Kairo – trend och tradition

På en innergård betar en get. En minaret sträcker sig mot skyn bredvid ett pågående höghusbygge. Motorvägen svävar i höjd med våning fyra på huset. Vi närmar oss Kairo från nordost. Bussen kör genom förorter där tvätt hänger på tork från fönster och balkonger.
Storstadsområdet brukar räknas som det folkrikaste i hela Afrika. Luften blir smoggigare och sämre ju närmare stadens kärna vi kommer.
Busschauffören ojar sig och suckar över trafiken – en kokande gryta av biltutor, avgaser och snäva omkörningar. Bilar parkerar inte bara dubbelt utan i tredubbla rader längs gatorna. Idag rullar ändå trafiken på ganska bra. Ibland kan eftermiddagsköerna innebära att man får stå helt stilla i upp till en timme.

Busschauffören har en lösning på problemet.
– Man borde flytta alla regeringsbyggnader och myndigheter ut ur staden. Det är den enda lösningen. Men presidenten gör ingenting, säger han och slår näven i ratten.

Ja, någonting bör nog göras. För Kairo växer – dag för dag. Man uppskattar att staden har 18 miljoner invånare. Därtill kommer den miljon som dagligen pendlar in till centrum. Tusen nya invånare flyttar dessutom in varje dag, läser jag i en guidebok.

ALLT BÖRJADE MED NILEN, vars översvämningar skapade en grönskande bördig dal. Här uppstod världens första nationalstat. Här uppfanns skriftkonsten, här restes världens första stenmonument. Huvudstaden Memfis grundades vid flodens kant, strax söder om Kairo, ungefär 3 100 f kr.

Egyptierna har sällan fått ha sin stad ifred. Landet har invaderats och styrts av perser, greker, romare, araber, turkar och britter. En strid ström av äventyrare och kända personligheter har hittat till Kairo, bland andra Mark Twain, Florence Nightingale och Richard Burton.

Kairos attraktionskraft består. Idag lockar staden mycket affärsfolk och investerare. Och turister såklart, som väller i tusentals ut ur bussarna framför Egyptiska museet, vandrar runt bland de superkända Gizapyramiderna strax sydväst om staden, och villar bort sig i Khan el-Khalili-marknadens smala gränder.
Många besökare stannar bara över dagen och gör de obligatoriska stoppen vid museet, pyramiderna och bazaren. Kairo är värt ett längre besök än så.

Visst kan staden vid en första anblick vara hysterisk, svåröverskådlig och krävande. Bara att korsa en gata i Kairo är en egen konst. Det gäller att se bestämd ut, inte tveka på stegen. Ta klivet ut bara. Och gör man det visar sig staden transformeras till en varm kram som doftar av saffran.

DET ÄR DAG FÖRE HELGDAG och därför extra mycket folk i rörelse i stadsdelen Down Town. På El Abd Bakery, på gatan Sharia Talaat Harb, är kön lång. Kairoborna köper hem nötfyllda bakelser, tunga av smör och honung, till helgen. Kön till biografen är lika lång. Här visas de senaste amerikanska filmerna, dubbade till arabiska.

Ett par fönstershoppar sexiga underkläder med röda hjärtan på. Hon bär niqab, en svart slöja framför ansiktet.

Vi slår oss ned på hårda plaststolar vid ett av många små ahwas, kaféer, som ligger på rad i en gränd. Vid bordet bredvid sitter tre äldre män och spelar domino. Det luktar grillat lamm och mitt te smakar sött.

Emad Atif Elmery, 25, och Ayman Atif Elmery, 23, gör oss sällskap vid bordet. Båda bröderna är konstnärer. Deras senaste projekt har just avslutats, finansierat av bland annat österrikiska ambassaden. Tillsammans med en grupp unga med utvecklingsstörning har de gjort en utställning vid t-banestationen Sadat.

Ayman tar ännu ett bloss från vattenpipan som bubblar till. Han säger att framtidsplanerna just nu är lite osäkra, men att han gärna skulle vilja se mer av världen.

– Man kanske skulle åka till Kuwait? Där kan man tjäna bra med pengar.

Att tjäna pengar är viktigt för båda bröderna. De är påtagligt bekymrade för hur de ska ha råd att gifta sig, och försörja en familj. I Egypten vill flickornas familjer gärna försäkra sig om att de blivande äkta makarna har pengar, förklarar Emad.

– För att kunna försörja en familj måste man tjäna minst 4 000 egyptiska pund i månaden (ca 5 760 kr), och boendekostnaderna här i Kairo är höga, säger han.

Ayman har en flickvän, de träffades på konstnärliga fakulteten där han studerar.

– Men vi får se. Hennes föräldrar kommer nog att vilja att hon gifter sig ganska snart. Kommer det en rik man så kanske hon tar honom istället.

DET SKARPA MORGONLJUSET söker sig ned i Khan el-Khalilis gränder. Det blänker till i en mässingstallrik. På en och samma lilla gatstump säljs mässing, silver, parfymerade oljor, trähantverk, sittkuddar och magdansdräkter.

På Kairos största marknad trängs man med hundratals shortsklädda och solglasögonprydda turister, men här gör också tusentals Kairobor sina dagliga inköp.

Vi svänger vänster, vänster, höger och står plötsligt i dörren till det lilla kaféet Fishawi’s coffeehouse. Cigarettröken ligger över borden. Speglar täcker väggarna, en kristallkrona gungar i taket, och en uppstoppad krokodil tittar ned på oss. Det var här nobelprisförfattaren Naguib Mahfouz ofta satt och skrev. Det var här han drack te, rökte vattenpipa, iakttog folklivet och samlade inspiration till sina böcker.

Vill man vandra i Mahfouz fotspår är det genom islamiska Kairo man ska röra sig.
Och det gör vi.

I stadsdelen finns mer än 800 registrerade monument, bland dem flera unika moskéer och den gamla stadsmuren. Men islamiska Kairo är långt från ett museum. Gränderna vibrerar av liv.

Vi vandrar söderut. Får en skymt av Al Azhar-moskén, en av de viktigaste lärosätena inom hela den sunnimuslimska världen. I gränderna bortom moskén doftar färskt bröd, eld och sopor. När ljudet av en brandbil närmar sig hoppar vi åt sidan. Men det dröjer innan den kör förbi oss, färden genom de trånga gatorna går långsamt. Slutligen svänger den i maklig takt runt barberaren på hörnet med en lång svans av nyfikna barn efter sig.

När vi når Al Azhar-parken är det sen eftermiddag. Picknickfiltar ligger utbredda i gräset. Några barn skaffar sig rejäla gräsfläckar på kläderna genom att rulla nedför en slänt.

PARKEN ÄR BOKSTAVLIGT TALAT byggd på en soptipp – ett lyckat projekt som Kairoborna är mäkta stolta över. Staden fick en ny lunga, och stadens invånare en plats att fira helgdagar som denna på.

Från parken har vi utsikt över Northern Cemetery som tillsammans med Southern Cemetery bildar Cities of the Dead. Det är inte bara en sista viloplats för de döda, utan också hem för minst 50 000 personer. Vissa uppskattar siffran till det tiodubbla. På håll ser det ut som ett gäng övergivna mausoleer. Kommer man närmare ser man att ett vardagsliv pågår bland gravstenarna.

Vissa familjer har bott här i generationer. Andra är nyblivna hemlösa som akut söker tak över huvudet. Kontrasten mot lyxhotellen inne i Downtown och Zamalek är enorm.

Ett av dessa hotell besöker vi eftermiddagen därpå. Utanför Nile Hilton är buskarna minutiöst formklippta. I bottenvåningen finns flera butiker, som säljer alltifrån barbiedockor med slöjor till gympaskor och exklusiva Versaceväskor.

Bakom ett välputsat skyltfönster i hotellets lobby jobbar Christina Papoutsa, 46 år, med att sälja vackra tyger, kläder och presentartiklar. Det bästa med jobbet som butikssäljare är att hon får träffa så många internationella gäster, säger hon.

Vi får en rejäl pratstund. Jag berättar för henne vad Emad och Ayman sagt kvällen före om att flickornas familjer kräver att de ska kunna stå för försörjningen. Hon suckar.

– Jag vet inte vad ni har hört om Egypten. Det är ett jämställt och modernt land. Visst, utanför Kairo finns en hel del kvinnor som är hemmafruar, men här i stan arbetar de flesta kvinnorna.

CHRISTINA PAPOUTSA SJÄLV är både skild och omgift. Det är inte heller ovanligt, menar hon. Särskilt bland de mer välbeställda, kan tilläggas.

Utanför fönstren börjar det redan skymma. Här, på kajen längs med Nilen, är ett populärt ställe för unga förälskade kärlekspar att promenera. Man ses efter skolan eller jobbet ett par timmar, innan var och en går hem till sitt.

Smala utflyktsbåtar, feluccas, ger sig ut på den mörka ytan. De färgade lamporna blinkar i takt med den sprittande högljudda arabiska musiken. Ljudet av skratt färdas med oförminskad styrka över vattnet.

Vi tar hissen upp till Hiltons skybar. Slår oss ned nära himlen, och ser den arabiska natten hastigt sänka sig över broar och Cairo Tower, stadsdelarna Zamalek och Gezira. Trafikbullret ligger som en matta under oss. I horisonten vilar pyramiderna.

Så brister minareterna ut i sång – en efter en. En samstämmig kör av hundratals stämmor kallar till bön.

Och nedanför oss flyter Nilen, dÙ?r allt började.

Missa inte

Att ge dricks
Så kallad baksheesh är en viktig inkomst för många, och en gammal tradition i Egypten. På restaurang lÙ�gger man vanligtvis till 12 procent.

Missa gärna

Fredagsstängt
Fredagar är helgdagar och då har bankerna stängt, liksom många affärer och restauranger.

---

Text: Angelica Zander • 2009-04-27
Egypten • Restips • Kairo