Med kanot genom Zimbabwes vildmark

Vi närmar oss gränsstationen när solen står lågt. Vi har rest hit, till Karibasjön, i bil från Zambias huvudstad Lusaka. Skylten Welcome to Zimbabwe är väderbiten och rostig. Våra farhågor att det kommer vara kö vid gränsposteringen visar sig överdrivna. Förutom vår grupp på sju personer är det bara en lastbilschaufför som är här. Det är desto mer personal – och än mer byråkrati visar det sig. En virrig visumcirkus börjar när vi räcker fram passen. Först 50 dollar i betalning till en bastant kvinna bakom disken som stämplar passen så hårt att de riskerar att gå sönder, sedan kontrollerar en kille vid en vägbom kvittot som följer med, sedan åker man bort till en annan kille vid ett litet bord där man får ytterligare en stämpel, sedan måste man tillbaka till killen vid bommen igen.
Till slut rullar vår minibuss in i Robert Mugabes rike.

Dagen efter packar vi våra kanoter vid Zambezifloden utanför Chirundu, några mil norr om Kariba. Vi kommer att uppleva Afrikas vildmark från första parkett, om än en låg sådan. Drygt sju mil paddling ligger framför oss. I packningen har vi kök, tält och proviant för fyra dagar. Sista dagen ska vi stiga iland i Mana Pools, en av Afrikas bästa nationalparker. Resan har länge varit en dröm för mig. Jag har aldrig upplevt det vilda Afrika från vattnet och en äventyrsresa med de närmsta vännerna har länge legat högt på önskelistan.
När vi bär ner kanoterna till vattnet ser vi någonting som krusar ytan ett tiotal meter bort. Ett par öron kommer upp, sedan en bred nos. Flodhästar – Afrikas mest aggressiva djur med omkring 1 000 attacker mot människor årligen. Att paddla ensam här innebär livsfara. Man måste känna till floden och vilka områden som är extra farliga att röra sig i. Vi har med oss tre guider, Cloud Magondo, Tanja Blake och Takesure Kuonatsoka. Cloud är den mest rutinerade av de tre och den som har det yttersta ansvaret om något går fel.
Han samlar gruppen för en sista säkerhetsgenomgång.
– Zambezifloden är ett av världens flodhästtätaste områden. De finns överallt. Vi paddlar i ett led i stort sett hela vägen. Följ bara efter mig.
Zambezifloden rymmer också gott om välvuxna krokodiler. Någon har räknat ut att det finns en krokodil var tionde meter. Där Zambezifloden flyter in i Angola dödades nyligen en riktig jätte på över fem meter.
– När ni ska lasta ur kanoten så gör det alltid med kanoten mellan er och floden. Ni står aldrig på utsidan. Detsamma gäller om ni ska bada eller tvätta er.
Cloud behöver inte säga det två gånger.  
– Vad händer om vi kapsejsar?
– Klamra er fast kring kanoten, med benen längs med den. Vi andra paddlar fram och gör en ring runt kanoten och sedan tar vi oss tillsammans in till land.
Det finns förstås också faror på land. Lejon, leopard och hyenor lever fritt i området.
– Vi kommer slå nattläger på sandöar i floden, så dem behöver ni inte oroa er för, lugnar Tanja oss.
– Får vi besök av flodhästar i nattlägret så stanna kvar i tältet. Gå aldrig ut. Flodhästarna går inte emot tälten. Ser ni något annat, krokodiler eller elefanter, så kalla på oss.
Cloud laddar en .44 Magnum och stoppar ner den i ett slitet skinnhölster som sitter i bältet.
Vi knuffar ut kanoterna i vattnet. Småskolans kanotutflykter med vattenlekar och skojramningar av varandras kanoter känns plötsligt mycket fjärran.

Vi paddlar nedströms. Floden är några hundra meter bred, ibland något smalare. Himlen är klarblå med någon enstaka bomullstuss här och där. På vår vänstra sida ligger Zambia, på den högra Zimbabwe. Växtligheten längs med strandkanten är som nypåfylld med klorofyll. Vi är här på våren, i den behagliga mellanperioden mellan vinterregnen och sommartorkan, som sträcker sig från maj till september. Sommaren är olidligt het, men i gengäld så ser man i regel fler djur eftersom det är mindre växtlighet och att djuren drar sig ner mot floden för att dricka.
Vi behöver dock inte paddla mer än en knapp timme förrän vi får bevis på att vi befinner oss i ett av Afrikas vilt­rikaste områden, oavsett säsong. Tre elefanter rör sig ner mot vattnet knappt 100 meter framför oss.  
Cloud tar några paddeltag och låter sedan kanoten glida i riktning mot dem. Vi andra gör likadant. Snart är vi alldeles nära. Den främsta kanoten är bara några meter från bjässarna. Vi sitter tysta och tittar. Det enda som hörs är cikadornas monotona melodi och elefanternas stökande.
Plötsligt vänder sig en av hanarna mot oss och gör ett utfall. Vi är för nära. Vi paddlar försiktigt ut i floden igen. Elefanterna vänder strax därefter om. Deras torra bakar och små ynkliga svansar med små spretiga borst är det enda vi ser när de försvinner in i grönskan. Det fantastiska mötet är över lika snabbt som det inträffade.

Vår första natt tillbringar vi på Kakomomarara Island. Kvällen är gyllengul när vi slår upp våra tält i sanden några meter från vattnet. Jag hinner precis kila ner den första tältpinnen när jag ser en rörelse på en sandig gräsplätt en bit bort. Elefanter.
Jag hämtar kameran – och Cloud.
– Det är ingen fara. De är på väg bort och vi stör dem inte.
Tälten står snart i en prydlig rad. Tältdukarna har vi inte brytt oss om att spänna upp. Myggnätet räcker gott.
Kökspannorna rasslar. En gasollåga väser snart i kvällen. Tanja förbereder maten ihop med Takesure. Det blir tilapia, ett slags abborrliknande fisk, ihop med potatis och bönor. Drycken blir halvkyld Mosi, lokal öl, eller varm, sydafrikansk shiraz ur plåtmugg för den som hellre vill ha det. Vi slår oss ner på de enkla tältstolarna kring det provisoriska köket.
– Ni har paddlat två mil idag, vilket är bra med tanke på att vi började sent, säger Cloud.
Vi nickar och skyfflar in maten. Så snart blodsockret har höjts en aning summeras dagen.
– Elefanterna var häftiga, säger Björn, som hela dagen paddlat i samma kanot som Cloud och därmed upplevt djuren på riktigt nära håll.
Ingen trodde det skulle vara så många flodhästar i vattnet.
– Ibland kändes det som om de var överallt. En dök upp här, sen kom en annan där, säger Maria, som paddlade ihop med Tanja.
Tanja nickar.
Hon är blond, 23 år, och går en vildmarksguideutbildning som är känd för att vara den bästa i Afrika. De studenter som klarar utbildningen – som tar fem eller sex år – är hett eftertraktade i hela Afrika, antingen som guider eller som PH:s, professional hunters, med rätt att leda jakter på Afrikas alla vilt, inklusive de farligaste. Bara de duktigaste går vidare och blir PH:s. I utbildningen ingår att spåra och fälla farligt vilt, som till exempel buffel och skadade elefanter. Tanja har fällt dem båda.
– Jag älskar vildmarken, djuren och jakten. Helst vill jag jobba här hemma i Zimbabwe, men vi får se var det blir.
Jag har några år kvar innan jag är klar.
Det blir en tidig kväll för alla. När jag och flickvännen Emelina kryper ner i våra sovsäckar är himlen fylld av stjärnor. Genom myggnätet ligger vi tysta och tittar uppåt. Runt omkring är det becksvart, förutom den stilla floden som blir till en jättelik stjärnspegel.

Morgonen börjar tidigt. Dagsljuset har knappt brutit horisonten. Min klocka visar på strax innan sex när vi tysta och morgontrötta skjuter ut kanoterna i det mörka vattnet. Frukosten har vi planerat att äta några timmar senare när solen har börjat steka och vi behöver en paus. Nu utnyttjar vi den svala tiden för paddling. Det blir en tuff dag. Vi måste paddla minst 3 mil innan vi slår läger för natten.
Vi passerar en by där kvinnorna står vid floden och tvättar. Ett rangligt trästaket är nedstucket i vattnet framför dem som skydd mot krokodiler. Nakna barn vinkar ivrigt åt oss.
– Mangwanani!
Cloud, Tanja och Takesure hälsar god morgon på shona, bantuspråket som talas av 80 procent av Zimbabwes befolkning.
På djurkrysslistan kan vi bocka av en flock impalaantiloper, en välgödd krokodil som ligger och jäser i strandkanten och långt i fjärran på den zambiska sidan ser vi en hjord elefanter. Och överallt – massor av flodhästar förstås. Små Shrek-öron sticker upp här och där och flera gånger tvingas vi paddla i sicksack i Clouds försorg för att de inte ska känna sig trängda.
Strax innan frukoststoppet ser vi en stor ellipsvattenbock som sticker iväg som ett skott när den upptäcker oss.
Min barndomsvän Henrik och hans far Frank tyr sig till skuggan av ett stort träd så fort kanoterna är uppdragna. Jag tar mig ett hastigt dopp på en grund plats som Cloud godkänt för bad. Frukosten serveras sedan på samma ställe. Vi sitter i vattnet på våra tältstolar. Vattnet räcker till strax under knäna på oss där vi sitter och dricker vårt morgonkaffe och äter vitt bröd med bacon, smör och ost.
När vi glider ut i vattnet med kanoterna igen är det strömt. Väldigt strömt. Min och Emelinas kanot får plötsligt bredsida och åker i hög fart mot en gren som sticker upp ur vattnet lite längre bort.
– Paddla, paddla!
Vi paddlar allt vad vi kan, men strömmen är starkare. Grenen närmar sig mitten på kanoten i hög fart. Trots att det går fort hinner jag tänka på krokodiler både en och två gånger. Plötsligt är grenen bara en knapp halvmeter bort. Sekunden senare träffar den kanoten mitt i sidan. Kanoten tippar till. Jag får ut ett ben åt andra sidan och lyckas med nöd och näppe tippa tillbaka kanoten åt rätt håll igen. Vi slår aldrig runt, men hela kanoten är vattenfylld. Tanja är snabbt framme jämsides med vår kanot och dockar fast den med sin egen och börjar paddla mot land. En stund senare står vi blöta på en sandbank.
– Nära ögat, säger Cloud och klappar mig på axeln.
 – Nära krokodilsim, säger någon annan.
Vi tömmer kanoten och försätter sedan paddlingen – utan missöden.
Sex–sju timmar senare drar vi upp kanoterna på Vundu Island, en sandö mitt i floden.
När vi kryper ner i sovsäckarna, med 3,2 mils paddling i kroppen, har nattens jägare vaknat på andra sidan av floden. Vattnet transplanterar ljudet från dem som en gigantisk högtalare. Lejonryt och hyenors skrattlika ylande blir vår afrikanska nattvisa.

Tredje dagen har vår grupp fått bra rutin på att packa kanoterna och är tidigt i vattnet. Vi har till och med hunnit med en enkel frukost. Det är den hetaste och klibbigaste dagen hittills.
Under en rast vid en liten vik med högresta akaciaträd och korpulenta elefantträd glider mörka moln in över himlen. Plötsligt blixtrar det till och ett tungt och intensivt regn lossnar från himlen. En stund senare är luften fräsch och frisk igen.
Jag tar paddeln och sätter den mot strandkanten för att skjuta ifrån när någonting plötsligt skakar marken. Jag vrider huvudet bakåt. Och blir blickstilla. En stor elefanthane dundrar ner för den lilla slänten bakom oss. Hela gruppen fryser i sina rörelser när vi upptäcker honom. Han tycks inte se oss – trots att två av kanoterna är mindre än två meter från honom. Han fortsätter rakt mot vattnet. Snart står han fridfullt och stilla bredvid oss. Han dricker och tvättar sig med duschar av vatten om vartannat. En snabeldusch med brunt lervatten landar rakt över Emelina som sitter närmast.
En stund senare vänder han sig om, fortfarande helt oberörd, och vandrar därifrån.

Sista morgonen är vårt dricksvatten slut. Några av oss gör som Cloud, Tanja och Takesure och dricker direkt ur Zambezifloden.
– Där det är strömt är det rent, berättar Tanja. Är inte magen van vid vattnet kanske någon enstaka blir orolig i magen, men de flesta har inga problem alls. Testa. Det är sött och gott.
Fjärde dagen bjuder också på action. I en trång passage reser sig en stor kropp plötsligt ur vattnet framför Clouds och Björns kanot. Cloud ställer sig upp i den rangliga ­kanoten och slår med paddeln i vattnet för att avstyra flodhästhanens attack. Han lyckas. Flodhästen simmar bort till en strandkant och fortsätter upp på land. Det är en av de få gångerna som vi ser flodhästar på land under vår paddling och det är första gången vi ser den beryktade aggressiviteten.
Någon timme senare ser vi en annan afrikan, känd för sitt hätska temperament – en buffeltjur. Han bryr sig dock inte alls om floden och vad som flyter på den.
Strax därefter vinkar Cloud på oss att vi ska lägga kanoterna sida vid sida i vattnet, på en rad. Jag tror först att det har med den tilltagande vinden och vågorna att göra, men det visar sig att jag har helt fel.
När den sista kanoten kommit på plats spricker Cloud upp i ett leende.
– Grattis, ni har precis överlevt sju mil av flodhäst-territorium.
När vi en stund senare drar upp kanoterna för sista gången gör vi det i en av Afrikas finaste nationalparker.

Guide Paddling på Zambezi

Resa dit

Det finns några arrangörer som har Zambezifloden i sina program. En del av dem kan erbjuda paddling, andra har endast enklare båtuflykter. Ett urval av arrangörer: JK Safaris (gorillasafaris.net) Travel Beyond (travel­beyond.se), Trackers (trackers.se), Indcen (indcen.se), Polarquest (polarquest.se), Äventyrsresor (äventyrsresor.se), Jambo Tours (jambotours.se) och Naturresor (naturresor.com). Vi paddlade med det lokala företaget Nature Ways, som JK Safaris anlitar.
Air France, KLM, British Airways, Turkish Airlines med flera flyger Sverige–Lusaka i Zambia. Flera flygbolag flyger också till Harare i Zimbabwe.

Utrustning

I regel får man inte ta med sig mer än 10 kg i kanoten. Det finns ingen möjlighet att proviantera under vägen. Planera din packning väl.
Hatt, solglasögon, tunn långärmad skjorta och stark solkräm är nödvändigt skydd mot den starka solen. Även en tunn scarf eller halsduk är bra för att täcka nacken lite extra. Ta med en regnponcho. Poncho är smidigare och snabbare än ett regnställ. Den täcker mer och går enklare att dra över sig när man sitter i kanoten. Kväll/natt/morgon kan det vara kyligt. Ta med en varm tröja eller fleecetröja. Under dagen då det är varmt duger shorts och skjorta bra att paddla i.
Vattensäkra ditt bagage med plast­påsar samt ta med vattentäta säckar för kameror eller liknande.
Sovsäck och liggunderlag har oftast guiderna, men ta gärna med egen sovsäck då utlåningssovsäckarna kan vara ofräscha. Bästa väskan att packa i är en mjuk bag, gärna av vattentätt material.
Glöm inte ta med ditt eget reseapotek, inkl antid­iarré­tabletter, Resorb och anti­malaria­medicin. Första förband har i regel guiderna.
Ta med en lätt, snabbtorkande handduk, miljövänlig tvål/schampo samt kniv och multiverktyg. Sandaler med riktig knäppning alt neopren­skor är bra när man lastar i och ur kanoten. Flipflops fungerar inte. Vandringskängor/stövlar/grövre skor behövs i regel inte.

Att tänka på

Paddlingen är sällan särskilt hÙ?rd, men du bör ändå vara i hyfsad form. Den största faran på paddlingen, efter solsting, uttorkning och malaria, är flodhästar och krokodiler. Guidernas bästa skydd är inte deras skjutvapen utan att de känner till floden och djurens beteenden. Lyssna alltid på guidernas instruktioner.
Under paddlingen hjälper alla till med allting, från matlagning till att sätta upp tält.

Mat & dryck

Maten är enkel, men god. Frukost består av kaffe, vitt bröd, bacon, smÙ�r och ost.
Lunchen är i regel av enklare snitt. Middagen består ofta av fisk, kyckling eller kött ihop med potatis eller liknande.
Öl och vin går att köpa innan paddlingen startar. Ta gärna med dig några energibarer om du vet att du har svårt att anstränga dig utan frukost i magen.

Missa inte!

Packa lätt, men packa rätt. Du behöver inte mycket under dina dagar på floden, men det som du behöver kan du inte vara utan. Planera din packning väl. Det regnar i regel bara korta skurar, men om du har riktig otur får du en vecka med regn. Se till att du har bra regnskydd med dig.

Missa gärna!

Att betala engångsvisum flera gånger. Många reser in i Zimbabwe från Zambia och ut samma väg. Fundera i så fall noga på vad för slags zambiskt visum du behöver – ett enkelvisum eller ett som gäller flera gånger. Det är lätt gjort att man tvingas lösa dyra enkelvisum flera gånger.

3 höjdpunkter i Zimbabwe

1. Mana Pools nationalpark. Nationalparken Mana Pools är världsarvsklassad enligt UNESCO och är en av Afrikas bästa. Här finns allt från elefanter och buffel till lejon och antiloper. Troligtvis kommer du vara ganska mätt på djur- och naturupplevelser efter dina dagar på Zambezifloden, försök annars stanna en dag eller två här.
• zimparks.org

2. Victoriafallen. Victoriafallen, ett av världens största vattenfall, ligger på gränsen mellan Zambia och Zimbabwe. Det går inte att paddla kanot eller kajak kring Victoriafallen. All paddling sker betydligt längre norrut. Kring Victoriafallen finns enbart forspaddling. Vill du se Victoriafallen under din resa så se till att du har några extra resdagar. Bästa sättet att ta sig till fallen är via Zambias huvudstad Lusaka. Inrikesflyget (proflight-zambia.com) kostar omkring 3 000 kr t/r.
• zambiatourism.com

3. Hwange nationalpark. Hwange är Zimbabwes största nationalpark. Nationalparken grundades 1929. Hwanges huvudnummer är dess stora bestånd av elefanter – världens största faktiskt. Nationalparken ligger en timme från Victoriafallen.
• zimparks.org

---

Text: • 2014-01-17
Restips • Zimbabwe