Förord:

Det här reportaget publicerades i Vagabond nummer 3 2015. Då skrev Vagabonds chefredaktör Tobias Bestelid så här i ledaren: 

I Sydafrika, Indien och på en rad andra platser jorden runt förekommer det slumturism, det vill säga guidade turer genom samhällets fattigaste skikt. I USA kallas det ofta för gettoturism. På vissa platser och med vissa arrangörer så blir det till en osmaklig cirkus, där de fattiga blir vår tids cirkusdjur. På andra platser och med andra arrangörer så ger denna turistform värdefull insikt om hur de utsatta lever men det ger också inkomster till området. I Dharavi, Mumbais största slumområde, har researrangören Reality Tours turer. De driver flera dagis och utbildningscenter. 80 procent av vinsten från turerna går till slumskolorna, som erbjuder gratis skolgång för Dharavis ungdomar. 

I detta nummer publicerar vi ett reportage från ett fängelse, Angola Prison, i Louisiana i USA. Fängelset kör rodeotävlingar och har då öppet för turister som får möjligheten att träffa livs levande mördare, rånare, hustrumisshandlare och andra kriminella. Bisarrturism, javisst. För turisterna ger besöken ett minne för livet och definitivt något annorlunda att prata med grannen om över en öl under nästa grillkväll. För de som sitter på Angola Prison så ger besöken ett välkommet avbrott i en annars monoton vardag. Eller så känner de sig ännu mer alienerade från det vanliga livet och berövade på sin mänskliga värdighet för varje besökare som går in genom grindarna. 

I slutändan är det upp till var och en av oss att bestämma vad som känns okej eller inte, vare sig det gäller besök i getton, slumområden, katastrofplatser eller fängelser. Ibland är det svårt att bestämma sig för vad som är en historiskt viktig sevärdhet eller bara smaklös bisarrturism. Är det tiden som gått som är avgörande för vad som är det ena eller det andra? Gaskammare och mordplatser är utmärkta exempel på detta. Är de viktiga för att man inte ska glömma? Ja. Är de också en form av turism där turisterna vill bli berörda och fascinerade av mänsklig ondska, död, blod och tragedi? Ja, absolut. 

Reportaget från Angola Prison är intressant, kanske viktigt, kanske smaklöst. Det är helt upp till dig att bestämma. Men en sak är i alla fall helt säker: du kommer att läsa det.

På besök i dödsstraffets boning

TEXT: ULF ROOSVALD FOTO: HENRIK BRUNNSGÅRD

Om du tillbringar en tid i Louisiana kommer du förr eller senare att höra talas om “Angola”. Även om du bara vill hoppa mellan musikbarerna på Frenchmen Street i New Orleans, kolla spåren av översvämningarna efter Katrina eller njuta av den märkliga naturen i Mississippideltat kommer det ökända fängelset att göra sig påmint. I ett mellansnack från en scen. Eller från en krimskramsförsäljare i French Quarter som säger: “Jag har en kompis som sitter där, han sålde knark på gatan. Jag räknar inte med att träffa honom igen.” Eller tjejen bakom disken på McDonald’s utanför Baton Rouge: “Angola? Vilket jävla ställe. Min kille jobbade som vakt där. En dag när han var ute på fälten med fångarna ringde hans mobil. Man får inte ha mobiltelefon på fängelseområdet. En av fångarna tjallade till cheferna. Min kille fick sluta samma dag.”

Varför är det så här? Varför finns delstatsfängelset i tankarna hos så många Louisianabor? 

Jo, bland annat för att ingenstans i världen (där det finns någorlunda tillförlitlig statistik) sitter en större andel av befolkningen bakom lås och bom. USA toppar i överlägsen stil den statistiken jämfört med andra lÙ?nder, och Louisiana är den delstat i USA som fängslar flest. I Louisiana satt 867 av 100 000 personer i fängelse 2013. Motsvarande siffra i Sverige var 52. 

Vid en av Mississippis flodkrökar, ett par timmars bilfärd norr om New Orleans, ligger USA:s största högsäkerhetsfängelse. Vägen dit går via den spikraka motorvägen genom träskmark och döda träd, skog som dödats av att saltvatten och förorenat flodvatten spridit sig i insjöarna. Längre norrut ersätts landskapet av frodig jordbruksmark och gigantiska plantagemarker. Efter delstatshuvud­staden Baton Rouge blir vägarna mindre och krokigare. Hjortar skymtar i en glänta, rovfåglar seglar högt ovan träden. Till slut tar vägen slut. 

Om man bortser från vakttornet och säkerhetskontrollen, som i och för sig inte ser mer skräckinjagande ut än en biltullsspärr, liknar entrén till fängelset snarare den till en folkpark. Rödgula blommor i välskötta rabatter kantar ingången, på en tegelmur hälsas välkommen till Louisiana State Penitentiary. 

Till höger ligger ett museum med souvenirbutik. Den säljer fängelseproducerad grillsås, kaffemuggar och hundhalsband med Angolalogga och t-shirts med trycket “Angola – a gated community”.

På Angola, som fängelset kallas i folkmun, ett minne från tiden som slavplantage, härbärgeras över 5 000 fångar. 84 av dem sitter på death row och väntar på verkställande av avrättning. Över hälften har livstidsdomar, och nästan alla övriga på så långa tidsbestämda straff att de knappast kommer att överleva fängelsevistelsen – den genomsnittliga strafftiden är 89 år. De höga siffrorna är en följd av att staten Louisiana har USA:s tuffaste straffskala, och att dömda för allvarliga brott bara har en minimal chans till benådning. 

Fängelseledningen räknar med att de flesta av internerna kommer att dö innanför murarna. 

Fram till för 17 år sedan hade Angola rykte om sig att vara Nordamerikas allra våldsammaste fängelse, där mord och våld mellan interner, och mellan interner och vakter, var vardagsmat. Då tillträde Burl Cain som ny fängelsechef – och reformerade anstalten totalt.

Först och främst tog han med sig sin tro på att vägen till bot och bättring går genom Jesus. Han byggde kapell på området, införde bönestunder och krävde av de intagna att de följde hans väg för att få en drägligare tillvaro. För dem som fogade sig och följde Cains väg gavs möjlighet till utbildning och en chans att slippa de allra tråkigaste arbetsuppgifterna på fängelset.

Dessutom såg han till att allmänheten fick upp ögonen för spektaklet “Angola Rodeo”.

Det är därför vi är här.

Fängelseområdet på den gamla plantagen är gigantiskt, stort som hela Manhattan. I århundraden har här odlats grödor och hållits kreatur. För att slå ihjäl tiden brukade fångarna utmana varandra i rodeoridning på tjurarna. På 1960-talet insåg man att allmänheten borde vara beredd att betala för att se fångar stångas av tjurar och gjorde det till ett öppet arrangemang. Med Burl Cains inträde som chef har evenemanget vuxit till ett jättearrangemang. För ett par år sedan byggde fångarna en ny rodeoarena med plats för 10 000 åskådare – och läktarna är fyllda till sista plats varje år.

Fängelsets portar öppnas för besökande klockan nio på söndagsmorgonen. Under hela förmiddagen pågår en loppmarknad inne på fängelseområdet. Här säljer internerna allt från egentillverkade barnleksaker, smycken och konst av skiftande kvalitet, till växter, inredningsprylar och utemöbler. 

Tusentals människor – unga, gamla och barnfamiljer – botaniserar bland stånden. Det luktar popcorn och frityrolja. I luften blandas Creedence Clearwater Revival med positivmusik från barnens karusell och skall från fängelsets vakthundar, vars gulliga valpar man får klappa. 

Fångarna är indelade i kategorier. De mest välanpassade får röra sig fritt bland gästerna och tilltalar besökare med artiga “How do you do, Sir,” och berättar om hur de engagerar sig i någon av fängelsets intresseföreningar. En annan kategori är de som inte ställer upp på fängelsets regler, som anses bråkiga eller farliga. De står uppradade i säckiga fängelseuniformer bakom taggtrådsstaket, med bistra miner och fårade ansikten. Du kan handla deras konsthantverk också – transaktioner sker under övervakning av en vakt medan ett kvitto skickas mellan stängseltrådarna. 

Det är på det hela taget underligt gemytligt, bortsett från ett taggtrådsstängsel eller ett vakttorn som dyker upp i synfältet emellanåt, eller vetskapen om att killen som serverade kyckling­spettet är våldtäktsman och mannen som sålde fina halsband är rånmördare. 

Vid 14-tiden bryts marknaden och allt folk strömmar till rodeoarenan. Strax innan evenemanget ska börja träffar vi fängelsechefen Burl Cain, en kort, tjock, vithårig man med släpig sydstatsdialekt och inbyggd pondus. Han går med käpp och lutar åt vänster. Jag påpekar att det är svårt att veta om man befinner sig på ett fängelse eller en turistattraktion.

– Det är både och. Mest av allt är det en plats för moralisk rehabilitering, säger han. Människor med moral mördar inte. Vi visar en väg till ett bättre liv, bland annat genom Gud. Vi visar att om du rehabiliterar dig, om du förändrar ditt liv, då kan du få vara med i rodeon, och i andra rehabiliteringsprogram.

Rodeon är en underlig företeelse för en svensk – ett gladiatorspel som knappast skulle passera som progressiv fångvård i vår del av världen. Men Burl Cain ser en logik. Evenemanget drar in stora pengar, utöver staten Louisianas anslag, pengar som kan återinvesteras i utbildningar och rehabiliteringsprogram för internerna och göra fängelset bättre. 

– Det är få som kommer ut i samhället igen, men vi som jobbar här, och fångarna, måste ha en dräglig miljö. Därför är rehabiliteringen och rodeon bra för oss alla.

Vi drar oss mot arenan, passerar rader av fångar, nästan bara svarta män, bakom ändlösa meter av taggtrådsstängsel, samtidigt som barn äter glass och unga par inspekterar nytillverkade utemöbler.

Vakten som följer med oss heter Jessica. Hon arbetar främst med kategori 3-fångarna, de som har sådana problem eller våldstendenser att de inte ens får stå ute bakom galler utan hålls på isoleringen. Hon växte upp här i trakten men ville bort så fort hon kunde och pluggade på college i Chicago. När hon var hemma och hälsade på familjen träffade hon en kille, blev kÙ?r och blev med barn och gifte sig. Hennes mans hela familj har jobbat på Angola i generationer. 

– Så nu är jag fast här också, på livstid känns det som ibland. Det är inte alla dagar jag hinner utanför portarna.

Hon bor inne på området, tillsammans med andra anställda, i en liten by med bostadshus, förskola och plan för knattebaseboll, en knapp kilometer från längan med fångarna som väntar på dödsstraff.

– Det låter ironiskt, men det är faktiskt en väldigt trygg miljö. Här vimlar ju av vakter, det finns inte en chans att det skulle hända en unge något här inne, säger hon.

För fångarna på Angola är rodeon ett avbrott i ett enahanda liv. Även om det handlar om att bli stångad av en tjur innebär det åtminstone en känsla, en adrenalinkick och en chans att se vanliga människor. Det är också en av få möjligheter för internerna att få träffa sina familjer på ett annat sätt än i ett sterilt besöksrum.

Vi hinner växla ett par ord med en kille som heter Marlon. Han har gul beppemössa och lyssnar på musik i hörlurar, samtidigt som han försöker sälja gungstolar. De är omsorgsfullt slipade och lackade. Det syns att han inte har behövt ha bråttom när han tillverkat dem.

– Provsitt! De är sköna!

Marlon har vunnit rodeon tre år i rad. Prissumman han får in på sitt konto är 1 200 dollar, en väsentlig skillnad på den dryga dollar som är hans dagpeng övriga året.

– Jag vill vinna igen, vet du. Det är fina pengar. Nu tar jag det bara lugnt, chillar, försöker komma i stämning. Men jag behöver gå nu, det börjar snart.

En kvart senare står vi bland tiotusen jublande åskådare på rodeoläktaren. På innerplanen släpps sex tjurar lösa samtidigt, på varje rygg sitter en fånge i randig tröja, en efter en dråsar de av tills bara en enda klamrar sig kvar. Till slut slängs han också i leran av sin tjur, men han reser sig snabbt och gör en segergest till publiken innan han sätter sig i säkerhet på utsidan om staketet.

På läktarna jublar folket och pumpar med knytnävarna i luften. “The wildest show in the South” har börjat. 

Det fortsätter med tävlingar i komjölkning, tjurkalvsbrottning och i att rida två på en häst. 

I grenen pinball kastas åtta färgglada rockringar ut på marken, inte långt ifrån varandra. En intern placerar sig i varje ring. “Den som står kvar längst vinner!” ropar speakern, innan ännu en ilsken, uppretad tjur släpps in på arenan.

Sekunden senare stångas internerna all världens väg. Två killar haltar illa när de försöker ta sig upp på läktaren innan tjuren går till ny attack. 

Sista grenen heter guts and glory. För att vinna priset på 1 200 dollar ska du klara att rycka till dig ett pokerchip som dinglar på tjurens panna, fastknutet mellan hornen. Innerplanen fylls av rodeodeltagare, men när den tunga, lynniga tjuren släpps in på arenan, tycks alla tveka. Även på Angola verkar de flesta vara rädda om livhanken.

Då ser man en man i gul beppehatt som stillsamt lufsar fram emot tjuren. När djuret går till attack ser man att vår vän Marlon har en taktik. Han springer inte, han slänger sig inte åt sidan, utan han kastar sig snabbt på rygg och låter tjuren springa med sänkt huvud rakt över honom. När tjurskallen är alldeles ovanför Browns gula mössa ser jag hur han viftar till med handen, i nästa ögonblick fastnar han på tjurens horn och kastas två meter upp i luften. När han dunsar i marken har han pokerchipet i handen.

På läktarna jublar folk, showen är över men har svarat upp mot alla förväntningar om dramatik. Men även i Louisiana och USA finns många som ifrågasätter Burl Cains metoder. På fängelsets åkermarker går fångar i rader och skördar grödor, övervakade av vakter till häst. Scenen är till förväxling lik hur det såg ut när stället var slavplantage, och idén att rodeodeltagarna ska bära gammaldags randiga fängelsetröjor uppfattas av många som unken. Hans nitiska tro pÙ� att bättring och Bibeln går hand i hand slår hårt mot dem som inte vill anpassa sig – kritikerna menar att fångarna tvångsansluts till en tro de inte har valt. Och de som inte följer Burl Cains ord kan få en omänsklig behandling. 

Inget fall är mer ökänt än Angola 3.

Tre interner – Robert King, Albert Woodfox och Herman Wallace, sattes i isolering 1972 efter mordet på en fängelsevakt. Robert King tillbringade 29 år ensam i en cell innan han frigavs 2001. Wallace frigavs den 1 oktober 2013, och avled som en fri man tre dagar senare efter långt gången cancer. Woodfox har nu suttit i isolering i 42 år. Amnesty International driver kampanj för hans frigivande – bland annat med hjälp av svenska artisten Meja, som skrivit låten “Yellow Ribbon”, för att stödja kampanjen.

Förra året anklagades fängelset för omänskliga förhållanden i längan för de dödsdömda – byggnaden hade varken luftkonditionering eller ventilation. Burl Cain tvingades senare erkänna att han beordrat att byggnaden skulle spolas med kallvatten just innan tillsynsmyndig­heten kom för att mäta temperaturen hos fångarna.

Inget av detta hindrar hans supportrar, som ser rodeon som en av årets höjdpunkter och Burl Cain som en handlingskraftig chef. En röststark grupp på sociala medier försöker övertala honom att ställa upp i guvernörsvalet 2015, för republikanerna. 

Själv är han sugen, och arbetar redan med att försöka få till stånd lagförändringar.

– Jag kämpar för att ändra lagarna om överklagande av straff. Det måste finnas åtminstone en strimma hopp, en chans till benådning, även för dem med stränga straff. Annars blir det svårt att motivera sig för rehabilitering, säger han.

När rodeon är avslutad stängs fönstret till verkligheten för fängelsets fångar och personal. Rodeodeltagarna plåstrar sina sår och leds till sina celler, personal som Jessica­ kan knalla hem till villan inne på området.

– Det var en speciell dag, säger hon. Men imorgon fortsätter vi med det som är vår uppgift: att hålla folk inlåsta. 

Missa inte: 

• Sovjets spöken: 15 kusliga bilder på övergivna byggnader i gamla Sovjetunionen
• Så sparar du pengar på New Yorks dyraste turistattraktioner
• Sydostasiens bästa stränder

Fakta: 

För dig som semestrar i den amerikanska södern eller är på besök i New Orleans är ett besök på Angola Prison en både fascinerande och obehaglig dagsutflykt. Fängelset ligger där där Highway 66 slutar. Restid från New Orleans är cirka 2 timmar. Närmaste tätort är samhället St Francisville, som har ett par hotell. Annars finns Louisianas- huvudstad Baton Rouge en timmes bilresa bort.

Rodeon arrangeras 18 och 19 april samt varje söndag i oktober. Biljetter kostar 15 dollar och kan beställas online.

Angola Prison Museum har öppet varje dag. Här berättas fängelsets fascinerande och ibland störande historia. Museibutiken säljer kepsar, tröjor och kaffemuggar med “Angola”-tryck. 

Guidad tur av fängelset kan bokas via museet. Har du tur och är ute i god tid kan du få en rundtur på det gigantiska fängelseområdet. Läs mer på angolarodeo.com

---

Text: Ulf Roosvald • 2015-05-27
Restips • USA • Reportage