Annons
Annons
Foto: Andreas Offesson

Foto: Andreas Offesson

Restips

Kapstaden svart på vitt

Sydafrika är fortfarande ett delat land, trots att 15 år gått sedan apartheid avskaffades. Men den som besöker de svarta kåkstäderna möter en färgstark värld där allt är långt ifrån bara misär.

Text: Fredrik Brändström • 2008-11-19 Uppdaterad 2021-06-23

Vi tar den östra avfarten, ut från Kapstaden. Slät asfalt breder ut sig genom det torra, platta landskapet och förmiddagssolens hetta värmer genom plåttaket. Thabo rattar avslappnat sin ögonsten, en beige merca av årgång 87. Motorvägen är full av bakkies, personbilar med flak som är populära i Sydafrika.

På de öppna flaken sitter daglönare i smutsiga blåställ och röda kepsar, på väg mot byggen eller vägarbeten runt om i Kapstaden. En tilltufsad black taxi kör om oss, till brädden fylld med folk. En stor kvinna sitter tryckt mot bilrutan, överlastad med matkassar. Barnen i sätet framför slickar på glasstrutar och ser nöjda ut.

– Ha, ha, kolla in den där rishögen! Den ser inte ut att klara resan till skroten ens, säger Thabo.

I BRIST PÅ EN FUNGERANDE lokaltrafik så fyller dessa black taxis en viktig funktion då de hjälper folk att förflytta sig mellan kåkstäderna och andra delar av Kapstaden. Tyvärr så är olyckor inte ovanliga då de små minibussarna ofta är i undermåligt skick och framförs i galna hastigheter.

– Man, det där brukade vara mitt liv. Varje dag åkte jag fram och tillbaka till Kapstaden. Jag älskar min bil, men ibland känner jag mig isolerad. Att åka taxi är socialt, man träffar mycket nytt folk, säger Thabo.

Kapstaden svart på vitt

Han har ett lugnt sätt att tala, och det skäggiga ansiktet utstrålar harmoni och ödmjukhet. Hans långa dreads är instoppade i en vit turban – tjugoåttaårige Thabo är rastafari, likt idolen Bob Marley. Han sjunger i ett reggaeband, skyr kött och alkohol. Marijuana röker han dock som en borstbindare, som den rastaman han är.

Den jamaicanska rastafarikulturen, med sina tankegångar om solidaritet mellan svarta, har ett förvånansvärt starkt fäste bland unga i Sydafrikas kåkstäder. I rastafilosofin försöker Thabo hitta en motvikt mot det han ser som amerikaniseringen bland gettoungdomarna.

– Många svarta glömmer bort sin bakgrund, de vill vara som de vita, ha en fin bil, mycket pengar. Den höga arbetslösheten gör att många går med i gäng, och begår brott för att få ihop cash.

Längre fram skymtar kåkstaden – ett oöverskådligt lapptäcke av skjul som tycks vara hopsatta på måfå av brädor i udda färger och korrugerad plåt. På en ödetomt strövar några getter omkring, och på en trappa sitter två flickor och flätar håret inför lördagskvällen. anc-graffiti, antiaidspropaganda och en mural som hyllar rastafariledaren Haile Selassie syns på en betongmur. Detta är Khayelitsha, den största kåkstaden utanför Kapstaden. Här bor över en miljon människor.

Kapstaden svart på vitt

KHAYELITSHA BETYDER “NYTT HEM” på xhosaspråket. Om­rådet byggdes i mitten av 1980-talet av den dåvarande apartheidregimen. Kåkstäder, eller townships, som är den korrekta benämningen – var deras lösning för att hålla koll på den stora svarta befolkningen. Svarta tvångsförflyttades ut till speciella områden utanför stadsgränsen. Innerstäderna skulle vara reserverade för vita. Thabo växte upp i Langa, Kapstadens äldsta township. Men nu bor han här, i Khayelitsha.
– Välkommen in!

Thabo öppnar dörren till sitt hus. En enplanskåk med en liten bakgård där ett par blomkålsblad tittar fram ur den sandiga marken. Thabo är stolt över huset som han köpte för ett år sedan till ett pris av 30 000 rand (30 000 kronor). Här bor han tillsammans med sin fru och deras ettåriga dotter, Inga. De har det betydligt bättre än många andra här ute. Kanske inte lika bra som de anc-politiker och kommuntjänstemän som bor på andra sidan Khayelitsha i välbevakade, nybyggda villakvarter. Men klart bättre än de flyktingar från fattiga grannländer som kommer hit och tvingas bygga ett hem av vad de hittar på marken. Thabo trivs i Khayelitsha, men är ändå inte helt nöjd.

– Jag älskar människorna här, det är den speciella stämningen som håller en igång. Men det är ett hårt ställe att leva på. Helst vill jag ha ett hus uppe bland bergen utanför Kapstaden.

Kanske kommer hans dröm att gå i uppfyllelse. Thabo är driven och har många talanger. Nyligen medverkade han som skådespelare i en tv-såpa, Shooting Stars. Många känner igen honom här ute. Pojkarna hojtar och flickor kommer fram och ger honom sina telefonnummer. Ett tag jobbade han som guide på Robben Island, ön utanför Kapstaden där Nelson Mandela satt fängslad.

– Det var som en dröm, jag fick träffa Mandela, Robert de Niro och andra viktiga ledare som lärde mig mycket, och behandlade mig som en jämlik.

Från ett gathörn stiger doften av grillat kött. Bakom ett moln av tjock rök står fyra kvinnor i batikfärgade klänningar och vänder på fräsande stekar och boerewors – långa, flottiga korvar som introducerades av holländarna och som nu är vanlig gatumat över hela Sydafrika.

Kvinnornas ansikten är täckta av vit salva för att skydda mot värmen från grillen. I Sydafrika är helg lika med braai – grillfest – oavsett vilken ras eller samhällsklass man tillhör.

– Det är därför vi är så feta i Sydafrika, vi älskar braai alldeles för mycket, säger Thabo och skrattar.

MZOLI’S PLACE I KÅKSTADEN GUGULETU har blivit något av en institution inom braai. Hit vallfärdar folk från hela Kapstaden om helgerna för att äta kött, dricka öl och dansa. När vi anländer till Mzoli’s Place så är det tjockt på gatan utanför. Folk handlar öl i en spaza (inofficiella, minimala livsmedels­butiker som är vanliga i townships) på andra sidan vägen och hänger kring de nytvättade bilarna. Högljutt sorl blandas med tunga housebeats och lekfulla afrikanska rytmer från trädgården. Det lilla dansgolvet framför dj-båset är redan packat, trots att det är tidigt på eftermiddagen.
Kapstaden svart på vitt

Här liksom överallt annars i kåkstäderna är vi de enda vita. Det är kanske inte så konstigt, kan man tycka, eftersom vi befinner oss i södra Afrika. Men inne i centrala Kapstaden, där vi spenderat större delen av resan, är förhållandena annorlunda. Där är vi en del av majoriteten. Det faktum att 90 procent av Sydafrikas befolkning är icke-vita avspeglar sig inte i gatubilden. Visst ser man svarta, men ofta känns de som bifigurer, på tillfälligt besök. De är människorna som städar på hotellet, packar dina varor på butiken, hjälper dig att hitta en parkeringsplats eller fyller på din tank på bensinstationen.

Här ute sticker vi ut. Det svischar förbi en och en annan turistbuss – en rundtur i kåkstäderna är numera standard hos de flesta resebyråer. Men två blekansikten i en svart mans bil väcker en del uppmärksamhet. Några barn som spelar fotboll på gatan ropar efter oss och pekar.

– De säger mlungu. Det betyder “vit man”, säger Thabo.

Inne i ett vitkaklat rum står folk på kö för att välja kött. Köttiga boerewors, rullade i spiral som sovande ormar. Stora, marinerade köttstycken och kycklingar. Man pekar på det man vill ha, ordrarna plockas upp av en bastant kvinna med hårskydd och plastförkläde för att sedan grillas pÙ� baksidan av huset i stora vedugnar. Köttet serveras med pap, en sorts majsgröt, samt grönsaker. Jag slår mig till ro i den smockfulla trädgården och har precis skurit min första tugga av köttet och tagit en klunk av min iskalla Castle när jag hör en röst bakom mig.

– Hallå, vad gör du? Du kan inte äta braai med bestick.
Den unge mannen bredvid mig verkar inte road av det faktum att jag använder plastbestick för att skära min gigantiska stek i hanterbara munsbitar.

– Braai äter man med händerna.
Jag funderar en sekund och tar sedan pliktskyldigt steken i näven och börjar mumsa i mig.

Min bordsgranne är nöjd.
– Bra, nu äter du inte som en kvinna.

Thabo vill att vi ska se Langa, stället där han växte upp, så efter avslutad braai åker vi vidare. Thabo är påtagligt upprymd av att komma till Langa.
– Detta är min hemstad. Det finns inget ställe som Langa. Det var här allt startade.

Kapstaden svart på vitt

THABO SYFTAR PÅ KAMPEN MOT apartheid som tidigt växte sig stark i Langa. Kampen fick sin blodiga start i mars 1960 då fem personer sköts till döds och ett femtiotal skadades under antiapartheidprotester i Langa. I Sharpeville i norra Sydafrika dödades 69 personer under liknande kravaller samma vecka. Händelserna i Langa och Sharpeville blev en vändpunkt i Sydafrikas historia. anc och liknande organisationer förbjöds och inledde en militant, underjordisk kamp.

Några ungar vill att vi ska följa med in i en gränd. De visar in oss till ett litet rum där det är alldeles kolsvart. Golvet är buckligt och gjort av stampad jord. Väggarna är täckta av kartonger. Genom springorna i väggen sipprar eftermiddagssolen in. Längs väggarna sitter folk under tystnad. En kvinna i blommig klänning bär ett litet sovande barn på ryggen, inlindat i ett tygstycke. Hon reser sig upp och öser upp öl i en tillbringare av plåt från en tunna i hörnet.

Med långsamma rörelser ställer hon den skummiga drycken på golvet mitt i rummet. En äldre man med fårat ansikte och keps för det stora kärlet mot sin mun och dricker i djupa klunkar.
– Detta är vår dryck – umqombothi, säger han och inbjuder mig att prova.
– Det hjälper mot diabetes! intygar han optimistiskt.
Jag smakar. Det är lite ljummet och smakar sött. Annorlunda men inte dumt.

Traditionella pubar – shebeens – som denna, där man serverar hembryggt öl, förbjöds under apartheideran men frodades i tysthet. Thabo är dock föga intresserad av att smaka den mustiga brygden. Han är helt uppslukad av fotbollsmatchen som går mot sin upplösning på den lilla tv:n i hörnet av det mörka rummet. Kapstadens stoltheter Ajax möter Golden Arrows från Durban.

– Kolla! Såg du, vilken passning! Fotboll, det är vår sport det. Rugby är för den vite mannen.
Han ser fram mot de kommande världsmästerskapen i fotboll som hålls i Sydafrika om två år, men är samtidigt kluven.
– Plötsligt vill de styrande att alla ska vara glada och hålla varandra i händerna. Man ignorerar problemen och vill visa upp en fin fasad mot omvärlden. Men de flesta som bor här har inte ens råd att gå och titta på matcherna.
Trots att mycket har hänt i Sydafrika de senaste femton åren så lever många av problemen kvar, menar Thabo.

– Apartheid existerar fortfarande. Ekonomisk apartheid. Som svart är dina chanser att lyckas så mycket mindre än om du är vit. Svarta och vita lever fortfarande åtskilda vilket skapar rädsla. Det blir en ond cirkel. Men jag märker att jag har ett annat sätt att förhålla mig till vita människor än till exempel mina föräldrar. Jag har vänner som är vita, till skillnad från dem. I slutet av dagen är vi alla människor.

Kapstaden svart på vitt

LITE SENARE PÅ EN PLATS INTE SÅ långt bort. Det är musikfestival i Woodstock, ett nedgånget område utanför Kapstaden som på senare tid fått en pånyttfödelse. Unga, kreativa människor har flyttat in i de övergivna industri­lokalerna och startat gallerier och andra kulturverksamheter. Old Biscuit Mill, stället vi befinner oss på, var som namnet antyder kakfabrik i ett tidigare liv.
Personalen i den långa utomhusbaren blandar mojitos för glatta livet, trots att merparten av myntan blåser bort i den ihärdiga vinden som kommer in från Atlanten. Den lilla gnutta sol som finns kvar försvinner snart bakom Taffel­berget, som vakar över oss likt en sömnig jätte.

Om man bortser från Taffelbergets majestätiska närvaro så skulle det här kunna vara en vanlig kväll i vilken storstad som helst i världen. Sydney, San Francisco, Berlin, Stockholm. Jag känner mig hemma. Kanske för att de flesta ser ut som jag. Jag tittar mig omkring. Visst, jag lägger märke till en och en annan färgad rappare på scenen. Jag ser de bastanta tanterna som grillar boerewors. Och så killarna som plockar tomglas och vaktar toaletten. Men förutom dem så är det en homogen samling vita medelklassungdomar.

– Saker och ting har blivit bättre i Sydafrika, men det finns inga ställen där svarta och vita kan mötas. Det är synd, jag skulle vilja veta mer om dem, höra hur de ser på saker och ting, säger tjugosexåriga Kerry McLean som arbetar som simlärare.

Hon sitter och dricker öl på en soffa på gräsmattan utanför konsertlokalen tillsammans med bästa vännen Pippa Coleman. Bägge tillhör den generation som växte upp under apartheidsystemets sista skälvande år.

– Mina föräldrar pratade inte om det med oss. De var inga aktivister utan gjorde som många andra – valde att acceptera systemet genom tystnad. Det var tabu. Vår generation är mer ifrågasättande. Det finns så mycket skam kring historien, särskilt för oss vita. Jag tror att det till viss del är det som gör att klyftorna lever kvar, säger Pippa.


Text: Fredrik Brändström • 2008-11-19
RestipsSydafrikaKapstaden

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top