Surf, stränder och samba i Itacaré, Brasilien

Killen med rastaflätorna reser sig på bergs­klippan och formar händerna som en strut.
– Ta den! Den kommer nu!
Surfarna ligger långt ut i vattnet. De hör inte.
– Vågen kommer nu! Ta den!
En av surfarna snappar upp skriket och inser att eftermiddagens bästa våg håller på att forma sig ute till havs. Hastigt kravlar hon med armarna för att komma i rätt position. När vågen reser sig hoppar hon upp på brädan och surfar loss framför det vita skummet. I vågens tunnel sträcker hon ut armarna som om hon kan flyga. Först när den bryter vid strandkanten faller hon i det turkosa vattnet och dyker upp igen som en stolt sjöjungfru.
– Yes!
Hon vinkar upp mot bergsklippan som tack.
Denyse är en av hundratals killar och tjejer som flytt världsmetropolen São Paulo för att dra till paradiskusten i delstaten Bahia. Som många andra har hon valt den hetaste adressen just nu – surfarhålan Itacaré. I början av sjuttio­talet var byn ett fiskesamhälle som levde i skymundan av den stora kakaohamnen Ilhéus i söder. Folk fiskade och säsongsarbetade vid någon av kakaoplantagerna på landsbygden.
Den första surfaren som kom till Itacaré var Fadul. Han tog bussen från den kokande miljonstaden Salvador i Bahia 1972. Efter honom anlände unga och trendiga paulistas, invånare från det rika São Paulo, för att leva hippieliv.
– Jag kom hit i slutet av sjuttiotalet och blev ihop med Fadul. Vi var gifta i sjutton år. Sedan fann han någon annan, berättar Virginia som idag driver Itacarés popu­läraste surfingcamping.
Den ligger bortom turiststråken i den delen av byn som döpts till Sitio de Fadul, Faduls plats.
– Han gillade att dra sig tillbaka här. Sitta i skuggan under de stora mangoträden. Här kunde han koppla av, berättar Virginia och visar köket där de internationella surfarna rör ihop dagens middag.
Ska man vara här länge gäller det att inte lägga för mycket pengar på restaurangbesök.

Några hus längre ned längs med grusvägen, bakom höga palmer och kraftiga mangoträd, bor Vincent. Han kommer från Italien och flyttade hit efter att hans bokningsbolag gått i konkurs när han försökte introducera trancemusik i miljonstaden Goiânia på den brasilianska savannen.
– Där lyssnar de fortfarande på hiphop och rap. Jag var alldeles för tidigt ute, säger han med ett skratt.
I Itacaré tar han det lugnt och livnär sig på att transportera surfare mellan stränderna i en sliten bil han köpt. Vincent tjänar några tusen kronor i månaden. Det räcker till mat och hyra.
– Du kommer inte till Bahia för att tjäna pengar. Här kopplar du av.
När solen sänker sig bortom mangoträden kilar vi upp på kullerstensgatan som löper genom stadsdelen Porto do Trás. Den byggdes i slutet av 1800-talet av förrymda slavar från en av kakaoplantagerna. Här skapade slavarna sig en quilombo, en fristad, som idag har flera hundra invånare. De flesta härstammar från samma släkt. Väldigt lite nytt blod har kommit in. Vi sätter oss ned vid ett hål i väggen i kvarteret och beställer in öl. En av Itacarés få transvestiter sitter bredvid. Hon är glad över att livet här fortfarande är så avslappnat, trots att Brasilien håller på att bli världens femte största ekonomi.
– Det är hit alla paulistas åker när de slutit sina affärskontrakt. Här hämtar de ny kraft och ger sig in i matchen igen. Hade vi inte haft Bahia hade Brasilien inte fungerat, säger hon och skrattar.

I Bahia märks det inte att Brasilien är den mäktigaste industrinationen på södra halvklotet och att landet rymmer hårdrocksbandet Iron Maidens största fanclub. Här finns de vita stränderna, de gröna palmerna och de svängande höfterna som skapat Brasilienbilden utomlands. I Bahia doftar det kokos från fiskgrytorna, befolkningen har den rätta färgen och i gathörnen uppstår musik av en tom ölburk och några knäppande fingrar. Det är här man som mest smittas av det lugna tempot och den sexiga stämningen.

Det är därför Bahia även är alla brasilianares dröm. Så fort något gått snett och man vill komma bort är det till Bahia brassarna åker. Min första kväll i Itacaré hamnade jag på Dedo da Moça, en modern nattklubb med liveband, ett stenkast bortom kyrkan. I vimlet stötte jag på en av mina kolleger från Rio de Janeiro. Vi har kontor i samma hus och brukar träffas varje dag. Han dansade vilt på terrassen. Svetten rann längs kinderna.
– Skulle inte du åka på semester till Búzios med din flickvän? undrade jag.
– Jo, vi var på väg dit, men så bråkade vi. Jag blev förbannad och tog flyget till Bahia.
Bandet öste på med brasilianska sambaklassiker. Min kollega vägrade lämna dansgolvet.
– Det finns inget bättre ställe att rensa skallen på, sa han och dansade vidare.
André är urtypen för den nya generation av brassar som kommer till Itacaré. Han surfar inte, röker sällan marijuana och har aldrig levt hippieliv. Han tjänar bra, är på väg att stadga sig och repar med sitt band på torsdagskvällarna. Han drar till Itacaré för att det är avskilt och mysigt. Hit går det inga direktflyg, det finns ingen massturism och kriminaliteten är låg. Här kan han vandra runt i shorts, sandaler och solglasögon utan att någon stör honom.

Att Itacaré lyckats skapa en blandning mellan välbärgad urban medelklass och campande surfistas gör att stället slår ut de flesta andra badorterna i Bahia. Bäst märker man blandningen på kvällen utanför Jungle Bar på gågatan genom turistiga Pituba. Här samlas en mix av surfare, guider, paulistas och gringos. Barägaren Erasmo, en rastafari med titeln “Guide and Friend” på sitt visitkort, serverar caipirinhas från en bardisk på trottoaren. Vilken frukt man vill ha i bestämmer man själv. Dj-båset är en ombyggd popcornvagn. Är det mycket folk utanför rullar dj:en ut sin tron på gatan.
– Ska ni med till strandpartyt sen? hojtar ett gäng fulla argentinare.
De flirtar med några solbrända paulistas som är inne på sin tredje kväll i Itacaré.
– Det ska vara fest där ikväll. Häng på!
Strandfesten i Concha är samlad till ett sexkantigt hus, byggt av stockar vid vattenbrynet. Musiken är en blandning av brasiliansk pop och europeisk techno. Dansgolvet är smockfullt. Några par håller om varandra på en stenpir som löper ut i vattnet. Ett häftigt regn bryter loss. Alla springer in i trärotundan. Festen blir hetare. Inte förrän regnet slutar vid fem på morgonen söker sig folk hem igen i morgonsolen. Jag tar av mig sandalerna och går grusvägen hem. Nu har jag landat i Bahia.

En av de obligatoriska utflykterna i Itacaré är att gå längs bandet av stränder söderut. En dag passerar jag Praia do Resende där kända svenskar som Björn Ulvaeus, Benny Andersson och Tomas Ledin nyligen köpt tomter för att bygga sina drömhus. Längre fram ligger Tiririca som är surfarnas tillhåll. Den sista stranden innan vegetationen blir för tät är familjestranden Ribeira. Den ligger där floden möter havet. Här grillar brassefamiljerna sina räkor.
Är man inte rädd för regnskog finns det en liten stig, på fyrtio minuter, som tar en vidare till Prainha. Om man går där tidigt på morgonen, när det är lågvatten, väntar en magisk upplevelse när man kommer fram. Prainha breder ut sig som urmodern för den perfekta stranden. Lagom böjd, lagom många palmer och två symmetriska klippblock i vardera ände som ringar in skönheten. Turkost vatten och en liten trähydda i mitten som säljer kokosnötter, mineral­vatten och öl. Vid lunchtid vandrar en man runt bland de skuggande palmerna och grillar färsk halloumi med oregano.

– Vi hörde talas om stranden redan innan vi åkte hit, säger Carolina, en snygg paulista som ligger i sanden och bättrar på solbrännan inför den hektiska hösten.
– Vi anlitade en guide som tog oss genom regnskogen. Det sa de på hotellet att vi skulle göra. Det håller kriminaliteten borta. Tjänar de lokala killarna pengar på turismen är det ingen som behöver råna, säger skönheten och ler.
På kvällen träffar jag Carolina igen. Hon har raggat upp en rastafari. De står i ett moln av rök och kollar på The Original Wailers. Bob Marleys gamla kompband är på Brasilienturné och har flyttat spelningen i Bahia från hektiska Salvador till mysiga Itacaré. Tusentals fans gungar loss i vattenbrynet. Månen lyser upp.
Bättre än så här blir det inte i Brasilien.

Guide Itacare

Resa till Itacare

Flyg. Portugisiska tap (flytap.com) flyger från Arlanda eller Kastrup till Sal­vador, med mellan­landning i Lissabon, för cirka 10 000 kr. Det tyska lågprisbolaget Condor (condor.com) flyger Salvador–Frankfurt med priser från 2 700 kr enkel resa. Från Salvador väntar 3–4 timmars bussresa söderut till Itacaré.
Har man bråttom kan man flyga från Salvador till Ilhéus, 45 minuter från Itacaré, med det brasilianska flygbolaget gol (voegol.com.br). En tur-och-retur kostar 2 000 kr, taxiresa till Itacaré 400 kr.

Boende i Itacare

Billigast är det i centrum.
Alberque o Pharol (albergue opharol.com.br) är ett populärt hostel. En säng i ett rum för fyra eller sex personer kostar 240 kr.
Vill man bo närmare stranden ligger de flesta småhotellen, pousadas, i stadsdelen Concha. De är familjära och chica. Ett rum kostar från 500 kr natten.
Casa Zazá (http://www.casazaza.com) är ett mysigt alternativ i Concha.
Burundanga (http://www.burundanga.com.br) likaså.
Buddy’s (http://www.buddysitacare.com) är bra om man vill bo närmare festen längs gågatan Pituba. Mest européer, enkla dubbelrum. 400 kr/natt.
Den som verkligen vill koppla av ska ta sig till Tiririca, femton minuters gångväg från Pituba.
Vårat val: Sages Point (http://www.pousadasagepoint.com.br) är ett underbart ställe, byggt i trä på stranden. Ägarinnan, en mysig exil­kubanska, har skapat ett hotell där fattiga surfare bor i de billiga rummen och extremt rika par bor i sviterna på ovanvåningen. 400–2 000 kr/natt.

Äta i Itacare

Det baianska köket skiljer sig skarpt från resten av Brasilien. Här finns ingen rädsla för kryddor och annorlunda smaker. I Bahia är man också duktig på att laga fisk. Bäst blir det i fiskgrytan moqueca. På den lilla fiskrestaurangen Tia Deth (http://www.tiadethitacare.com.br) bredvid fiskmarknaden vid hamngatan, görs den bästa och billigaste mouquecan i Itacaré.
På Manga Rosa, på gågatan Pituba, vet man också hur man lagar fisk.
Vill man ha fler rätter att välja mellan ska man besöka Boca do Forno, som ligger på den mindre restauranggatan Rua Lodônio Almeida i centrum. Fräscha räksallader med mango och basilika, vedugnsbakade pizzor och klassiska pastarätter.

Nattliv i Itacare

Festerna i Itacaré uppstår kring Jungle Bar och Favela Coffee Shop på gågatan. Det finns också en del som samlas utanför ordentliga Café Brasil. Vid midnatt bestämmer folk sig för att gå vidare. Itacaré är litet, så det finns sällan mer än en fest per kväll. Antingen är det technoparty på stranden Ribeira, liveband på klubben Dedo da Moça vid kyrkan, forrófest på klubben Mar e Mel eller samba­party i lyxvillan Bar Piralampo på vägen till Concha.

Prisläge

Brasilien har blivit dyrare de senaste åren. Räkna med minst 50 kronor för en lunch och 100 kronor för en middag. Öl är dock fortfarande billigt. De stora flaskölen kostar fortfarande kring femton kronor.

Missa inte!

Açaí. En lila amazonasdrink utan alkohol som piggar upp dig efter stranden.

Missa gärna!

Banco do Brasils usla bankomater. Använd bankomaten på bensinmacken vid fiskmarknaden i stället.

3 mysiga dagsutflykter från itacaré

1. Båt uppför Rio De Contas. En regnskogsgrön upplevelse med mangroveträsk och vattenfall.

2. Buss till Itacaré-Zinho. En liten strandpärla där både surfare och solbadare trivs. 3,5 kilometer sand.

3. Jeep till Maraú. På halvön ligger flera stränder, bland annat Taipus de Fora, där korallrevet har skapat en naturlig bassäng. Här finns också den gamla fiskebyn Barra Grande med trädgårdar fulla av mangoträd och kokospalmer. Mer info på itacare.com.

---

Text: Henrik Brandão Jönsson • 2011-10-10
Brasilien • Restips