Mina damer och herrar, det här är ett passagerarmeddelande. Det är en isbjörn utanför flygplanet. Den simmar i fjorden, framför en röd båt.
För första gången i mitt liv är jag en av dem som slänger sig upp innan bältesskylten hunnit slockna. Jag sliter ut en dunjacka som blockerar mitt handbagage, och tränger mig fram genom mittgången samtidigt som jag febrilt trevar efter kameran som ligger någonstans på botten av ryggsäcken. Målmedvetet hastar jag rakt igenom den lilla terminalen, förbi bagagebandet, och ut på andra sidan.
I fjorden puttrar mycket riktigt en röd båt fram. Och någonstans framför den simmar … en vit prick. Om jag kisar ser jag att det faktiskt är flera vita prickar, som påminner lite om snöklumpar och drivis. Jag får väl nöja mig med det. Vi har ju inte mer än anlänt till Svalbard. Det här är bara början.

Brillefjorden. Guiden Andreas Bergström har packat släden med nödutrustning och fika.

Att döma av våra första dagar i Longyearbyen kan vi dra två slutsatser: 1) det springer isbjörnar på gatorna, och 2) det är blå himmel och strålande solsken jämt, varje dag – och natt.
Så bra då att åtminstone myt nummer två blir avlivad när vi lämnar byn för att köra hundspann. Det blåser småspik redan när vi selar på våra keliga, ivriga dragdjur. Det är smidiga alaskan huskys, rejäla grönlandshundar, och smidigt rejäla grunskies, som blandningen av de två kallas.
Jag står med båda fötterna tungt på slädens broms, precis som vår guide Fredrik har instruerat oss. Sex skällande hundar gör otÙ?liga försök att kasta sig fram i selarna, och när jag ser Fredriks ekipage försvinna iväg framför oss släpper jag upp bromsen.
Med ett ryck sätter vi av framåt. Jag balanserande på slädens medar, och fotografen Henrik nedbäddad i sätet framför mig. Nu gäller det bara att hålla sig kvar, bromsa när det behövs, och aldrig, aldrig släppa taget om släden. Enligt Fredrik skulle de här hundarna springa långt, väldigt långt, om de fick bestämma själva.
En bit in i Bolterdalen mojnar vinden något, men snön faller så tätt att ingenting annat än hundarna syns. Det är tyst nu.
– Är du kvar?
Henriks röst.
Jag dröjer med svaret lite, bara för att skrämmas.
Senare på kvällen, efter en heldag med hundarna och ett besök i isgrottan under Scott-Turnerglaciären, tycker jag mig se att det klarnar på himlen. Och det beror inte enbart på att isklumparna i ögonfransarna smält bort efter snöstormen.
En svensk man som bor granne med oss pÙ? gästhuset spanar också mot öppningarna i molnen, och nickar. Jodå, det lättar. Han gör i ordning geväret och packar skotern.
– Ska du ut nu? undrar jag förvånat. Det är trots allt ganska sent på kvällen.
– Ja, det är ju ljust hela natten. Och så slipper jag turistgrupperna, svarar han.
Ensamme mannen åker helst själv, alldeles själv. Han fnyser lite åt att folk i byn råder honom att ta sällskap när han ska ut på tur. Han har ju trots allt varit här förr, och har allt han behöver av mat, dryck, spade, skredsökare, nödsändare, gevär.
Nästa morgon, vid frukosten, ser han lite besvärad ut. Det blev visst snöstorm igen. Skotern körde fast. Flera gånger. Han visste knappt var han var till slut, förklarar han, och fick lov att larma efter helikopterhjälp. Lite skakad är han nu, ensamme mannen.
Vädret kan vända fort, terrängen är lömsk. Skotrar kan köra fast.

Snöstorm är vardag för Svalbards starka “grunskies”, en lyckosam korsning mellan grönlandshundar och huskies.

Skotern har en egen vilja. Den kränger i spåren och trilskas som en oinriden unghingst, men det är bara kul. Det är lite rodeo över skoterkörandet. Jag trodde väl aldrig, aldrig att jag skulle göra det här med ett så stort leende. Jag som hatar skotrar, åtminstone när jag själv står på skidor.
Men köra skoter är liksom det man gör på Svalbard – norrmännens förlovade skoterparadis. På fastlandet är nöjeskörning förbjudet. Men här – åh, här frossar man i skotrar. I Longyearbyen finns 2 100 invånare och mer än 2 500 skotrar, det säger väl allt.
En dag kör vi till Barentsburg. Lämnar byn bakom oss och manar våra fyrtaktare upp för Longyearbreen, och sedan ner i Fardalen, ut mot kusten.
Några timmar senare är vi framme, och det plingar till i mobilen: “Välkommen till Ryssland.”
Eller är det Sovjetunionen jag kommit till?
På fasaderna hänger fortfarande kommunistkitschiga bilder av starka, stolta arbetare med självlysande blickar.
– Ja, det är väl för turisternas skull, säger vår guide Vjatjeslav, eller Slava, som han kallas för att man ska slippa snubbla med tungan.
Själv är jag rädd att Slava i egen hög person ska snubbla när han, angelägen om att allt han säger ska nå våra öron, går framför oss, baklänges på Barentsburgs isiga huvudgata. På tydlig norsksvenska berättar han om gruvan, som sedan en brand för två år sedan enbart producerar tillräckligt med kol för att hålla samhället igång. Samhället igång? För ett ögonblick vågar jag släppa Slava med ögonen, trots att han fortfarande går baklänges, för att med blicken söka efter liv. Inte en människa syns till i byn. Husen ser övergivna ut, som döda skelett. Man får ha väldigt vild fantasi för att föreställa sig att det verkligen går barn i skolan vi passerar, att det bor någon i bostadshusen, att det verkligen sitter ryska gummor och syr norska folkdräkter i det blå huset märkt Barentsburg Tekstil as.
Allt känns som en kuliss i en film.
Slava berättar om fartygen som skeppar in förnödenheter från Murmansk, om hur en liten del av gruvarbetarnas lön går rakt in på ett “kreditkort” som laddas med elektroniska rubel för användning i mässen och butiken.

Pälsmössor och kommunist-kitsch, storsäljare i Barentsburg.

Gruvbyn Pyramiden ligger kvar som en spökstad, tömd på liv.

Vi går in i den slitna sporthallen, prydd av olympiska ringar och utrustad med en gympasal, ett gym och en bassäng. Badvattnet kommer direkt från fjorden och värms upp till 25 grader, algerna ligger kvar. Det är säkert nyttigt, tror Slava. Ja, man har det väl helt okej, menar han, speciellt ukrainarna tycker att det är bra betalt här. Men när Longyearbyen och Barentsburg två gånger om året möts i idrottstävlingar är det knappast på lika villkor.
I Longyearbyen bor man för att man gillar friluftsliv. I Barentsburg bor man för att man behöver jobbet i gruvan. Ibland ordnas insamlingar i Longyearbyen, så att avlagda kläder och leksaker ska komma andra till bättre nytta. Men invånarna i Barentsburg är stolta och vill inte alltid ta emot gåvorna.
Under det kalla kriget var Svalbard ett andningshål. Kolgruvearbetare från öst och väst kunde mötas och spela schack och fotboll, de brydde sig inte om järnridån. Men politiskt sett var det känsligt att två samhällen från olika sidor befann sig på bara nÙ�gra mils avstånd.
Det var en märklig tid av ömsesidigt spioneri, en tid av utmaningar av den demilitariserade zon som Svalbard ska utgöra, enligt Svalbardtraktaten som skrevs under 1920.
Då bestämdes också att Norge skulle förvalta ögruppen, och genom den särskilda instansen Sysselmannen se till att lagar och förordningar följs. Men vissa lagar pÙ? Svalbard är annorlunda än på fastlandet. Bland annat får vem som helst från hela världen bosätta sig här, utan uppehållstillstånd.
Så länge man kan försörja sig är man välkommen, men några bidrag finns inte, inte heller några ålderdomshem. Det är ett samhälle enbart för de friska och arbetsföra. Det gäller både i Longyearbyen och Barentsburg.
Tung, svart rök hostar ut från kolkraftverket intill Grönfjorden när vi lämnar den ryska gruvbyn med fler frågor än svar ringande i huvudet. Skotern går i sextio knyck när vi kör på rad genom en bred dalsänka, uppför en blänkande glaciärsluttning, in i det vita landskapet som böljande breder ut sig som en frestande efterrätt. Vaniljglass. Maräng. Vispgrädde.

Nosen-i-magen-väder.

Elvira Björk, en av många svenskar som jobbar på Svalbard.

– Solbärstoddy?
Det är inte första gången vår skoterguide Andreas Bergström häller upp svartvinbärssaft i gröna plastkåsor, och fyller på med varmt termosvatten. Det hör liksom till, när man är på en tvådagars vintertur på norskt vis. Vi har vilat en dag i Longyearbyen, och åkt norrut, tillsammans med tre nya bekantskaper frÙ�n Lilleström utanför Oslo.
Men glaciären vi stannat vid är svensk. Nordenskiöldbreens isblå, skarpt uppskjutande kant påminner om stelnat tvättmedel, med kristaller av mint. Det är tydligt att det inte finns någon ursprungsbefolkning på Svalbard, eftersom platser, glaciärer, fjordar och bergstoppar, bär namn av dem som varit snabbast fram att peka ut dem. Nordenskiöld lyckades paxa en fin glaciär, kan vi konstatera, och har även gett namn åt en kust och en hel nationalpark på Spetsbergen.
Under slutet av 1800- och början av 1900-talet var svenskarna särskilt aktiva på Svalbard, med upptäcktsfärder och gruvbrytning. Kolgruvan Svea såldes senare till norrmännen och är fortfarande i drift.
När vi kör vidare över Brillefjordens is har vi siktet inställt på en annan svensk gruva – Pyramiden. Den såldes till ryssarna 1927, enligt ryktet för det facila priset av en krona. Från den svenska tiden finns inga spår förutom namnet kvar. Från den ryska tiden finns allt kvar; bostadshusen, gruvanläggningen, mässen, idrottshallen, Leninstatyn. Men Pyramiden, tidigare hem åt 1 200 personer, är idag en spökstad. Lämnad mitt i frukosten, någon gång i slutet av 1990-talet.
Kolet hade börjat ta slut, och flygolyckan i augusti 1996, då ett plan från Pyramiden störtade rakt in i Operafjället i Longyearbyen, satte punkt för gruvdriften. Alla 141 passagerarna, 64 ryssar och 77 ukrainare, dog. Det var gruvarbetare och deras familjer.
– Idag bor det faktiskt tre personer här, som underhåller byggnaderna och driver hotellet, säger Andreas.
Han har träffat en av dem, en man på 35–40 år, vars fru och barn förolyckades i olyckan. Han ville tillbaka hit, till platsen där de en gång levt ihop. Även om allt idag är igenbommat och övergivet. Vi stannar till vid hotellet, men också det är stängt.
De gula tegelfasaderna är vitsprejade av fågelskit. Tretåiga måsar med skränande stämmor sitter i varje fönsterglugg, som om de tagit över stället.

Nordenskiöldbreen, en av många glaciärer som fått namn av upptäcktsresande.

Nästa morgon är det ömma [/b]rygga och stela leder i vårt lilla gäng. Att köra skoter tär på kroppen trots allt. Men snart känns motorns brummande meditativt. Jag skulle kunna somna, märker jag, när vi maler fram på en lång raksträcka, inåt Sassendalen.
Inte förrän vi kör upp på moränen och vidare på Rabotbreen vaknar jag upp till nuet på riktigt.
Det har snöat under natten och framför oss ligger en evighet av orörd, kritvit pudersnö, och vi är ensamma om härligheten.
Andreas bryter jungfrulig mark där framme, med skoter­vimpeln fladdrande i luften. Det är så vackert, så stort, så svindlande. Hela konceptet är vansinnigt. Vi åker skoter mitt mellan Nordnorge och Nordpolen och jag njuter av en naturupplevelse jag aldrig trodde man kunde få – på skoter.
När vi når toppen av glaciären och den frusna Mohnbukten breder ut sig i solgasset framför oss blir det så vackert att ögonen tåras. Visiret är neddraget, jag kan inte skylla på fartvinden.
Vi stannar till, slår av motorerna. Samlar oss. Jag ser på de andra och söker efter deras ansiktsuttryck, vill se om de är lika tagna som jag. Det är tyst. Vi är tysta. Ensamma.
Då surrar det till, och över glaciärkanten kommer de farande; en, två, sju, kanske fjorton skotrar i följd.
– Vi håller oss undan dem va, säger Andreas och vi nickar till svar. Drar ner visiren igen och gasar iväg, nerför branten och ut på den buckliga havsisen.
Färska isbjörnsspår och ett urgröpt sälskinn. En blodig bröstkorg, en lösryckt tass.
Den är här någonstans, isbjörnen. Den vet att vi är här. Vi får väl nöja oss med det.

Färska spår i snön. Och lite längre bort – resterna av en uppäten säl. Isbjörnen är i närheten.

Guide till Svalbard[/h1] Vad är Svalbard?[/h2] Ögruppen Svalbard tillhör Norge men har enligt Svalbardtraktaten, som skrevs under 1920, speciella regler. Till exempel fÙ�r personer från hela världen bosätta sig här och jobba, utan uppehållstillstånd.
Många thailändare har kommit hit för att jobba med städ, disk och annat inom servicebranschen. Under de senaste åren har thailändarna blivit den andra största folkgruppen i Longyearbyen, efter norrmän och före svenskar.
De traditionella näringarna på öarna är kolgruvedrift och djurfångst. Gruvor finns idag i Barentsburg (rysk ägare) samt Svea och Long-yearbyen (norsk ägare). Växande näringar är turistindustrin och forskning.
Skatten på Svalbard är låg, bara 15,8 procent, men hyrorna är på Oslonivå. Det finns inga bidrag, ingen a-kassa och inget ålderdomshem. Däremot finns post, bank, skolor, ett universitet och ett sjukhus, vilket gör Svalbard till världens nordligaste samhälle med sådan infrastruktur.

Pyramiden, en gång ett ryskt gruv­samhälle. Numera övergiven spökstad.

Resa till Svalbard

Flyg. SAS flyger till Longyear-byen via Oslo och Tromsö. Från Sverige kostar det ca 3 500–5 000 kr t/r.
Paketresor. Arrangörer som kan hjälpa dig är till exempel Grönlandsresor (gronlandsresor.se), Polar Quest (polarquest.se), Naturresor (naturresor.com), Äventyrsresor (aventyrsresor.se), Svalbard Wildlife Expeditions (wildlife.no), Basecamp Explorer (basecampexplorer.com), Vega Expeditions (vegaexpeditions.se) och Spitsbergen Travel (spitsbergentravel.no).

Resa runt

Taxi. Själva Longyearbyen är litet, men det tar ändå en halvtimme att gå från den ena änden till den andra, så ett nummer till Svalbard Maxi Taxi är bra att ha: 790 213 05.
Skoter. Sättet att ta sig fram utanför byn är med skoter. Du kan hyra en genom till exempel Spitsbergen Travel (spitsbergentravel.no) eller Svalbard Snöscooterutleie (scooterutleie.net). Ett dygn kostar ca 1 400 kr.
Åk inte utan guide, och definitivt inte utan vapen. Den som inte har vapenlicens och är minst 18 år kan ansöka om tillstånd från Sysselmannen (sysselmannen.no). Du behöver ta med dig ditt vanliga bilkörkort för att få köra skoter.
Båt. Sommartid finns arrangerade båtresor runt Svalbard, till exempel med Polarquest (polarquest.se), och Spitsbergen Travel (spitsbergentravel.no).

Boende på Svalbard

Spitsbergen Hotel är ett fint hotell med mycket bra restaurang. 1 200–3 500 kr beroende på säsong. Tel 790 262 00, hotel@spitsbergentravel.no.
Gjestehuset, ett trevligt men enkelt boende med toalett och dusch i korridoren (och tillgång till kök) ligger en halvtimmes promenad från centrum. 1 000–1 270 kr beroende på säsong. Tel 790 263 00, guesthouse@spitsbergentravel.no.
Radisson Blu är stort, centralt och har en populär pub. Dubbelrum ca 2 100–3 700 kr beroende på säsong. Tel 790 234 50, sales.longyearbyen@radissonblu.com.
Vårt val: Mary-Anns Polarrigg erbjuder enkelt korridorboende utsmyckat med ett underbart hopplock av polarkitsch. Dubbelrum från 1 200 kr. Trevlig restaurang i den inglasade vinterträdgården. Tel 790 210 97, info@polarriggen.com.
Basecamp Trapper’s Hotel ligger mitt i centrum, med rum byggda för att efterlikna fångsthyttor. Ca 2 900 kr. Tel 790 246 00, svalbard@basecamp­explorer.com. Basecamp äger även boenden utanför byn; Båten i isen och Isfjord Radio (basecampexplorer.com).

Båten i isen fryser fast varje år och används som hotell i Tempelfjorden.