Foto: Pelle Nilsson
Halkidiki – där grekerna själva semestrar
När Thessalonikiborna vill slippa ifrån storstaden en stund är det Halkidiki de åker till Men den trebenta halvöns storslagna natur och stränder finns även tillgänglig för svenska charterturister.
En och en halv timme sydost om Thessaloniki väntar turkost hav, vita stränder och gröna pinjeskogar. Sithonia, det mellersta av Halkidikis tre “ben”, smiter ut i Egeiska havet som en slarvigt fållad slips. Kustlinjen går i ständig sicksacksöm utmed östsidan, där klippor, vikar och stränder skymtas nedanför vägen.
Det är hit grekerna flyr över helgen. Till havet och naturen. Till skillnad från det första benet, Kassandra, som ligger närmast Thessaloniki, har Sithonia hittills klarat sig från större exploatering. Den som gillar att köra runt på egen hand har kommit helt rätt.
Vi stannar till någonstans längs vägen mellan Vourvorou och Sarti. Marken är sandig och i en liten öppning i skogen ser vi havet glittra. Det är oemotståndligt, vi måste ner och titta. Och det visar sig att vi inte är ensamma om vår upptäckt.
PÅ EN UNDANGÖMD STRAND ligger några killar och tjejer och dåsar i solskenet. Klipporna runt omkring är vita och havet är overkligt klart och turkost. Vykortet fortsätter, flera små stränder tar vid. Under försommaren är det helt möjligt att få sig en alldeles egen liten vik om man besöker Sithonia mitt i veckan.
Men nu är det söndag eftermiddag och några campare från Thessaloniki dröjer sig kvar för att njuta av helgens sista suck. Några har rest ett blått tält intill sin röda pickup, och nu sitter de och äter vid picknickbordet som dignar av vindolmar, fetaost, oliver och annan plockmat. Öl och läsk i kylväskan intill, och nyfångad fisk i en hink. Inte underligt att det här lilla gänget väljer att återkomma gång på gång. Även om det inte är helt lagligt att sätta upp tältet just här.
– Om polisen kommer åker vi fast, säger Nikos och skrattar.
HAN TAR ETT GREPP med ena handen runt den andra armen för att illustrera vad han menar, innan han lutar sig tillbaka i campingstolen och sprätter en burk Amstel från kylväskan.
Snart når vi Sarti, en liten stad med 1 000 invånare, eller 20 000 om du kommer hit mitt i sommaren. Stranden är mjuk och från tavernorna längs promenaden är utsikten återigen som ett vykort: Mount Athos, Halkidikis tredje ben, tornar upp sig på andra sidan vattnet, med en hajfena till bergstopp. Tur att den är fin att iaktta på avstånd, för jag får inte åka dit. Endast män äga tillträde till halvön som är en helig plats inom grekisk-ortodoxa kyrkan och fullkomligen kryllar av munkkloster.
Sarti är präglat av turismen, restaurangerna och lägenhetshotellen ligger tätt, men ändå känns stället ganska litet. En kort promenad ut från samhället och luften luktar getbajs och örter igen. Och så fortsätter vi – nerför kusten, runt sydspetsen, där landskapet är kargare än i norr. Förbi klippiga bergsväggar och horder av getter på vindlande vägar.
Gör ett sista nedslag i Toroni, där två kilometer strand ligger som ett ljust band längs kusten där sydostspetsen går över i västkust. Norr om oss ligger större turistorter som Marmaras, men det lockar inte. Vi dröjer kvar i Toroni, tar en iskaffe på Café Kostas och silar grovkornig sand mellan händerna i den sövande kvällssolen. Medan Thessalonikiborna packar sina bilar och gasar hem till vardagen.
Text: Karin Wallén • 2008-06-26
Grekland • Restips