Viva Valencia!

Jag är tillbaka och det är lika soligt och apelsinblommande som jag minns det. Förra gången var millenniet ungt och den årliga vårfestivalen – Las Fallas – vände upp och ner på stan. På vartenda torg, i varenda gränd: parader, musik, dans, gratis paella från järnpannor med en diameter på två meter och 10–15 meter höga dockor – ninots – i papier maché och polyester som karikerade lokala och globala makthavare och kulturkändisar.

På den veckolånga festivalens sista dag – när jag och stans invånare med rödsprängda ögon och flåsande av utmattning såg fram emot vila – flammade allt upp i det sedvanliga crescendot: valborgsmässoliknande bål och dramatiska explosioner fick de vita husfasaderna att glöda, våra trumhinnor att bågna och ansikten att rodna.

Nu – i början av mars 2008 – är det tretton dagar kvar till festivalen. Ändå har festen redan börjat. Som på en given signal släpper folk vad de har för händerna och börjar gå mot Plaza del Ayuntamiento, där staden värmer upp varje dag klockan två med fyrverkerier som inte syns mot den bleka ljusblå himlen, men hörs desto mer. Och varje kväll är det parader med fantasifulla dräkter och hemmasnickrade ekipage – allt detta liksom för att förbereda sig på den osannolikt hektiska Las Fallas.

FÖR EN BLEKGRÅ nordeuropé känns det sensationellt exotiskt med Valencias festande och livsnjutande. Vitamin- och energiinnehållet i en Valenciaweekend med stadens skarpa vårsol, gula favoritdrink, gula paradrisrätt, ljumma nätter och husfasader upplysta av persikofärgade gatlyktor motsvarar hundra tuber C-vitaminbrus.

När jag är tillbaka hemma i det grafitgrå Norden igen brinner en gul fläck på näthinnan i flera dagar. Jag är osäker på om den beror på att jag stirrat för mycket på solen, apelsinträden eller paellan – eller helt enkelt druckit för mycket Valenciavatten.

Min Valenciadag börjar i gryningen. Då tar jag på mig joggingskorna och trippar genom gamla stans skuggiga gränder och ner i Turiafloden. Tänker jag ta en simtur? Nej, efter översvämningen i oktober 1957 tröttnade man på flodens årliga plötsliga hävdelsebegär, ledde vattnet runt Valencia och torrlade flodfåran genom stan. Idag är flodbädden en nästan en mil lång park med fotbollsplaner, gratis utomhusgym, kaféer, skogsdungar, sprutande fontäner, museer, lekplatser och gräsmattor att stretcha och lite senare på dagen att vänslas på.

HÄR JOGGAR JAG med solen i pannan och doften av blommande ginst i nÙ�san under 1800-talsbroar i sten och Santiago Calatravas moderna Puente de la Expocición med sina karakteristiska vita bågar, tillsammans med hundratals andra joggare och skateboard- och inlinesåkare, som om vi vore en organiserad folkhälsorörelse.

Resten av dagen är inte hurtig. Jag börjar med att handla frukost på Mercado Central, designad i en anda av social framåtanda av Francisco Guardia och Alejandro Soler och sedan 1928 stans mattempel nummer ett. Jag trängs med Valenciabor med rutiga rullväskor och turister med kameror i denna formidabla vardagshyllning till färska livsmedel.

Jag tittar på de levande ålarna – tjoff, tjoff, där blir en av dem halshuggen av fiskhandlaren – de fårade tomaterna, de lufttorkade serranoskinkorna.

JAG HANDLAR SURDEGSBAGUETTER – pan de artesano – från en disk där de ställt ölburkar mellan brödtravarna och cavaflaskor bredvid bakelserna, för att visa vilka frestande kombinationer som livet kan bjuda på.

Jag handlar Valenciaapelsiner muy dulce (mycket söta) med kvist och blad i behåll för nio kronor kilot och beundrar trågen med rundkorniga rissorter som ska användas till paella och är odlade på risfälten i L’Albufera strax söder om stan.

Jag tänker: om min shoppingrunda på Coop och Ica där hemma bara bjöd på hälften av alla dessa dofter och synintryck vore min vardag mycket angenämare.

NÄR JAG EFTER FRUKOSTEN i vår semesterlägenhet bakom Silkesbörsen ger mig ut på stan igen tänker jag redan på lunchen, och alla kvällstapas och karaffen med aqua de Valencia i den ljumma vårnatten där apelsinerna i träden som kantar gatorna lyser som tusen solar i lyktskenet.

Jag pratar spanska som en kratta, men får aldrig någon snäsig språkpoliskommentar. Folk lägger ibland huvudet på sned och säger No entiendo (jag förstår inte), men alltid välvilligt. När jag undrar om man inte kan betala med carta i snabbköpet (kreditkort heter tarjeta) tvingas jag för första gången gå över till engelska för att göra mig förstådd. Men kassörskan kostar inte ens på sig ett hånleende.

Vad gör stämningen i en stad? Varför är stockholmare så ängsliga för att göra fel, göteborgare så frispråkiga och Valenciabor så toleranta?

NÄR JAG FUNDERAR PÅ SAKEN över en café solo och en spansk brandy i eftermiddagssolen på torget Doctor Collado kommer jag på flera bra teorier, som jag nu har glömt. Nej, en minns jag: Valencia är tolerant på grund av att stan aldrig varit en avkrok, utan alltid en korsväg. Ris och saffran och ordet arroz, från arabiskans al-arros, kom med muslimska morer från Afrika och Asien, arkitektur och tradition från romare och visigoter, prålighet från spanska katoliker, guld och choklad från Latinamerika – och massiva infrastrukturbidrag från eu i Bryssel.

Till och med när jag dundrar in med barnvagn och fyra barn i åldrarna 10 månader till 18 år på en av stans hetaste nattbarer och frågar om de inte skulle kunna ordna en alkoholfri aqua de Valencia, trots att det inte står på menyn, så är de förstående. Självklart, det ordnar vi. Vad kul att ni är här! På Spy Bar vid Stureplan i Stockholm hade de ringt en socialsekreterare.

När det mörknar i Valencia slocknar inte solen. Staden badar i ett generöst orange sken från kraftiga gatulyktor.

Inga kilowattsnåla mesiga lyktor à la Nordens mörka städer, utan ett solvarmt ljusflöde som får staden att skimra och natten att smälta.

PAELLA

Från chartertöntigt till storstadstrendigt

Paella Valenciana. Det är här rätten har sitt ursprung. Fast det är inte helt sant. Den har vandrat ända bortifrån Indien – där man fortfarande äter risrätten pullao – via Arabien till Spanien. En typisk Valencia paella innehåller kanin eller kyckling, vita bönor, haricots vert och räkor och ibland vinbärssniglar.

Det finns många varianter. Arroz negro med fisk, bläckfisk och skaldjur och riset svärtat av bläckfiskens bläck. Paella marisco med fisk och skaldjur. Och många enklare vardagsvarianter.

Riset är inte importerat från Pakistan eller Thailand utan odlas i L’Albufera bara några mil från uteserveringarna i Valencias gamla stadskärna.
Paellan slog igenom utanför Spanien i och med charterboomen på sjuttiotalet. I Sverige blev den en av våra första exotiska festrätter, enkel att laga, men ändå festlig med sin gula färg och lyxiga skaldjur. Sedan föll den i glömska, och tillsammans med sangría töntklassad och förpassad till Costa del Sols, Mallorcas och Kanarieöarnas chartergetton.
Fast i Valencia har man förstås alltid ätit paella. Och nu – i takt med Valencias stigande stjärna på arkitektur- och designhimlen – är den på väg att återerövra världens finrum.
I Valencia äter man den till vardags, helst till lunch och ofta bara som förrätt.

---

Text: Per J Andersson • 2008-06-25
Restips • Spanien • Valencia