Annons
Annons
Foto: Jacob Zocherman

Foto: Jacob Zocherman

Restips

Turkiet – vandra från strand till strand

Lykiska leden räknas till världens tio bästa vandringar. Vi vet varför. Följ med till södra Turkiet och den perfekta semestern: mat och motion i kombination med magisk natur och sköna stränder.

Text: Mikael Persson • 2012-04-25 Uppdaterad 2021-06-23

Varmast i världen! BBC:s vädersajt låter en smula hotfull då jag och fotografen Jacob sent en fredagskväll börjar vandra den lykiska leden i 40-gradig värme. I ryggen finns staden Fethiye, turisterna och ankrade segelbåtar. Framför oss berg som skymningen lockat fram ur middagsdiset som ett slags väldiga nattdjur med skarpt skurna ryggar.
Vi är på väg uppför. Pinjeträdens tak ger skugga och jag jublar inombords över den lika enkla som fenomenala frihetskänsla som bara shorts, sandaler och en ryggsäck kan erbjuda.
– Iyi aksamlar, godkväll, var ska ni? ropar folk.
– Till bergen! svarar vi och fortsätter längs en stig som då och då korsas av saktfärdiga sköldpaddor och emellanåt möter med källor där vi fyller på våra vattenflaskor.
Någon timme senare tittar vi ut över fruktträd, vinstockar och en dalgång som slutar inför en vägg av hundratals öde stenhus.
Turkiet - vandra från strand till strand
Skönt vatten att bada i. Det tycker firrarna med.

Kaya Köyu är Mindre Asiens största spökstad. Vidden av den märkliga platsen blir inte riktigt klar förrän följande morgon då vi kliver ut ur pensionatet där vi övernattat och möter gryningen som lagt sig som en rykande slöja över byn.
– Så märkligt, säger Jacob.
– Så besynnerligt, viskar jag.
Väggarna står kvar. Trappsteg och skorstenar likaså. Men taken saknas, precis som om en väldig hand lyft på locket och fiskat upp alla människor för att lämna platsen tyst och öde. Något sådant har också hänt. På 1920-talet skiftade Turkiet och Grekland invånare beroende på etnicitet och språk. De 3 000 grekisktalande som huserade här gav sig av. Numera finns bara en liten turkisk by som inte riktigt vågar sig fram till den gamla staden.

Turkiet - vandra från strand till strand
Två av Yedi Buruns invånare.

Vi äter plommon och aprikoser till frukost och börjar sedan vandra. Upp över en kulle där vackert tecknade blåkråkor samlats. I djupet nedanför skymtar plötsligt tre ankrade lustyachter. Havet är smärtsamt blått och fullständigt skrynkelfritt. Och vi vill dit så fort som möjligt. Stigen drar brant nerför genom en skog där nattfjärilar med uggleögon hänger i grenarna. Men då vi kliver ut ur grönskan har vi kommit alldeles för långt åt öster, till Öluceniz, stekos och tatuerade britter.

Turkiet - vandra från strand till strand
En sista stund av frid innan massturismen anfaller i Öludeniz.

Många som reser drömmer om att finna en dold värld. Vi möter en sådan några klipputsprångs båtfärd bort. Lämnar den lykiska leden här efter att ha hört ryktet om Öludeniz otillgängliga granne, Butterfly Valley. Den isolerade dalgången når havet i söder. I övrigt är den kringskuren av 350 meter höga stup, precis som om en jätte huggit ut en väldig sarkofag ur berget, planterat granatäpple, bananer och lavendel på dess botten och sedan försvunnit iväg för att leta efter ett lock. I ett sådant obevakat ögonblick kom folk från havet. Eldslukare, yogainstruktörer och de som bedriver småskaligt jordbruk med ekologiska undertoner.
– Vill ni bo i koja eller tält? frågar en ung kvinna med tatuerade underarmar och handrullad cigarett klämd mellan fingrarna.
– Tält svarar vi, och sneglar på den brandgula raden just ovanför kustens bränningar.

Turkiet - vandra från strand till strand
Bayaram Göks yngsta son går kanske i faderns fotspår som lantbrukare. Här sittandes i traktorn.

Butterfly Valley känns lite som ett kollektiv på 1970-talet. Tonläget är sådant. Alla sorters människor finns här, och alla är välkomna. Inåt land struttar frigående höns inför gängliga solrosor, lite längre bort följer ett litet biblio­teket där Da Vinci-koden och boken om Kabbala samsas under ett tak av bougainvillea, och vid dalsänkans slut möter ett 60 meter högt vattenfall där man kan sitta i små, naturliga pooler och lyssna till hur vatten sipprar fram ur urberget.
Antingen bryter man upp efter den första natten. Eller så stannar man riktigt länge, förklarar den unga australiensaren Daren, då vi på kvällen sitter under ett tak av vinrankor och äter gemensam middag.
Han själv har nått hit via Chittagong och Damaskus gömda innergårdar. På ett vandrarhemstak i Istanbul sa någon Butterfly Valley då han frågade vad han borde
uppleva i Turkiet. Nu är han här. Hjälper till med lite småsysslor. Och har skjutit upp planerna på att resa vidare.
– Du vet, man går upp och äter frukost, och börjar prata med någon intressant människa och så är klockan plötsligt fyra och man har inte ens nått stranden, flinar Daren.

Turkiet - vandra från strand till strand
Kaféägare i Faralya.

Det krävs saltvatten och en simtur för att vakna ordentligt. Nätterna i Butterfly Valley är lika heta som sena. Rock Bar, på ett klipputsprång ovanför stranden, har sprutat techno fram till gryningen. Nu är allt tyst och öde och havet så friskt och klart att jag börjar tveka. Varför ska vi lämna det här?
Två timmar senare vitnar mina knogar kring ett rep. Vi är på väg tillbaka mot den lykiska leden, högt uppe i bergen. Och genvägen från dalen är brant som ett hisschakt. Får snart känslan av att stå på fönsterblecket till ett slags naturlig skyskrapa. Långt, långt därnere skimrar havet. Ovanför mig syns Jacobs ryggtavla och fortsÙ�ttningen via ett rep längs den nära nog lodräta klippväggen.

Turkiet - vandra från strand till strand
Ett med naturen.

Framåt lunchtid kravlar vi över stupets kant, går hundra steg åt höger och når Faralya. Byns imam heter Ahmet. Han bjuder på sensationellt starka cigaretter och avslöjar genom att upprepade gånger nämna namnet Kenneth Andersson att hans världsbild åtminstone delvis är styrd av fotboll.
För egen del vet jag inte riktigt längre. Vandringen rensar sinnet. Och på eftermiddagen stöter vi oväntat (men ändå någorlunda logiskt) på Buddha, Siddharta Gautama. Platsen heter Kabak och siktet är inställt mot kropp och själ via yoga och organiskt odlad mat. Just ovanför en fridfullt vacker strand kan man övernatta i bekväma tält eller smågalna träkojor. Vår camp heter Shanti Garden och möter inte bara med cikadabrus och buddistiska symboler, utan också en raspig Louis Armstrong.
– Great man, great music! säger Talu, som sommarjobbar i baren och sköter campens musikval i väntan på att höstens filmstudier ska dra igång på universitetet i Eskisehir.
Precis som Butterfly Valley är det här en plats för drömmare. Men såpass välordnad att medelklassfamiljer från Istanbul vågar sig hit för att lossa en smula på hängslena och leva nära naturen, utan att för den skull kompromissa alltför mycket med bekvämligheter.
Jag vaknar till en tistelfjärils försynta flykt. Känner mig oförskämt fräsch och utvilad. Kanske för att jag somnat till ropande ugglor och grannlodgens sövande trolltrummor.
– Ni kommer att möta örnar och vattenfall, säger Talu då vi skiljs åt.

Turkiet - vandra från strand till strand
Hisnande brant klättring upp från Butterfly Valley.

Ormörnar seglar också värdigt över branten i väster. Och snart arbetar sig stigen genom ett landskap som ser ut som ett djärvt utkast från Tolkien eller Wagner. Knotiga träd lutar sig över klipputsprång. Långt nedanför skymtar havet.
Och på en onödigt tvär avsats möter åtskilliga timmar senare byn Alinca.
Det har kostat oss lite att nå hit. Hettan fÙ�r sulorna till mina gympadojor att släppa. Vattnet är slut och vi är hungriga. Dessutom är byns enda värdshus övergivet och igenbommat.
Räddningen heter Hassan och Habibe. Längs den lykiska leden öppnar bybor ofta sina hem för vandrare, bjuder in till paus och lagar mat. Så även i Alinca. Där sitter vi snart runt ett bord och äter omelettröran menemen, yoghurt och söt mjölkpudding. Allt så fenomenalt gott att det känns en smula ofint att plötsligt bryta upp, betala en slant och fortsätta vandringen.

Turkiet - vandra från strand till strand
En sandig vik inbjuder till att vila trötta ben.

Strax före solnedgången når vi Gey. Längs en bygata där svarta kor strövar fritt, finner vi ett ledigt rum hos Bayaram Gök vars fyra döttrar förbereder en måltid på grillat getkött och börek fylld med vit ost. I väntan på att den ska bli färdig följer vi den yngsta dotterns råd och traskar till Yedi Burun för att möta solnedgången över en kust där vilda berg kastar sig mot ett blått bråddjup och havsflikar bryter in mot land i turkosa fingrar.
Ofta är det lätt att övertyga sig om att man vandrar genom en gudasaga. Kanske var det så här Odysseus kände sig?
Okej då, han hade en båt, jag har ett par numera ganska trasiga gympadojor. Men frihetskänslan borde vara densamma. Jag äter när jag är hungrig. Badar när jag är varm. Och följer stigar som snuddar himlen.
Kanske är det solens fel, för under den tyngsta middagshettan, då traktens herdar vilar i skuggan av olivträd, får vandringsleden plötsligt bråttom att nå kusten. På kvällen är vi där och vandrar barfota över sanden till Karadere Plaji. Plötsligt står vi framför Lütfi och Salihs strandbar.
– Sov här, vetja, säger båda.
Så får det bli.

Turkiet - vandra från strand till strand

Tv:n fyller ut natten med turkiska schlagers. Bland fat med nötter, plommon och honungsmelon står några rakiflaskor och en hink med is. När den sista gästen gått, och vinden slutat rusa genom strandkantens tamarisker, somnar vi på några utlagda kuddar.
Själva kustslätten är platt, het och egentligen ganska trist. Vaknar till lärksång och löften om en minibuss som ska finnas någon kilometer inåt land. Den gör det lätt för oss.
– Ska vi fuska? undrar jag.
– Det ska vi, tycker Jacob, och så åker vi tills det sista växthuset försvunnit och landskapet åter börjar bli roligt.
Följande morgon är vandringens sista. Strax efter frukost når vi Turkiets längsta sandstrand. Ytan är mjuk som sammet och bär på havssköldpaddornas nattliga avtryck. Lite längre bort, innanför höga sanddyner, reser sig en antik teater. Platsen heter Patara och har fött såväl Apollon som St Nikolaus. Under lykisk tid var det här rikets största stad. Nationen påstås ha gått under kring Kristi födelse.
Men vi vet att åtminstone dess stigar fortfarande finns kvar. Vägar som leder mot sol, hav och frihet.
Turkiet - vandra från strand till strand

Guide: Lykiska leden

VANDRINGSLEDEN

Lykiska leden (Likya yolu på turkiska) följer den cirka 50 mil långa kuststräckan från Fethiye till Antalya. I närheten finns bland annat följande charterorter: Fethiye, Ölu Deniz, Kas, Kemer och Antalya.
Närheten till städer och vägar gör det lätt att börja och sluta vandringen efter eget behag. Många väljer att traska dagsetapper eller att vandra någon vecka. Att gå hela leden i ett svep beräknas ta ungefär en månad.
Vår vandring från Fethiye till Patara tog sex dagar, inklusive den äventyrliga avstickaren till Butterfly Valley – stigen från Butterfly Valley till Faralya är för övrigt extremt brant och potentiellt farlig. Den lykiska vandringsleden däremot är överlag lättgången och snitslad med rödvita markeringar på stenar och block. Trots detta gäller det att vara vaksam. Om du missar någon markering, vilket är lätt, kan det ta lång tid att åter komma på rätt spår.
Mer info finns på http://www.lycianway.com.

RESA DIT

Antalya och Dalaman, nära den lykiska leden, nås av flyg från Skandinavien för cirka 2500-3500 kronor tur-och-retur. Till Dalaman, som ligger 3 mil väster om Fethiye, kan man antingen åka reguljärt med Turkish Airlines eller boka flygstol via någon svensk charterarrangör. Samma variant gäller till Antalya som dessutom trafikeras av de turkiska lågprisbolagen Pegasus Airlines och Anadolujet (Stockholm och Köpenhamn) och Cimber Sterling (Köpenhamn).

TA SIG RUNT

Buss: Var 1 ½ timme avgår en buss längs kustvägen från Antalya till Fethiye. Med dessa kan du nå flera av den lykiska ledens startpunkter.
Taxi: Dolmus, kollektivtaxis, avgår från exempelvis Fethiye till Kaya Köyu, Ölu Deniz (båt till Butterfly Valley) och Kabak.

AKTIVITETER

Vandra förstÙ�s. Flera platser längs leden, till exempel Kabak, erbjuder yoga och ayurvedisk massage. I Kas kan man hyra havskajak. Berget Baba Dag utanför Fethiye är bäst i Turkiet för drakflyg. Dessutom finns miljonstaden Antalya med shopping och starkt kulturliv.

SÄSONG

Senvår och tidig höst är högsäsong för vandringar. Vi vandrade under högsommaren då det tidvis var löjligt hett och temperaturer kring + 40-grader, men givetvis också sköna bad.

BO & ÄTA

På många platser finns pensionat eller privatpersoner som hyr ut rum och serverar mat. Några av värdshusen håller endast öppet under vår och höst.

Kaya Köyu
Selçuk Pension, tel (0)252-618 0075, är okej även om dubbelrumspriset på cirka 300 kronor, inklusive frukost, känns en smula i överkant. Villa Rhapsody, tel (0)252-618 00 42, http://www.villarhapsody.com är trevligare med pool i lummig trädgård. Dubbelrum kostar knappt 400 kronor inklusive frukost.

Vårt val: Butterfly Valley
Butterfly Valley lockar knappast någon för komfortens skull. Här gäller tält eller enkla kojor för 180-230 kronor per person. Men stämningen är skön och priset inkluderar fin middags- och frukostbuffé. Dessutom finns ett eko-kafé och Rock Bar som öser på med öl och musik till gryningen. Reguljära båtar till dalen utgår från Ölu Deniz utanför Fethiye. Mer info finns på
http://www.kelebeklervadisi.org/?lang=en och http://thebutterflyvalley.blogspot.com

Kabak
Shanti Garden, tel (0)252 -535 259 4651, http://www.shantigardenkabak.com, är skönt och välordnat i en parkliknande pinjedunge just ovanför stranden. Man kan slappa bland kuddfyllda terrasser, delta i yoga eller få ayurvedisk massage. Boende i prydliga träkojor eller riktigt bekväma tält. I priset, 250-300 kronor per person och dygn, ingår organisk buffémiddag och frukost med bland annat hembakat bröd och fin tahini.

Alinca
I Alinca finns ett enkelt värdshus, tel (0252) 679 1169 eller (0535) 788 1548, men detta var inte öppet under vårt besök. Vi åt suverän lunch hos paret Hasan och Habibe mitt i byn.

Gey
Bayram Gök, tel (0252)-679 11 08, erbjuder kost och logi i sitt hem. Maten är lokalt producerad och fullständigt fenomenal. Helpension kostar cirka 300 kronor per person.

Bel
Fråga efter Osman Arslans hus och du bjuds på yoghurtdrickat ayran, friskt källvatten och turkisk husmanskost.

Karadere Plaji (Pydnai)
På Lütfis och Salihs strandbar äter man till exempel träkolsgrillad sis kebab till en frisk pilsner. Fråga och chansen är stor att du får övernatta här. Mängder av pensionat finns annars i närbelägna Patara (se nedan) dit det går minibuss.

Patara
Likya Pansion, tel 0541-557 99 88, är enkelt, men trevligt med turkisk husmanskost serverad intill poolen i trädgården. Från pensionatet går du på en kvart till sandstranden. Ring i förväg för transport från landsvägen/busstoppet.

STRÄNDER

Ölu Deniz, 15 km från Fethiye, är inte alls lika perfekt som på vykorten. Spektakulärt läge och fin strand, men tjockt med folk, hög ljudvolym och energisk affärsverksamhet sänker betyget.

Butterfly Valley, ljuvlig strand där branta klippväggar når klarblått hav och singel och sand. Vackrast längs kusten!

Kabak är också fint med grov sand och småsten inför en gnistrande blå bukt med klart vatten. Tyst och fridfullt, bland annat till följd av naturskydd och förbud mot att bygga hotell. Via badbåt kan du ta dig vidare till jungfruliga Paradise Bay med vattenfall och klart vatten.

Karadere Plaji har sand och är hem åt havssköldpaddor. Men där tar det roliga slut. Tyvärr ganska skräpigt och trist.

Patara ligger vackert inför en antik ruinstad med stämningsfull teater. Sandstranden är mjuk och härlig och sträcker sig flera kilometer. Ofta rejäla bränningar. Långgrunt är det också.

SEVÄRT

Fethiye, är känt för sina lykiska klippgravar som påminner om tempel direkt uthuggna ur bergväggen. De vackraste finner du längs vägen mot Kaya Köyu.

Kaya Köyu, Mindre Asiens största spökstad. Vandra i tystnad och kika in i kyrkan Panayia Pirigotissa med muralmålning av Jesus och apostlarna.

Butterfly Valley är mer än bad och vattenfall; kolla till exempel in de tjusiga tigersvärmarna som gett dalen dess namn.

Letoön, platsen där det lykiska förbundet samlades till rådsmöte och fest. Världsarvslistad ruinstad med bland annat Apollontempel.

Xanthos. Lykisk huvudstad som hellre än att ge sig för fienden lät döda sina kvinnor och barn, innan männen begick kollektivt självmord. Världsarvslistad ruinstad på kulle ovanför byn Kinik.

Patara var Lykiens största stad och viktigaste hamn. Innanför den magnifika sandstranden pågår arkeologiska utgrävningar. Synligt är bland annat en fin teater, Vespasianus bad och en romersk portal.

Olympos, några mil väster om Antalya, har diffusa lykiska ruiner, liksom en av kustens skönaste stränder. Vandrar du den lykiska leden från grannbyn Çirali når du snart de brinnande klipporna vid Yanartas/Chimera och trevliga byn Ulupinar där det serveras grillad forell.

Antalya har shopping, stränder, fotboll i förstaligan, fenomenala restauranger och finfina Antalya Museum som via pedagogiska utställningar avverkar Lykiens höjdpunkter.

OCH VAD ÄR LYKIEN?

Antikens Lykien sträckte sig längs dagens turkisk sydkust från Dalyan i väster till Antalya i öster. Nationen bestod av 23 städer som bildade en federation för att stå emot fiender. Språket var eget, kulturen särpräglad och styret demokratiskt. År 43 införlivades Lykien i den romerska provinsen Asia.

MISSA

Trista Ölu Deniz. Bara kul om du är tatuerad britt.

MISSA INTE

Magiska Butterfly Valley och solnedgången från Yedi Burun.

MER INFO

Guideboken The Lycian Way av Kate Clow beskriver leden och kommer med en användbar karta


Text: Mikael Persson • 2012-04-25
RestipsTurkiet

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top