Lugnet finns i Laos

Det är morgon i Luang Prabang. Efter frukosten i Villa Santis kolonialträdgård småskrattar jag för mig själv. Jag tyckte väl att killen vid bordet bredvid verkade extremt påläst när vi pratade om Laos. Knappast förvånande – det visade sig att det var han som skrivit den Lonely Planet-guide jag satt och bläddrade i. Världen är liten.

Väl ute på gatan slås jag av blandningen av buddisttempel, fransk kolonialarkitektur och laotiska trähus. Det är den som sätter sin prägel på Luang Prabang. Och staden är lätt att ta in till fots: tre huvudgator, ett gäng tvärgator och däremellan trånga, lummiga gränder med enklare hus. Här finns bykänslan och gatans teater. Inte den där knattrande, avgasiga tuk-tukteatern utan en mer tillbakalutad variant – skönt befriad från hets och buller. Några kvinnor som lagar mat utanför ett hus, en man lojt utsträckt på golvet när han tittar på thailändsk tv. En galande tupp. Smäktande, mjuk laopop när några barn sjunger karaoke. Munkarnas entoniga, suggestiva ramsor från Wat Xieng Thong.

ÖPPNA DÖRRAR och fönster i värmen. Legenden som säger att Budda log när han vilade ut i Luang Prabang känns inte osannolik ens nu, 2008. Småskaligheten, förbudet mot tung biltrafik, den gröna lummigheten – allt bidrar till att bromsa in en stressad själ till ett mänskligare tempo.

Stillheten bryts plötsligt av ett dunsande ljud. Något händer i Sikhunmeuangtemplets trädgård när jag går förbi. Duns! En munk med en lång bambukäpp rumsterar om i lövverket på ett mangoträd. Dryga tio meter högre upp i trädkronan syns två orangea figurer djupt inbäddade i det gröna lövverket.

Duns! En mangofrukt landar några meter bort. Bäst att se upp. Munken med bambukäppen, Tien, tittar på mig, tar en paus och skär upp en av de ovala, gröna frukterna. Han räcker mig en klyfta och jag grimaserar en aning när jag känner den syrliga smaken.

– Det är nog sweet mango du smakat förut, säger Tien och det stämmer.

Under tidigare resor i Asien har jag blivit smått beroende av efterrätten mango with sticky rice, där frukten serveras med sött efterrättsris. Men där används mango som mognat, blivit gul och fått en sötare smak. Tien ger mig en ny frukt som jag kan spara någon vecka innan jag äter den. Då kommer den att vara sweet, säger han.

Han är bara 23 år gammal, men har redan varit munk i mer än tio år. Liksom många andra munkar kommer han från fattiga byar ute på landet. Templet blir en väg till utbildning och en bättre tillvaro.

TIDIGT NÄSTA MORGON ser jag åter Tien då han och hundratals andra munkar går genom staden för att samla in gåvor. Oftast en handfull klibbigt ris som de lägger i sina kärl innan de återvänder till templen.

Som sagt – världen är liten. När vi bläddrar i Vientiane Times handlar en artikel om att en svensk, mr Urban Paulsson, driver hotell i Luang Prabang. Vi ringer upp och möts av en minst sagt vital 70-åring som tidigare drev två hotell i Lund. Men efter 26 års slit tröttnade Urban Paulsson, pensionerade sig, packade ryggsäcken och började luffa runt i Asien. Så småningom började han extraknäcka på ett guesthouse i Luang Prabang och blev förälskad i staden. Förra året köpte han sig ett eget ställe: Mekong View Hotel, som ligger perfekt mellan det magnifika templet Wat Xieng Thong och Mekongfloden.

– Nej det är inte perfekt – det är totalt outstanding, rättar Urban glatt när vi sitter med var sitt glas vin vid huvudgatan Th Sisavangvong.

Klockan är strax efter nio på kvällen. Om någon timme börjar restaurangerna längs gatan att stänga. Den som kommer för party och nattliv har hamnat i fel stad. En god middag och ett par Beer Lao är ungefär så hippt som kvällslivet blir i Luang Prabang.

– Till Laos kommer man inte för att festa, säger Urban och brister så ut i en hyllning till laotierna.

– De är de mest fantastiska och trevliga människor jag träffat och det är inte vänlighet på ytan. Det är lyckliga människor och du hör skratt hela tiden. Laotierna är väldigt ödmjuka, och blyga.
Laos har en låg genomsnittsålder och ska man hålla sig ung ska man umgås med unga människor tycker Urban.

– När jag åker till Sverige hinner jag knappt lämna flygplatsen innan jag tänker: “vad ska jag här och göra?”

Han hoppar upp på cykeln – klockan har blivit tio och det är snart läggdags.
När vi vandrar tillbaka mot vårt guesthouse hörs bara cikadorna spela i den ljumma kvällen.

MEN VÄNTA. Tystnaden bryts av en ostämd gitarr och sång: I lose control because of you babe/I lose control when you look at me like this. Scorpions smäktande ballad “You and I” – på laobruten engelska. Killen med gitarren heter Thong Phet och för att finansiera sina bokföringsstudier jobbar han extra på hotellet strax bredvid. Då kan han också skicka pengar till föräldrarna i en by utanför Huay Xai. De livnär sig på svedjejordbruk.

– Inte bra för naturen, men de måste ju försörja sig, säger han och jag förstår.
Svedjebränning, den fattiges jordbruk, är ett problem i Laos. Regeringen ger bidrag för att minska eldningen av skogarna som leder till erosion, stickande rök och uttorkning, men pengarna räcker inte till för att släcka bränderna.
Här i välmående Luang Prabang är det svårt att förstå att Laos tillhör världens fattigaste länder, men den som gör en utflykt till någon by i bergen eller vid floderna inser att livet knappast är baw pen nyang – “inga problem”. Snarare ett hårt slit i hettan för magra skördar av ris eller andra grödor. Unesco bygger skolor, men många barn kan inte studera utan måste bidra till försörjningen.

Nästa morgon står jag barfota i det som en gång var det laotiska kungaparets palats. En amerikansk turist kan inte hålla inne med sina känslor.

– Wow! I think this room is enough to place Luang Prabang on the world heritage list!

HENNES BLICK löper längs de mosaikklädda, röda väggarna. Och även om Unesco betonade Luang Prabangs unika mix av laotisk, fransk och vietnamesisk stadskultur när staden världsarvslistades 1995 har hon kanske rätt. Hur som helst, myndigheterna är stolta och ser till att staden inte exploateras för hårt.

Jag vandrar vidare på ljumma, mörka trägolv och funderar över vad som egentligen hände med kungafamiljen. När kommunisterna under ledning av organisationen Pathet Lao tog över landet 1975 skickade man kung Sisavang Vatthana och hans fru i fängelse. Där dog de enligt rykten efter några år av svält och sjukdom.

Fortfarande finns ingen officiell rapport om vad som hände.

Annars syns få tecken på att vi befinner oss i en kommunistisk enpartistat. Någon enstaka flagga med hammaren och skäran verkar mest ha hängts upp som en kul prydnad, eller en ironisk blinkning. Jag funderar på Urban Paulssons ord: att Laos bara är kommunistiskt på papperet.
– All världens press finns att läsa, internet är öppet. Det gamla gardet är på väg ut. Precis som Vietnam är det här landet på gång.

Missa inte…

… att köpa skolböcker
Till fattiga skolor på landsbygden. Organisationen Big Brother Mouse har två kontor i Luang Prabang. Om du vill kan du få följa med när böckerna levereras – ett så kallat book party.

Missa gärna…

… att åka farlig snabbåt
Ett sätt att ta sig till och från Luang Prabang är att ta en speedboat längs Mekong. Restiden halveras jämfört med slowboat men att krocka med drivved eller undervattensstenar i 40 knop rekommenderas inte.

---

Text: Bo Ignell • 2009-01-20
Laos • Restips