Biten av Sydafrika

Solen är på sitt allra bästa humör och tvingar kvicksilvret en bra bit över 20-gradersstrecket. En ihållande fläkt från havet gör att vi för en kort stund slipper ifrån småflugorna, som med sin frenetiska intensitet är en allmän plåga på dessa breddgrader.

Platsen där jag befinner mig heter Slangkop och är ett skyddat naturområde en halvtimmes bilväg från Kapstaden i Sydafrika. Namnet Slangkop är afrikaans och betyder ormhuvud. Ett passande namn, eftersom vi ska spendera resten av dagen med att leta efter afrikanska reptiler i allmänhet och ormar i synnerhet.

ORMAR HAR EN NÄRMAST MAGISK FÖRMÅGA att påverka folk. För det stora flertalet är ormen något fasansfullt, bäst lämpad för läderindustrin. Själv tillhör jag en minoritet som finner stor tillfredsställelse i att umgås med dessa fjällprydda varelser. Anledningen till att jag denna septemberdag befinner mig i Slangkop är att jag vill försöka komma några av dem riktigt in på livet.

Med mig på detta äventyr har jag min guide och tillika vän Akim Riemer. En stolt sydafrikan, som trivs bäst ute i bushen. Vid hans sida: en riktig ormexpert i form av Shaun Bodington, chef för Cape Town Snake Park.

Med oss ut på denna fälttripp har vi också en högst speciell resenär. I en låda som stått bredvid mig på sätet i bilen ligger en vid det här laget rätt sur puffadder. Denna mycket giftiga orm är skyldig till 60 procent av alla ormbett i Afrika. Med huggtänder på över centimetern och ett gift som i värsta fall innebär amputation eller döden, kräver den att bli hanterad med allra största respekt.

DETTA EXEMPLAR HITTADES skadad i naturen, och lämnades in till ormparken av någon vänligt sinnad person för att, under Shauns överseende, få en ny chans. Idag ska det magnifika djuret återfå sin frihet.

– Det är alltid lika tillfredsställande varje gång jag får tillfället att släppa lös ett vilt djur, säger Shaun. Varje orm som vi kan återföra till naturen är viktig för att det naturliga beståndet inte ska minska.

Utrustad med en ormkrok släpper han ut den väsande varelsen ur sitt tillfälliga hem. Trots att Shaun utan tvekan räddat livet på ormen så visar den ingen större tacksamhet. Istället rullar den surt ihop sig runt en grästuva i karakteristisk försvarsställning.

VI BLIR SNABBT VARSE hur lätt dessa djur med hjälp av sin färgteckning blir en del av naturen. Trots att jag bara står några decimeter från den nyss frisläppta ormen, är den som uppslukad av jorden. Den är nästintill omöjlig att upptäcka för ett otränat öga.

Resten av eftermiddagen går åt till att leta orm. Nu ska det sägas på en gång att detta inte är någon lätt match. Vi lyfter på stenar och tittar under buskar. Går långt och länge under den stekande solen. De enda kryp vi verkar attrahera är ett drygt hundratal fästingar som med aldrig sinande energi kryper upp för våra ben. Ett “fästingsstopp” var tionde minut blir snabbt en regelbundenhet.

Efter två timmar av intensiv jakt har vi bara lyckats skrämma fram en skorpion ur sin eftermiddagsslummer. Ett förslag att ge sig av till en lokal soptipp kommer upp till diskussion. Men tanken på att tillbringa resten av eftermiddagen bland stinkande avfall gör att det snabbt röstas ner. Trots att just soptippar faktiskt är en säker källa för ormspotting, på grund av alla gnagare som lockas dit.

VI BESLUTAR ATT FORSÄTTA JAKTEN vid en annan tidpunkt och tar sikte på vår parkerade bil, där vi först nu upptäcker en stor madrass, som någon slängt vid sidan av vägen.

Vi har knappt hunnit lyfta madrassen förrän såväl puls som röstläge når rekordhöjder. Där, mitt framför oss, ligger en underbart tecknad puffadder-hane på närmare metern. Att ormen är av manligt kön ser vi på de starka färgerna. Reptilen verkar minst lika överraskad som oss över detta plötsliga möte. Med vakande blick och beredd kropp iakttar han varje rörelse vi gör.

Slutarljudet pÙ� min kamera berör honom inte alls. Tid och rum försvinner snart. För ett par ögonblick finns bara jag och denna fantastiska reptil i hela världen. Jag hör inte ens de framrusande bilarna som uppmuntrande tutar åt det udda gänget vid vägkanten.

ATT UPPLEVA ORMAR på ett terrarium är en sak, men att få se ett vilt djur i sin naturliga omgivning slår det mesta. När jag har fått mina bilder lämnar vi ormen som vi fann den. I bilen på väg hem diskuteras dagens stora händelse med frenetisk iver. Målet med min resa har redan avklarats vid första försöket. Och utan att vare sig jag eller ormen har kommit till någon som helst skada. Ekoturism när den är som bäst.

Nästa mål är tre övernattningar i Cederbergen. Ett bergsområde och tillika skyddat naturreservat som ligger cirka fyra timmars bilresa från Kapstaden. Lägg till ytterligare tre timmar i bilen så passerar du den södra gränsen till Namibia.

PÅ PLATS HAR VI HYRT EN STUGA som blir vårt hem och basläger för de närmaste dagarna. Nycklarna till huset får vi av den för dagen tjänstgörande parkvakten. När Akim berättar om mitt speciella djurintresse räknar vakten snabbt upp en handfull ormarter som regelbundet patrullerar dessa breddgrader. Han låter oss samtidigt stiga in i vaktstugan där han har fler goda berättelser att dela med sig av.

– Du skulle ha varit här för två dagar sedan, skrockar vakten samtidigt som han slår på sin dator för att visa mig en bild på en lång svart orm.
– Då blev jag tvungen att flytta på en två meter lång spottkobra som låg och vilade mitt på vägen. Den hindrade alla bilarna från att komma fram.

Vi hittar vårt lilla stenhus vid en porlande bäck, inramat av majestätiska bergstoppar. På kvällen samlas vi runt en stor lägereld för att njuta av nygrillat kött. De stora flammorna lyser upp den becksvarta natten med sitt trygga sken.

DET ÄR NÅGOT SPECIELLT med att sitta mitt ute i vildmarken och låta sig värmas av en sprakande eld medan himlavalvet gnistrar av en oändlig mängd stjärnor. Kanske är det någon utrotningshotad stenåldersgen som hastigt kommer till liv efter åratal av betongdjungelstillvaro.

Mina dagar i naturen visar sig bli lyckade. Jag hittar fem olika arter ormar, bland annat puffadder, kapkobra och skaapsteker, samt minst lika många ödlor. Landsköldpaddor, skorpioner, spindlar och några komiska dyngbaggar livar också upp tillvaron. Att en ginstkatt (ser ut som en liten gepard) stryker runt eldstaden varje kväll, gör ju bara upplevelsen än mer exotisk.
Bästa upplevelserna på resan? Puffaddern. Och den barnsliga, ja nästan infantila, entusiasm som vi ormnördar delade efter varje slingrande fynd. Och som vi kommer dela så många gånger igen. För det är så sant som det är sagt:
En gång ormbiten, alltid ormbiten.

Goda råd

1) Kunskap ger makt. Läs noga på innan, så du vet vilka arter som rör sig i området. Du har större chans att lyckas med ditt letande om du vet mer om de individuella arterna.
2) Känn din fiende. Plugga på de giftiga arterna. Eftersom det finns betydligt fler ofarliga ormar, är det bättre att lära sig de farliga.
3) Var försiktig. Rör dig mycket försiktigt och gå inte för nära. Puffaddern har ett av väldens snabbaste hugg. Du hinner inte undan. Tro mig! Överlåt till experterna på tv att riskera sina liv.
4) Var är sjukhuset? Ta reda på var närmaste sjukhusligger. Ett telefonnummer är också bra om det värsta skulle -inträffa.
5) Visa respekt. Stör djurlivet så lite som möjligt. Skräpa inte ned.

---

Text: Jan Pettersson • 2007-09-25
Restips • Sydafrika