidare på vandringsleden som följer bergen ner till Lofotens sydspets. Stannar och låter mig uppslukas av naturen. På andra sidan spetsen tampas yttersidan mot Norska havets vågor. Det är stor skillnad på kust och kust. Yttersidan är glest befolkad och på många håll väglös. Inte så konstigt, så utsatt för vädret som den är. 

En av världens starkaste tidvattenströmmar ligger strax här utanför, mellan Moskenesøys sydspets och ön Røst. Petter Dass, Jules Verne, Edgar Allan Poe – alla har de yrat om den beryktade Malströmmen i förtjusta och skräckfyllda ordalag. Första gången den dyker upp i skrift är när den svenske katolske biskopen Magnus med bävan berättar om ett havsområde, som likt ett odjur slukar såväl människor som skepp utan pardon.

Lofoten ligger vid Vestfjordens västsida i norra Norge är mycket dramatisk. Ögruppen, där de största öarna heter Austvågøy, Gimsøya, Vestvågøy, Flakstadøya och Moskenesøy, är uppskuren av djupa fjordar och trånga sund. Landskapet är dramatiskt och bergigt. Här finns såväl de äldsta som yngsta bergen man känner till. Moskenesøy till exempel, består av urberg som tros vara tre miljarder år gamla. Tornar upp sig ur havet, branta och höga, men högst upp blir de plötsligt vänligare, flatare. De yngre bergen på Lofoten känner man däremot igen på sina taggiga toppar. 

Fast Lofoten är inte bara berg och hav. Vestvågøy, som ligger i mitten, har en kärna av vidsträckta fält och åkrar, E10 plöjer rakt igenom landskapet i långa raksträckor. Trots att fisket är Lofotens viktigaste inkomstkälla, har även jorden, särskilt på Vestvågøy, brukats och gett skörd sedan stenåldern. 

Färden går vidare genom en tunnel under den starka Nappströmmen till Flakstadøy, där vägen åter blir ett slingrande snöre som löper längs ­vattenlinjen, skuggad av bergen. Sam­hällena trängs på små gröna landremsor där husen ­klamrar sig fast. Uppkäftiga, men utlämnade åt naturlagarna.

Det är varmt, solen gassar genom bilrutorna och det turkosa vattnet lockar och drar. På nordsidan rakt ut mot Norska havet breder stora, vita strÙ?nder ut sig. Ett italienskt par ligger i gräset utanför sin husbil, de betraktar mig lojt medan jag hastigt kränger på mig badkläder och rusar ut i det våta.

Eh … det är en smula kallt. Typ 17 grader. Botten är sidenmjukt räfflad. Känslan av paradis mildrar det kylslagna vattnets bedövande effekt. Att det överhuvudtaget går att bada får man tacka Golfströmmen för. Utan den skulle Lofoten vara en kall och ödslig plats.

Åker till Svolvær, Lofotens största stad med 4 000 invånare, på Austvågøy. Möts av en grå, avlång kloss till byggnad med en enorm grusparkering framför. Det är infarten till stadskärnan. Inte så charmigt kanske, men det visar sig att där bakom ligger mysiga små gator, ett litet torg vid hamnen med fantastisk utsikt över vattnet och bergen.

Torghandlarna håller som bäst på att plocka ihop sina varor, det är säkert 25 grader varmt och solen tänker inte gå ner överhuvudtaget. Jag dyker in på vad som faktiskt måste betecknas som en sylta. Disigt ljus silar in genom smutsiga fönster, cigarettröken ligger tät och vid ett bord sitter fyra något tilltufsade existenser och småpratar mellan långa pauser. Tjejen bakom disken är antingen mycket, mycket trött eller fullständigt ointresserad, hon antecknar långsamt beställningen och sen hasar hon in i köket och börjar plocka ut ingredienser ur kyl och frys. Det tar tid, men sällan har mat smakat så gott.

Tillbaka i Olenilsøy. Lydia Rostad sitter utanför sin lilla expedition och lagar flytvästremmar i kvällssolen. För femtio norska kronor per timme kan man hyra båt vid bryggan, så jag puttrar iväg in i fjorden, det gröna vattnet blir plötsligt svart och man inser hur otroligt djupt det är. Under ytan svävar öronmaneterna i sitt blanka universum. 

Vid fjordens inlöpare ligger spridda hus i väglöst land. Till platser som Rostad, Kjerkfjorden och Vindstad kommer man bara vattenvägen. De väldiga bergens skugga är kylig, kvällssolen har dragit sig tillbaka, men utan att försvinna helt. I det gyllene ljuset är världen så vacker och tyst att det gör ont. Jag börjar fumla med kameran, men inser att det bara blir en futtig åthäva att försöka fånga detta ögonblick. Det viktigaste är att vara här nu.

---

Text: Pernilla Fredholm • 2006-09-05
Norge • Restips