Annons
Annons
Foto: SUSANNE WALSTR

Foto: SUSANNE WALSTR

Japan

Kombinera Tokyo med en oförglömlig rundresa i Japan

Bacon från havet, runda fiskar med taggar och geléaktiga månkakor! Menyn kommer inte från en fantasyfilm, utan från Japans ostkust. Vagabond hoppade på snabbtåget från Tokyo till lugnet i Kushimoto – och tillbaka igen för en helande bar- och shoppingrunda i megastaden.

Text: Gunilla Eldh • 2010-12-13 Uppdaterad 2021-11-18

Det är hett och rökigt och det luktar män och rå fisk. På “isakayan”, den lokala puben, är gästerna redan tunga av öl och shochu, det inhems-ka brännvinet. Servitrisen för oss snabbt till ett eget rum och ber oss studera menyn innan hon backar ut i korridoren med krökt rygg. När hon tittar in igen frågar vår tolk försynt om det inte är säsong för valkött eftersom det inte finns på menyn.

– Visst har vi det, en hel meny men eftersom det är dagspris står den på en tavla ute vid disken. Vi har valbacon, valsashimi, nudlar med valbiff, vad ni vill, svarar hon glatt.

Hur hamnade vi här? Mellan Tokyo och den lilla byn Kushimoto på Wakayamas ostkust är det bara drygt 60 mil, men minst femtio år i tid räknat. Med snabbtåget Shinkansen, övernattning i Osaka och Wakayama Highway söderut tog det oss bara ett dygn att resa från den urbana moderniteten till en landsände där människan ligger i ständig fajt med naturen.

Vägen hit gick genom den bördiga västra sidan av halvön, “Japans Amalfi”, där de gröna sluttningarna är översållade av citrusträd och blommande plommonträdgårdar.

Kombinera Tokyo med en oförglömlig rundresa i Japan
Kombinera Tokyo med en oförglömlig rundresa i Japan
Delfinariet i Shirahama är en turistmagnet.
Kombinera Tokyo med en oförglömlig rundresa i Japan
Tokyos unga är stilmedvetna.

På den karga och utsatta sydostkusten har befolkningen levt på fisket i flera sekler. Sedan 1970-talet är delfinturismen och exporten till delfinarier en viktig inkomstkälla. De djur som inte duger till att bli lönsamma showartister säljs som “valkött” – trots att arten har hälsovådligt höga halter av kvicksilver.

Oscarsvinnaren The Cove, en dokumentärfilm som skildrar rovjakten på delfiner, har satt de små fiskebyarna på världskartan men det är inget som byborna vill prata om. Däremot är de märkbart missnöjda med att säsongens valfiske och delfinfångst störts av miljöaktivister från framför allt USA och Australien.

– Tur att man har reserv i frysen. Det är mycket populärt bland stamgästerna, säger ägaren med ett flin som blottar hans få tänder, långa som betar.
När vi frågar var valköttet kommer ifrån svarar han “havet”.

Vi gör kväll på ortens osannolika badhotell. Ytorna och stilen andas Svarta havet under kommunisteran. I den gigantiska foajén trippar yukataklädda medelålders par kors och tvärs mellan matsalen och spa-avdelningen som består av små behandlingsrum, ett slags kuvöser för vuxna, och ett tvagningsrum.
Någon bar existerar inte, här festar man på rummet! Kvällens klo är ett fat med månkakor, en geléartad boll av rismjöl, som receptionisten ställer fram på disken. På fem minuter är det renrakat.

Månkakor betyder fest för japaner. Man äter dem året runt men särskilt på nyåret. Varje år dör ett antal gamlingar när de sätter månkakan i halsen.
Innan solen går upp styr vi mot stora hotellet på hamnpromenaden som lockar med japansk frukost. Inredningen är som hämtad ur en James Bond-film från 1960-talet. Längs väggarna i foajén står lika många uniformsklädda tjänare som på en fransk lyxkrog. Matsalen är lika personaltät men här är servitriserna klädda i vackra kimonor. Vi börjar med misosoppa och dashi, en buljong på havsalgen kombu, och torkad bonito, en stillahavsfisk, fortsätter med marinerade alger, färska grönsaker, de syrade plommonen som är en specialitet i Wakayama, och avslutar med ett rent och elegant grönt te.

Vårt första utflyktsmål för dagen är fiskmarknaden på andra sidan hamnen. Här är kommersen öppen för allmänheten till skillnad från marknaden i Tokyo där man måste ha tillstånd för att komma in. Vi traskar runt i det blodblandade vattnet och stirrar fascinerat på alla de röda, blå, gröna, gula och silvriga arterna. I våra ögon ser de flesta ut som akvariefiskar i jätteförstoring. Kan man verkligen äta randiga, runda fiskar med taggar på?

Med en snabb, precis rörelse hugger en auktionist stjärten av tonfisken för att köparna ska kunna kontrollera köttets kvalitet. De ropar ut priser och antecknar kvantiteter och vikt. De silverglänsande kropparna bäddas ner i frigolitlådor med krossad is och lastas på flakbilar.

Vi (jag och fotografen Susanne) är de enda främlingarna på marknaden och många följer oss med nyfikna blickar. En handlare i pickup kan inte bärga sig:

– Han sa “Where do they come from? They look like abba!” fnittrar tolken.

Kombinera Tokyo med en oförglömlig rundresa i Japan
Natt i fiskebyn Kushimoto.
Kombinera Tokyo med en oförglömlig rundresa i Japan
Blåsfisk tillagad i mirin och soja.
Kombinera Tokyo med en oförglömlig rundresa i Japan
I Japan älskar man »kawaii«, alltså det som är gulligt. Det är också en utbredd modestil.

Efter den komplimangen är vi redo att ge oss ut på en spännande utflykt. Vi rattar hyr-Mazdan mot Taiji, den by där själva slaktplatsen i The Cove ska ligga. De glada delfinskulpturerna som kantar infarten blir kusliga som i en skräckfilm om man sett den blodiga filmen. Bakom en skarp kurva, precis när vi kör ut ur en tunnel, dyker den numera världsberömda klippan upp. Vi parkerar och står en stund tysta i duggregnet och tar in platsen.

Kujira Yokujo, valarnas bad, ligger öde men förstärkningarna i klippan och järnringar i betongkajen skvallrar om att det behövs starka krafter för att få delfinerna att “bada” här. En skylt visar vägen upp till klippans topp dit man uppmanas ta sin tillflykt i händelse av tsunamivarning. Utsikten är bedövande vacker och vattnet skimrar smaragdgrönt långt där nere.

Det är för kallt för ett dopp i havet, men utmed den här kustremsan finns flera badhus vid varma källor, onsen. Vi tar pendelbåten ut till en halvö där det ska finnas ett utomhusbad vid en “naturlig källa”. Insvepta i yukata och med frottétofflor på fötterna tassar vi ut från tvagningsrummet. Med Stilla havet som fond flyter tre medelålders kvinnor runt i utomhuspoolen vars vatten är spetsat med svavel från underjorden. Plötsligt börjar de fnittra och häver sig upp på den låga muren mot havet. Vad är det som är så kul? Vi vadar över till deras sida och kikar över kanten – på en avsats långt under oss finns ännu en bassäng där nakna män sträcker ut sig ordentligt och ler mot publiken.

– Man blir frisk och lycklig av onsen. Vi är tre par som brukar åka hit då och då över en weekend, säger en av kvinnorna.

Istället för att övernatta vid kusten tar vi av inåt landet. Väg 242 slingrar sig kring de grönklädda bergen och i ravinerna söker sig flodvattnet ut mot havet. Ibland ligger dimman så tät att sikten är usel men plötsligt lättar den och vi ser det storslagna, sagolika landskapet igen.

Hungern driver oss av vägen och vi sladdar i leran ner mot ett litet torg mellan några mörklagda skjul. Kurosawa-stämningen bryts av ett svagt upplyst skyltfönster. Där innan-för sopar en frisörska upp lämningarna från dagens sista kund.

– Jo, hon vet ett minshuku fem minuter härifrån. Kör ditåt och ta till höger över andra bron, säger tolken.

En halvtimme senare har vi hittat värdshuset som drivs av frisörens svärföräldrar. Det är ett traditionellt japanskt gästhus med förnämliga tatamirum och balkonger ut mot floden. När vi kommit överens om priset, checkat in och rullat ut våra madrasser på golvet promenerar vi bort till restaurangen som ligger i ägarfamiljens bostadshus. I farstun sitter mormor och rör i en stor glaskruka med umechu, shochu som fått smak av ume, japanska plommon. Varje hushåll har sitt eget recept berättar hon.

– De finns många sätt men hennes är det bästa och ni ska få med er receptet hem, ler tolken.

Nu har vi lärt oss buga som japaner och att hasa baklänges i stället för att vända ryggen till. Vi har bråttom till middagsbordet; en mättad doft av umami, den femte smaken, svävar ut från köket. Medan servitören tänder oljebrännaren under grytan och stekhällen på bordet dreglar vi över de små faten med delikatesser: picklade grönsaker, alger och plommon. Sallad med torkade fiskyngel och lax- och tonfisksashimi, marinerad makrill med söt sås på mirin, soja och risvinäger.

Tofu, kyckling och vårlök lägger vi själva i grytan. På hällen steker vi de tunna skivorna av entrecôte, shitake, lök och paprika – en gudomligt god yakiniku med dippsås på soja, vitlök, ingefära, socker och rättika.
Som avslutning bjuder värdinnan på färska jordgubbar.

Kombinera Tokyo med en oförglömlig rundresa i Japan
Mormor i Kawayu serverar
plommonvin.
Kombinera Tokyo med en oförglömlig rundresa i Japan
Från damavdelningen på badhotellet utanför Nachikatsuura bjuder utsikten på spännande överraskningar.
Kombinera Tokyo med en oförglömlig rundresa i Japan
Vintage i Tokyostadsdelen Daikanyama.

De enda utlänningarna på värdshuset förutom vi är turistchefen i Wakayama, Brad Towle, och hans väninna Sally som är bosatt i Kyoto. Efter några skopor av husets lagom söta umeshu med krossad is föreslår Brad ett kvällsdopp vid den varma källan i floden. Vi byter snabbt om till baddräkt och yukata på rummet och slinker in i lånetofflorna som är till för den korta promenaden till badplatsen.

Allt är tyst och stilla i kvällsmörkret, ångan från de vulkaniska källorna svävar som ljusa andar över den svarta floden. I det svaga skenet från en gammal gatlykta skymtar vi en ensam kvinna som halvligger i vattenbrynet. Lite längre bort syns siluetten av en man som sitter i lotusställning på stenstranden.
Vi hänger av oss bakom en bambuskärm och tassar ner till vattnet. Det är så hett att vi tvekar.

– När det regnat mycket en tid stiger grundvattennivån och då trycks det heta vattnet upp, säger Brad och visar vägen till ett gatt där det är strömt och det heta källvattnet blandas med kallare flodvatten.

– Byborna turas om att hålla vakt. De ser från fönstren om folk tvekar att gå ner i vattnet eller stiger upp snabbt! Då går de ner och öppnar en ventil så att vattennivån sjunker och temperaturen med den.

Den ensamma kvinnan rör sig sakta emot oss omgiven av en andfamilj. Ishigura, som hon heter, berättar att hon har bytt ett stressigt liv i Osaka mot lugnet uppe i bergen. Hon hittade sitt nya hus under en pilgrimsvandring.

– Jag ska bada här varje kväll resten av mitt liv, ler hon.

Så ligger vi där i det lårhöga vattnet och småpratar till efter midnatt, om landsbygd och stad, öst och väst, manligt och kvinnligt. Efter den magiska kvällen i bergsbyn Kawayu är vi svårt frestade att ta en time-out vid något av traktens öppna tempel. Längs vägen till Osaka skymtar flera magnifika tempelområden med pagoder inbäddade i lummiga trädgårdar. Vi är särskilt nyfikna på den berömda veganmat som tillagas av buddistmunkarna, men tolken vägrar mera landsbygd. Lunchlådan på Shinkansen mot Tokyo får duga.

Vi landar i Tokyostadsdelen Shinjuku, en av sju “städer i staden”. Här ligger huvudstadens största station där tre miljoner människor passerar dagligen. Tre minuter och ett kvarter därifrån är det lugnt som i en småstad. Det nyrenoverade, smakfullt inredda hotellet med italiensk restaurang och svensk relaxavdelning, ligger precis i kanten av Tokyos mesta shopping- och krogkvarter. Dit hittar vilken turist som helst med förbundna ögon.

Vi tänker tillbringa kvällen på annat håll; i de mytomspunna konstnärskvarteren, Golden Gai i Shinjuku. Goro Bertz, en svensk fotograf som flyttade till sin mammas hemland för fem år sedan, har lovat att ta oss med till det gamla bordelldistriktet där 2000-talets unga bildkonstnärer, författare och musiker numera regerar.

Kombinera Tokyo med en oförglömlig rundresa i Japan
»Sälj alla mina Toyotaaktier … Nu!« Många affärer avslutas i Shinjukus myllrande krogkvarter.
Kombinera Tokyo med en oförglömlig rundresa i Japan
Onsen i bergsbyn Kawayu.
Kombinera Tokyo med en oförglömlig rundresa i Japan
Hög modefaktor på Tokyotåget.

Vi dyker in bland några träd mellan skyskraporna och går en bit på ett gammalt spårområde. Plötsligt står vi framför en rad träskjul där barerna ligger vägg i vägg och är små som svenska utedass. Vår ciceron får leta lite i det skumma gatljuset innan han hittar dörren till sin favoritbar, som heter Tomorrow.

Det långhåriga ägarparet i slokhatt, väst och Kinks-solbrillor diggar engelsk vispop och franska chansoner. De nickar gillande bakom den minimala disken när vi beställer husets röda som de själva tappat upp på flaskor med egenhändigt gjorda, konstfulla etiketter. På den andra väggen står stamgästernas flaskor med shochu, däribland Goros halvfulla.

– De flesta dricker spriten utblandad med vatten istället för sake, säger han.

Shochu håller i allmänhet en alkoholhalt på 25 procent men kan bli riktigt stark om den destilleras flera gånger. Den görs oftast på vete, korn, sötpotatis eller ris men det finns också shochu som är gjord på bara råsocker eller udda råvaror som kastanjer.

– Jag gillar en ny sort, Tantakatan, som görs av shiso, japansk basilika, typ.

Från 1960-talsstilen på Tomorrow går vi bakåt i tiden när vi äntrar den smala trappan upp till grannbaren Kodoji. Det är tajt och tryckande varmt i det lilla fönsterlösa vindsrummet. Väggarna är tapetserade med fotografier och bakom disken sitter en vacker, urgammal kvinna och lyssnar uppmärksamt på en man med anslående utseende.

– Det är Masahito Agake, stjärnan i gänget. De andra tre är engelsmän bosatta i Tokyo. De försörjer sig som sopåkare men deras passion är fotografi.
Efter handskakningar och överräckande av visitkort (alltid med båda händer och böjt huvud och vänt så att texten är läsbar för mottagaren) tömmer vi några glas shochu tillsammans och lovar att komma på deras gemensamma vernissage.

I stadsdelen Daikanyama, en grönskande oas för välbeställda intellektuella, är det lika tätt mellan vintagebutikerna som det är mellan vinbarerna i gaykvarteren. Kvaliten är genomgående hög och priserna rimliga vare sig det handlar om hippielooken, skolflickstemat eller haute couture.

– Japanese people like it perfect. Only mint condition is accepted, säger expediten i en av de charmiga små källar- och vindslokalerna som är fyllda till brädden av fräscha secondhandkläder.

Vi avslutar shoppingdagen i Tokyos vilsammaste innerstadsdel med en sallad på Coraline, en restaurang döpt efter den animerade succéfilmen Coraline och spegelns hemlighet. Självklart säljer restaurangen mangaböcker om den magiska dockan och promotar fanklubben på nätet. Så typiskt Tokyo, så kawaii, gulligt …


Text: Gunilla Eldh • 2010-12-13
JapanRestips

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top