Multikulti Paris

Vissa har tvingats hit. Jagade på flykt av krig, diskriminering och fattigdom. Andra har aktivt sökt sig hit. Lockade av staden där allt är friare och svängigare än någon annanstans i världen. För ytterligare en grupp har de båda skälen till immigration samverkat: de har i sin flykt från hembygden – i transit mellan här och där – helt enkelt fått vittring på Europas mest kosmopolitiska stad och styrt kosan dit. Av stor-Paris elva miljoner invånare är idag minst två miljoner födda utomlands.
Här är alla – åtminstone i teorin – fria, jämlika bröder, som i det franska mottot liberté, égalité, fraternité.
Väl i drömmarnas, konstnärernas, författarnas, de älskandes och myternas stad – staden som skimrar i vitt men myllrar i regnbågens alla färger – har de sakta men säkert skapat kvarter som påminner om hemregionerna.
Judar i Marais. Nordafrikaner i Barbés och Belleville. Sydasiater i Bradypassagen och runt La Chapelle. Svarta afrikaner runt Château Rouge. Kineser, vietnameser, laotier och kambodjaner i Belleville och i 13:e distriktet i sydöst.

Hösten 2005 brann Paris förorter. Klyftorna mellan infödda och immigranter hade blivit för stor – och frustrationen rann över i adrenalin och våld. Att 40 procent av invandrarna är arbetslösa var förstås en viktig orsak, men också bränderna i flera förfallna Parishus tidigare samma år.

Av de 48 som dog i lågorna var nästan alla afrikaner, de flesta barn och många av dem illegalt inresta, papperslösa. De bodde i slummiga lägenheter och härbärgen utan rök-varnare, eldsläckare och nödutgångar – inneboende, undangömda, i andra eller tredje hand.

Brandtragedierna höjde temperaturen i debatten kring stadens 200 000 hemlösa, de flesta invandrare. När två afrikanska pojkar i slutet av oktober 2005 dog i en olyckshändelse i förorten Clichy-sous-Bois togs det som Ù�nnu ett illdåd riktat mot stadens minoriteter. Det blev bensin på lågor som redan flammade. 3 000 bilar stacks i brand. Hundratals poliser attackerades. Stenar slungades mot affärer.
Kravallerna spreds till fler franska städer. Beaujolais Nouveau-festivalen i Grenoble slutade i upplopp med flaskkastning mot kravallpolis. Republiken brann. Det var de värsta kravallerna i Frankrike sedan studentrevolten i maj 1968 och president Jacques Chirac utlyste undantagstillstånd.
Att leta efter orsaker till upploppen är inte svårt. Det finns en hel hög med missförhållanden att rota i.
Men kanske viktigast är det faktum att invandrare bor i vissa kvarter, infödda fransmän i andra.
Kort sagt: brist på integration.
Möts gör de sällan – utom på krogen och marknaden.

Ovanför boulevard de la Chapelle slamrar metrotågen på räls uppburen av höga tegelbropelare. I skuggan av tågen står afrikanska män och säljer cigarettpaket, ropar arabiska och kinesiska kvinnor ut innehållet i sina stora plastkassar – billiga matkonserver och bröd. Marknaden är en lång orm av människohuvuden längs boulevardens mitt.

Trängseln är stor mellan stånden som erbjuder grönsaker som är en färg- och prissensation. Stora högröda bifftomater för fem kronor kilot. Jordärtskockor för tolv kronor kilot. Enorma auberginer, blanka som nylackerade bilar. Fisk. Choklad. Husgeråd. Hijaber. Cowboyhattar.
Jag drar in doft av söt och på gränsen till övermogen frukt och spanar in stora mjuka gula mangofrukter influgna från Elfenbenskusten och Mali.
På marknaden längs Boulevard de la Chapelle konvergerar de olika världarna: sydasiater, nordafrikaner, västafrikaner, kineser. Men bara några kvarter bort – på rue Doudeauville, rue des Poissioners och den korta gatstumpen rue Dejean – hamnar jag mitt i ett mer renodlat svart Afrika. Området kallas La Goutte d’Or, Gulddroppen.
Afrikanska kvinnor i färgsprakande klänningar, gyllene örhängen och elegant knutna tygklutar på huvudet skrider förbi charkuteri-, fisk- och grönsaksdiskarna, som står ute på gatan med surrande kylaggregat. Jag slår mig ner på Café Titanic på rue Dejean, dricker en café noir och tittar på folklivet.
Mitt i gatan står en rad av uppochnedvända pappkartonger som används som uppläggningsbord för allt från löshår, peruker och skära plastleksaker till ockra och kassava. Bakom varje kartong en försäljare med rötterna i Afrika.
Plötsligt packar alla ihop. En samordnad rörelse som börjat av ett för mig osynligt tecken. På mindre än en halv minut är alla försäljare försvunna. Jag förstår efter ett tag att ett rykte löpt längs gatan om att en polis siktats ett kvarter bort. Men polisen traskar in på en annan gatstump och tio minuter senare är försäljarna – varav många är papperslösa och alla saknar försäljningstillstånd – tillbaka.
Går vidare till rue Myrha: afrikanska butiker som lockar med parfymer i stora plastflaskor, sprejflaskor med rosendoft och rökelse. Och rue Saint Luc: skräddarateljéer i små rum där hela afrikanska familjer sitter bakom ivrigt svirrande symaskiner, golven är täckta av stuvbitar och dörrarna vidöppna mot gatan.
Utan att märka någon skiljelinje befinner jag mig i Barbés, kvarteren där framför allt algeriska invandrare började bosätta sig redan på 1940-talet. Här vimlar det av muslimska bokaffärer och hål-i-väggen med couscous, långkokt lamm och eldig merguezkorv.
Barbés i all ära, men nordafrikanerna är så många att den nordafrikanska maten – lika lite som indisk mat i Storbritannien – inte är begränsad till ett särskilt kvarter. Den finns överallt och serveras på billiga snabbmatsställen med plastbestick likväl som på trendiga krogar där Paris design- och modefolk, oavsett etnisk bakgrund, gärna syns och äter.

Judar har bott i Paris ända sedan tidig medeltid. De bodde på Ile de la Cite, ön mitt i Seine, och hade en synagoga flera hundra år innan Notre-Dame de Paris byggdes på samma ö. Sedan följde andra tider med diskriminering och undanskuffande. Men i och med franska revolutionen blev de för första gången franska medborgare, bara för att drabbas igen av en våg av antisemitism runt förra sekelskiftet och därefter tysk ockupation, förvisning och dödsläger.
Av de en gång så judiskt präglade Maraiskvarteren återstår idag i stort sett bara ett judiskt museum (Musée d’art et d’histoire du Judaïsme på rue Temple) och en gata med judisk karaktär: rue des Rosiers. Här finns fortfarande bokaffären Chir Hadach, jiddischbageriet Sacha Finkelsztajn, delikatessaffären Goldenberg-Pletzl och flera falafelställen.

Mest poppis är l’As du Fallafel (Falafel-ässet) som skryter om att de har stans bästa kikärtsbullar, serverar israeliska ölet Maccabee och har en hel vägg inne i serveringen tapetserad med en flygbild över Eilat. Jag proväter och … jo, falafelbullarna är lika mjuka inuti som knapriga på ytan, smaken balanserar fint mellan koriander, kummin och vitlök. Jag kan bara minnas att jag ätit något så fulländat på Jaffa Road i Jerusalem.
Att det judiska Paris gastronomiska höjdpunkt inte är gefilte fisch eller kneidlach (klimp i soppan) utan falafel – som egentligen är typiskt libanesiskt, egyptiskt, palestinskt – säger förstås något om judarnas 1900-talshistoria, om fÙ?rföljelsen, flykten från Centraleuropa och grundandet av en ny judisk stat i Mellanöstern.
På rue des Rosiers lockar den nya judiska matkulturen fler turister än den gamla. Utanför falafelställena är det kö. Inne på bagelbageriet är det tomt.

I arbetarstadsdelen Belleville – som klättrar uppför stans näst högsta kulle – föddes Édith Piaf en decemberdag 1915, enligt myten under en gatlykta på 72 rue de Belleville. En plakett på fasaden påminner om den legendariska drottningen av chanson.
Sedan dess har våg efter våg av immigranter flyttat in i Piafs kvarter. På tio- och tjugotalen kom armenier och greker på flykt undan etnisk rensning i Osmanska riket. På trettiotalet kom tyska judar som smitit från Hitlers förtryck och spanska vänstersympatisörer som rymt från Franco. På sextiotalet kom tunisier och algerier och på sjuttio- och åttiotalen kineser och vietnameser.
Lägg till det faktum att Belleville klarade sig nästan helskinnat undan sextiotalets rivningsvåg och därför idag har smalare gator och skruttigare hus än andra stadsdelar.
Patinan, fasadflagorna, arbetarursprunget och den etniska mixen – faktorer som tillsammans har lockat hit tusentals konstnärer och andra kulturarbetare och gjort Belleville till ett av Paris hetaste galleri-, kafé- och restaurangområden.
De första kineserna kom till Frankrike som skyttegravsgrävare under första världskriget. Invandringen fortsatte under femtiotalet med fler fastlands-kineser och vietnameser och kineser från franska kolonin i Indokina. Runt metrostationen Belleville skapade de ett Chinatown med några av stans bästa kinesiska och vietnamesiska restauranger. Bäst av dem alla är Dong Huong, ett billigt ställe med bruna galonsitsar, laminatbord, kakel på väggarna och lysrör i taket, men med himmelsk vietnamesisk ravioli och läskande kall Saigonöl.

Västvärldens största Chinatown sedan trettio år tillbaka är trekanten som ramas in av Avenue d’Ivry, Avenue de Choisy och Boulevard Masséna i 13:e distriktet i sydöstra Paris. Av Paris nästan en halv miljon invånare med ursprung i Kina och före detta franska Indokina bor 50 000 här.
Ett gränsland mellan nyklassicistiska 1800-talskvarter och nybrutala trettiovåningshus i orappad betong från sjuttio-talet. Miljonprogramskolosser som var impopulära bland infödda fransmän och därför snabbt fylldes av kinesiska båtflyktingar från Vietnam, men även kineser som kände sig diskriminerade i Malaysia och Indonesien.
Tunnelbaneresan från burgna vita franska St-Germain-des-Prés till Porte d’Ivry tar bara tio minuter. Men det kulturella avståndet är ett halvt varv runt jordklotet. Uppe i ljuset känns det som om jag teleporterats till Singapore eller Shanghai. Varenda butik, varenda restaurang, varenda skylt är kinesisk, laotisk eller vietnamesisk.
På ena sidan Avenue d’Ivry ligger Hyper Asiatique Paris Store och på andra sidan gatan Tang Frères (bröderna Tangs) snabbköp, Europas två största kinesiska stormarknader där allt på hyllorna är kinesiskt eller tänkt för en kinesisk kund. Tänk dig de största köpladorna i städernas utkanter, töm dem på Europa och fyll dem med Asien: Mekongwhisky, röda gyllene buddastatyer, hundraårsägg, bambukorgar till sticky rice, grisfötter.
På Avenue de Choisy glänser nygrillade pekingankor bakom glasrutor med röda kinesiska tecken. I fruktmarknadsstånden ligger jättelika durian, frukten som ser ut att komma från en annan planet, doftar förruttnelse och terpentin, älskas lika hett av folk med rötterna i Sydostasien som den hatas av alla andra.
Ett bageri – kinesiskt givetvis – har nyspritsade duriantårtor och nybakade durianmuffins i skyltfönstret.
Jag tar metron norrut igen. Jag vet det ännu inte, men senare samma kväll ska jag sitta på en vinglig pinnstol i trång rödorange lokal på Boulevard de la Ménilmontant och äta kyckling med stora kokta bitar morot och mafé (senegalesisk jordnötssås), lyssna på kontemplativ livemusik från en västafrikansk 21-strängad kora – och tänka att knappt något hörn av världen saknas i Paris.

---

Text: Per J Andersson • 2009-08-25
Frankrike • Restips • Paris