Okända ökända Colombia

Bogotá. Mannen framför mig riktar en skarpladdad revolver mot min mage. För ett kort ögonblick tittar han mig i ögonen, sedan spänner han hanen som med ett obehagligt klick ställer sig i skjutklart läge. Jag kan inte säga att mitt liv passerar revy för det gör det inte. Det enda jag ser är en svart revolvermynning en decimeter bort. En svettdroppe letar sig ner över mitt ansikte. Luften står lika stilla som tiden. Tills mannen framför mig låter skottet gå av.
Som en knytnäve träffar kulan strax under revbenen.

Trycket från kulan gör att jag tappar andan. Den rundlagda Miguel Caballero, som precis sköt mig, brister ut i ett stort leende, klappar mig på magen och tar av sig hörselskydden.
– Welcome to Colombia! skämtar jag, hög på adrenalinet som rusar runt i kroppen.
Miguel Caballero, mer känd som the bulletproof tailor from Bogotá, skrattar. Miguel är världens enda skräddare som syr upp skottsäkra kläder och tvekar inte att visa sina produkters utmärkta kvalitet genom att skjuta en och annan besökande journalist i magen.

MIGUEL GRÄVER EN STUND i jackans foder och släpper sedan en deformerad blyklump i min hand. Den har tydliga avtryck av jackans struktur. Hade det inte varit för att han minuterna tidigare sköt en av sina luttrade anställda så hade jag aldrig vågat hänga på mig jackan och ta emot skottet.

På väggarna i det vitmålade konferensrummet hänger bilder på världsstjärnor som bär Miguels kostymer, jackor och skjortor. Actionhjälten Steven Seagal poserar i en likadan skinnjacka som jag precis blivit skjuten i.
PÙ? ett bord ligger en blank fyrfärgstrycksak som visar den senaste kollektionen.
– Colombias president, mr Uribe, har en sådan skjorta, säger Miguel och pekar på vad som ser ut som vilken vit, påkostad skjorta som helst. President Chavez också, lägger han till och säger något på spanska till sin sekreterare som antecknar några ord i ett block och sedan försvinner ut ur konferensrummet.

Jag bläddrar i katalogen. Stannar till några sidor fram. Miguel nickar med huvudet mot uppslaget.
– Det där är helt nytt. Vår hip-hop-kollektion.

Miguel Caballeros företag har blomstrat i Colombia, som upprepade gånger fått epitetet världens farligaste land. Men någonting har hänt de senaste åren. Turister rör sig nu på gatorna där hans skottsäkra kostymer tidigare gjort det. “Världens farligaste land” har till viss del bytt kostym. I takt med att Colombia blivit säkrare tycks omvärlden gå i motsatt riktning. Exporten av skottsäkra kläder går på högvarv.

DEN FÖRBÄTTRADE SÄKERHETEN i Colombia kan till stor del tillskrivas presidenten och tillika advokaten Álvaro Uribe, som uppbackad av sex partier blev återvald till presidentposten 2006. Turism och andra näringar har nu blivit möjliga. Illegalt beväpnade grupper som den ökända vänstergerillan Farc – som bland annat ägnar sig åt kidnappningar – är fortfarande ett stort problem i vissa delar av landet, men för såväl turister som medelklasscolombianer i stort är det en konflikt fjärran från det vanliga vardagslivet.

Likadant är det med kokainet. Kokainhandeln är tätt förknippad med de beväpnade grupperna och något som mycket få vanliga colombianer kommer i kontakt med. Med rätt kunskap om säkerhetssituationen och de potentiella riskerna i Colombia gÙ?r det i dagsläget att resa som turist i stora delar av landet, som kan erbjuda såväl livliga salsapartyn som orörd Amazonasdjungel och tillbakalutat strandliv. Allt till en röd prislapp.

FÖRUTOM SÄKERHETEN är fattigdomen ett av landets största problem. Enligt UNDP Human Development Report beräknas över 60 procent av befolkningen på 42 miljoner leva i fattigdom. Med undantag för en och annan tiggare skvallrar dock Bogotás motsvarighet till Stureplan inte särskilt mycket om Colombias gigantiska inkomstklyftor.

I Zona Rosa ligger märkesbutikerna på rad och appellerar till medel- och överklassens väl tilltagna fåfänga. Blekta tänder och ett och annat lyft här och där tycks snarare vara regel än undantag bland butiksbesökarna. Den höga kvaliteten, och den låga prislappen, på den kosmetiska kirurgin i Colombia är välkänd i hela Sydamerika – så till den grad att den medicinska turismen idag utgör en betydande del av landets turismindustri och något som turistmyndigheten satsar marknadsföringspengar på i Colombias grannländer.

Julian Morales var den första att öppna upp familjens gård för utländska turister. Idag hittar allt fler av dem hit.

STÖRSTA TURISTMAGNETEN är dock inte operationssalen utan Zona Cafetera, kaffedistriktet. Kaffe är landets stolthet och en av de största exportvarorna jämte olja och kol.

Vid kaffeplantagen Hacienda Finca el Balso ligger nattens tunga skyfall som en tunn, gnistrande filt över kaffefälten. Från breda bananpalmsblad droppar fortfarande tunga droppar. Det luktar blöt jord och nybryggt kaffe. Hacienda Finca el Balso ligger strax utanför staden Armenia, i området Quindío, 45 minuters flygtid från skönhetsoperationernas Bogotá.

Jag tas emot av Julian Morales, som under några dagar blir min kaffeciceron. Hans snövita hår är prydligt vattenkammat.
– Välkommen till Colombias fridfulla hjärta! säger han glatt och tar mig i hand. Rykande svart kaffe landar med ett behagligt porslinsklirr på tillhörande assiett på bordet framför mig. Smör smälter mot nyrostade brödskivor.
Han berättar att Hacienda Finca el Balso är tolv hektar stor, varav åtta består av kaffefält. Sara, Julians fru, är den som äger gården. Numera driver de den tillsammans.

– På 1990-talet sjönk världspriset på kaffet och det blev oerhört tuffa tider för oss kaffeodlare. För en last kaffe på 12 kg fick vi 23 000 colombianska pesos (med dagens penningkurs, knappt 73 kronor). Idag är samma last värd cirka 49 000 pesos, berättar han och sippar försiktigt på sitt varma kaffe.

Zona cafatera, kaffedistriktet, ligger 45 minuter med flyg från Bogotá.

FÖR JULIAN OCH SARA blev turisterna räddningen under det dystra 1990-talet. Deras gård var den första att öppna dörrarna för colombianer som ville komma undan storstädernas stress och bo på landet. 1996 skapade Julian en organisation för kaffeproducenter som ville satsa på agriturismo. Idag är 35 gårdar anslutna i området.

Fler och fler utländska turister har börjat hitta till Zona Cafetera. 1997 var 3 procent av kaffeturisterna från länder utanför Colombia, idag är den siffran uppe i 45 procent.
– Turister gillar friden och naturen här i kaffedistriktet. Många väljer att återkomma gång på gång, säger Julian.

Runt gården växer avokadoträd, passionsfruktbuskar och vidsträckta bambuskogar. Colombias blygsamma turism ihop med dess imponerande växt- och djurrikedom får Costa Rica att framstå som Skansen, medan Colombia mer kan liknas vid Sarek. Tyvärr har Colombia en bit kvar innan gemene man förknippar landet med ekoturism.
När jag och Julian ger oss ut bland de regnblöta och slokande kaffebuskarna för en lektion i kaffe hittar gårdens två hundar ett dött bältdjur.
– Grannens dobermanhundar tog den igår, berättar Julian och styr stegen in bland de meterhöga kaffebuskarna.
Några droppar regn faller mjukt från himlen.

– Colombianskt kaffe anses vara det bästa i världen, säger Julian och plockar några djupröda kaffebönor från en buske.
– Vi plockar dem bara när de är helt mogna. Två gånger per år är det skörd. Vid den första skörden, som är i mars–april, krävs det fem plockare. Vid den större skörden i oktober krävs 20 plockare. Ett bra år producerar vi omkring 20 ton kaffebönor.
Julian lägger kaffebönorna i min hand.

– Colombianskt kaffe består av 100 procent arabicabönor som i sin tur delas in i fyra undergrupper: borbon, tipicá, caturro och colombia variety. Den du har där är colombia variety och är framforskad för att motstå sjukdomar. Den colombianska kaffeforskningen är mycket framstående.

Regnet tilltar allt mer. Vi rör oss mot huset igen. Hundarna är redan framme och sitter på trappan när vi kommer tillbaka.
– Kaffe? frågar Julian.
Julian lunkar ut i köket, tätt följd av hundarna. En blixt sträcker hastigt ut sig över himlavalvet för att lika snabbt slockna igen.
Han återkommer snart med en bricka.
Jag frågar vilken kaffesort det är vi dricker. Julian skruvar besvärat på sig.
– Under en mycket lång tid exporterade Colombia allt sitt kaffe. All rostning gjordes utomlands, anpassat efter vad varje lands befolkning tyckte om. På gårdarna rostar man inget kaffe. Detta är färdigkaffe från affären, säger han och vickar på sin höjda kopp.
Regnet smattrar allt hårdare mot takpannor och kaffeplantor. Han böjer sig fram och tvingas höja rösten en aning.
– Du måste komma ihåg att turistnäringen är ny i Colombia. Vi har en del kvar att lära oss. För oss kaffebönder är nästa steg att kunna erbjuda kaffe från gården. Jag har redan tittat på utrustningen som behövs och kommer ha egna etiketter med gårdens namn. Som en vingård i Italien, fast med kaffe. Världens bästa kaffe.

Se filmen där Tobias Larsson blir skjuten

---

Text: • 2008-02-27
Colombia • Restips • Bogota