Annons
Annons
Som hemma, fast borta. Lilla orten Scandia i svenskbygden i Minnesota.

Som hemma, fast borta. Lilla orten Scandia i svenskbygden i Minnesota.

Restips

USA:s svenskbygd – i utvandrarnas fotspår

På 1800-talet gick flyttvågen västerut, över Atlanten. Vagabonds chefredaktör åkte på en 10 dagar lång roadtrip i svenskemigranternas fotspår, från Chicago till Minneapolis.

Text: • 2014-08-11 Uppdaterad 2022-03-18

Johan Folke Johansson lyfter undan ytterligare en stor sten ur den småländska jorden. Hans blonda hår är fastkletat mot pannan i sommarvärmen.
Den 23-årige bondpojken är storväxt och hans starka armar välbehövliga i familjens jordbruk, några mil utanför Vimmerby.

Familjens mark är liten till ytan och full av sten. Det går inte att plöja jorden många meter innan en stenbumling sätter stopp eller i värsta fall förstör plogen. Jorden är dessutom mager. De sista årens missväxt har gjort att jordbruket inte längre kan försörja familjen. I perioder har Johan och hans yngre bror Sven fått svälta. Hans far, Erik Johansson, har blivit gråhårig och mager på kuppen.

När Johan släpper den stora stenen i ett dike funderar han på något som återkommit allt oftare i hans tankar den senaste tiden: att emigrera. Till Amerika. Genom de Amerikabrev som kommit till granngårdarna har han hört talas om den bördiga marken som tilldelas gratis, eller nästan gratis, till alla nya invandrare.

Sommaren därpå, med lånade pengar, sitter Johan i tredje klass på en jättelik ångbåt på väg över Atlanten. Biljetten kostar mer än en drängs årslön. För att klara den långa resan, som först går från Göteborg till England och från England över Atlanten, har Johan packat råg- och kornlimpor, en säck potatis, mjöl, ett halvt dussin korvar, 20 tunnor vatten, en rökt fårbog från granngården, ett tjog salta sillar, en ost, ett stycke sidfläck, rågskorpor, kaffe, smör och honung.

När Johan Folke Johansson några veckor senare sätter sin fot i Amerika kom han att bli en av de 1,3 miljoner svenskar som utvandrade över Atlanten på 1800- och början av 1900-talet.

USA:s svenskbygd – i utvandrarnas fotspår
USA:s svenskbygd – i utvandrarnas fotspår

Solen gassar bitskt från en molnfri himmel i stadsdelen Andersonville i Chicago.

– Svenskar? Åh, vad trevligt! Välkomna! säger servitrisen på restaurang Svea, mitt på huvudgatan North Clark Street.

– Ett ögonblick så ska jag ordna ett bord åt er.

Lokalen är nästan full. Frukostrusningen har precis börjat. På väggarna hänger välpolerade koppargrytlock sida vid sida med små amerikanska flaggor. En solblekt, svartvit bild sitter uppsatt i ena fönstret. Den visar en kvinna som står utanför restaurangen. I skyltfönstret annonseras det för Swedish meatballs för 35 cent.

Snett mittemot Svea ligger Swedish American Museum, som berättar om emigrationens historia. Det var just hit, till Chicago, som många som Johan Folke Johansson kom. Över 100 000 svenskamerikaner, omkring 10 procent av alla som reste över Atlanten, bosatte sig här i området. 1899 var Chicago, näst efter Stockholm, staden med den största svenska befolkningen i världen.

Vi får bord vid baren. De stoppade stolarna och bar­disken ser ut att komma från en diner från 1950-talet medan grytlocken, tavlorna och de fint snidade trähyllorna ser ut att komma från ett svenskt 1800-talstorp.

Vi beställer svenska pannkakor medan servitrisen häller upp två koppar blaskigt amerikanskt kaffe. Mycket tog svenskarna med sig över Atlanten, men tyvärr inte kaffedrickarkulturen.

Granne med Svea ligger en livsmedelsaffär som specialiserat sig på svenska varor, från Kalles kaviar till rårörda lingon och Mariekex. Det är, till skillnad från vad jag först tror, ingen turistbutik. Det är en helt vanlig butik som genom åren har försett invandrarna och sedan deras ättlingar med svenska varor.

Alla som utvandrade bosatte sig förstås inte i Chicago. År 1862 kom en lag som innebar att varje invandrare som ville bli amerikansk medborgare fick 65 hektar jord att bosätta sig på och odla. När man bott på jorden i minst fem år fick man full äganderätt till den mot en mindre avgift. Många, framförallt de som redan hade lite pengar på fickan till jordbruksredskap och oxar, fortsatte sin resa västerut. Efter Chicago blev Rockford, 16 mil från Chicago, en av de allra största svenskstäderna.

USA:s svenskbygd – i utvandrarnas fotspår
USA:s svenskbygd – i utvandrarnas fotspår

I Andersons Japanese Gardens i Rockford, en av de vackraste japanska trädgårdarna i USA, spelar den hyllade amerikanska nykomlingen Dane Penn en blandning av folkmusik och indie. På gräsmattan framför har Rockfordborna slagit sig ner i solstolar med pizza, öl och vitt vin i händerna.

– 1852 härjade en koleraepidemi i Chicago. Lokförarna fick instruktioner om att fortsätta så långt det gick. Det året hamnade många svenskar här i Rockford, berättar svenskättade pensionären Barbara Lunde.

Barbara är en av de mest engagerade medlemmarna i Rockfords historiska förening.

– 38 000 av Rockfords 150 000 invånare har svenskt ursprung, berättar Barbara när vi slår oss ner i solen på en filt.

– Jag är född i Detroit, men min mamma och pappa kommer från Småland. Min mans släkt kommer från Norge. Tyvärr så talar vi inte så mycket svenska eller norska.

Från scenen sjunger Dane Penn om förlorad kärlek och tvivel. När han har sjungit sin sista sång tar Barbara med oss på en tur i stan.

– Erlanders hus var det första huset som byggdes av emigranterna. Ni måste se det.

Rockford är en platt, utspridd stad. Glansdagarna är passerade. Den ekonomiska tillbakagången har drabbat stan hårt. Ändå tycks det finns en patriotism för Rockford och dess ursprung som skiljer stan från många andra amerikans­ka småstäder i samma situation. När vi åker genom ett tomt och nedstängt downtown ser vi flera stora lagerlokaler med slitna skyltar där det går att skönja svenskklingande namn. Många av svenskarna som bosatte sig i Rockford var duktiga hantverkare. Flera av dem startade möbelproduktion. När möbelproduktionen var som störst fanns omkring 70 möbelföretag i Rockford.

Erlanders hus, ett rött tegelhus med vita knutar, ligger mitt i ett vanligt bostadsområde. På verandan, mer amerikansk än svensk, hänger en amerikansk och en svensk flagga.

Där träffar vi pensionären John C Nelson, som visar sig vara något av en Mr Sweden i Rockford. Han tar i hand och frågar, på svenska, var i Sverige vi kommer ifrån.

– Själv kommer jag härifrån, men mina föräldrar kommer från Småland. Min far tillverkade möbler och min mor var piga. De rika ville ofta ha svenska pigor för att de ansågs vara väldigt duktiga.

Johns svenska är inte perfekt, men nästintill. Han visar oss runt i huset.

– John Erlander kom till Amerika 1854 och bodde först i Chicago där han lärde sig att använda symaskinen, som var en ny uppfinning. När han kom till Rockford fick han arbete som skräddare. Hans arbetsgivare hade en symaskin, men visste inte riktigt hur den fungerade så John var den som effektiviserade produktionen och utökade businessen. John investerade sedan i flera andra verksamhetsområden, bland andra möbelindustrin. Snart var han en av Rockfords mest framstående män.

Läs också: Så syr du ihop din egen resa i svenskbygden.

USA:s svenskbygd – i utvandrarnas fotspår
Lanesboro är mer norskbygd än svenskbygd. Idag är den lilla stan dock mer känd för något annat: sin amishbefolkning. Några amishfamiljer tar emot besökare i sina hem.
USA:s svenskbygd – i utvandrarnas fotspår
Rockford är den näst största svensk-amerikanska staden i USA. John Erlanders hus var det första som byggdes av emigranterna.
USA:s svenskbygd – i utvandrarnas fotspår
Svenskt torp möter amerikansk diner. Restaurang Svea i svenskstadsdelen Andersonville i Chicago.

Vår resa i svenskbygden fortsätter. Vi följer Mississippi norrut, passerar småorter och vidsträckta majsfält på vår färd mot Minneapolis. Försommarvärmen får horisonten att dallra. Mellanvästerns inlandsklimat gör somrarna olidligt heta och vintrarna lika olidligt bistra och kalla.

I den lilla orten Lanesboro, med enbart 760 bofasta, avviker vi från svenskbygden till förmån för norskbygden. Hit kom av någon anledning nästan bara norrmän. När vi kör genom det vackra landskapet ser vi några andra som också flyttat hit. En korpsvart, hästdragen vagn kommer guppande längs vägkanten. Den ser nästan spöklik ut. Det är först när den är i jämnhöjd med mig som jag ser att det sitter en ung man med skägg och stråhatt inuti.

– De som bor här omkring Lanesboro är old order amish, den strängaste formen av amish, berättar damen på turistkontoret i Lanesboro.

Amish tror att livet på jorden bara är ett tillfälligt stopp. Den enda vägen till himlen är genom hårt kroppsligt arbete. Materiellt välstånd eller högre utbildning är inte eftersträvansvärt, tvärtom. Amish strävar efter att leva som på 1860-talet. Bilar, mobiltelefoner och tv är förbjudet och de går bara i skolan fram tills de är 13 eller 14 år. Amish har, enligt amerikansk lag, rätt att ha egna skolor med egna lärare.USA:s svenskbygd – i utvandrarnas fotspår

Svenskarvet är en källa till stor stolthet och hyllas när och där det kan.
USA:s svenskbygd – i utvandrarnas fotspår
Minnesota är inte bara svenskbygd, det är också amishbygd. Amish lever som på 1860-talet och tror på ett liv efter detta.
USA:s svenskbygd – i utvandrarnas fotspår
Gård utanför Lindstrom, en av Minnesotas »svenskaste« orter.

På turistkontoret visar det sig att man, i små grupper på organiserade turer, kan besöka vissa amishfamiljer i deras hem. Vi bokar turen till dagen efter. Vi blir sju stycken, två svenskar och fem amerikaner, som åker med på turen.

– Amish har mindre risk för cancer på grund av sin livstil, berättar guiden Peter från framsätet på minibussen.

– Men de har å andra sidan fem gånger högre risk för parkinson i och med att många är släkt med varandra.

Utanför fönstren breder frodiga majsfält ut sig mellan stora gårdar med höga lador och vinddrivna mjölkvarnar.

– I hemmet talar de en gammal form av tyska som kallas Pennsylvaniatyska, men utanför hemmet talar de i stort sett alltid engelska.

När minibussen svänger in på en gårdsplan vid ett stort vitt hus och en sliten lada vänder han sig bakåt innan vi kliver ur.

– Glöm nu inte vad jag sagt. Inga bilder.

Den lilla blandrasvalpen Rasty är den första som möter oss på grusplanen. Efter honom kommer en liten flicka med huckle och klänning. Hon lyfter upp Rasty som slickar henne i ansiktet.

– Några amishfamiljer säljer saker som ved, bröd och stickade saker till utomstående, men i övrigt så klarar sig varje församling i stort sett själva, säger Peter medan vi går mot köksdörren.

En kvinna öppnar dörren med ett stort leende. Hon är klädd precis som den unga flickan.

– Välkomna, välkomna!

Jag blir förvånad över hjärtligheten. Jag hade inte förväntat mig den av någon dum anledning. Bara för att man valt att leva som på 1860-talet behöver det förstås inte betyda att man inte är trevlig mot andra människor. Kvinnan heter Fannie Miller och säljer hemmavirkade småsaker som grytlappar, dukar och underlägg. Peter och Fannie känner varandra väl visar det sig och de börjar småprata. Rummet är omålat och fyllt av virkade saker i olika storlekar. På ett bord står en handfull burkar med hemmagjord sylt och honung. Efter en stund vänder sig Peter mot gruppen.

– Nu ska ni få höra! Fannie här, som har vänligheten att släppa in oss i sitt hem, har så många som 11 barn. 11 barn! Och inte nog med det … hon har 62 barnbarn, det ni!

Vi köper tre färgglada grytunderlägg som blir våra ­souvenirer från resan. När vi lämnar gården vinkar tioåriga Aida hejdå. I famnen har hon lilla bångstyriga Rasty.USA:s svenskbygd – i utvandrarnas fotspår

Svenskättlingen John C Nelson är något av en Mr Sweden i Rockford.
USA:s svenskbygd – i utvandrarnas fotspår
Svenskättlingen John C Nelson är något av en Mr Sweden i Rockford.
USA:s svenskbygd – i utvandrarnas fotspår
Lindstrom, systerstad med Tingsryd i Småland, välkomnar sina gäster.

Majsstjälkar byts snart mot skyskrapor. Lanesboro ligger bara två timmar från stor­staden Minneapolis. Vi stannar dock inte, utan fortsätter igenom stan och ut på landsbygden igen. En knapp timme senare når vi Lindstrom med 3 000 invånare. Mitt i stan hälsar en gigantisk kaffepanna alla besökarna välkomna. Med snirklig text står det “Välkomna till Lindström” på den. Det var här som Vilhelm Moberg fann inspiration till sina romaner och hans romanfigurer Karl-Oskar och Kristina står idag förevigade som statyer i stan.

Lindstrom blir vårt sista stopp på vår 10-dagarsresa genom svenskbygden i USA. Vår resa slutar där bondpojken Johan Folke Johansson från Småland började sitt nya liv. Hittade han sitt paradis i den Nya världen? I sitt andra Amerikabrev hem till gården utanför Vimmerby skriver han:

Kära mor och far, jag vill senda er nogra rader och järtligt tacka er för det vackra kort som jag fick af er för en tid seda. Och låta er veta att jag mår godt och befinner mig väl till hälsan. Här i Amerikat är jorden fruktsam, men något paradis för jordbruk är det icke ty den amerikanska åkerns stenar är lika tunga som hemma i Småland. Jag vet inte om jag går till något skogs arbete eller ej. Jag vet inte hur lenge jag kommer att vara här.


Text: • 2014-08-11
RestipsUSA

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top