Annons
Annons
Vägen till Calvados.

Vägen till Calvados.

Frankrike

Livsnjutarweekend i franska Calvados

Lågtrycken vandrar in från Atlanten, korna betar av det saftiga gräset och äppelträden dignar av frukt. Vi åkte till Calvados för att ta reda på mer om äpplen, ostar, svunnen societetsturism och drycken som heter som området den kommer ifrån.

Text: Per J Andersson • 2016-06-07 Uppdaterad 2021-06-23

Vägen slingrar sig fram mellan en forsande bäck, låga korsvirkeshus och sluttande ängar. Häckarna är höga och kullarna runda och ett lätt duggregn faller över nejden som doftar våt jord och söt frukt. Efter regn kommer … regn, som man skämtar i den här lågtrycksintensiva delen av Frankrike.

Men så slits molnen itu och solen strålar ner genom det fuktiga diset, skingrar dimbankarna och formar en regnbåge över Pays d’Auge, jordbruksbygden i departementet Calvados i regionen Basse-Normandie, känd för sina hästar, kor och äppelträd, som i förädlad form tar sig uttryck i hästkapplöpning, dessertostar, äppelpaj, cider och calvados.

Ingen dålig kombination, tänker jag när jag svänger av A13 från Paris och kör ut mot atlantkusten på de krokiga vägarna genom det böljande och prunkande landskapet. Jag kliver ur bilen i Deauville, blickar ut över det blanka havet och tar ett djupt andetag. Solen bländar. Luften smakar salt. 

Jag checkar in på Le Royal, ett pampigt beigt och rödvitrandigt hotell på strandpromenaden som känns som en blandning av scener ur Grand Budapest Hotel och en pjäs av Ibsen på Dramatens stora scen. Långa korridorer med sliten heltäckningsmatta och murriga och randiga tapeter. Knarrande hissar. Uniformerade bell boys. Och på väggarna svartvita bilder på den gamla världens kändisar i smoking och långklänning.

Livsnjutarweekend i franska Calvados
Destilleringen av calvados bygger på lika delar tradition och nymodigheter. Foto: David Morganti.

I hotellbaren är det mörk träpanel och tunga röda draperier. Jag sjunker ner i en av fåtöljerna i röd plysch. En känsla av tidlöshet: just här och nu skulle det lika gärna kunna vara 1916 som 2016. 

Så gör han entré. Han har stil och god smak, känns
det som. Blå glasögon, blågrönrandig slips, blå skjorta och beige kavaj. Han heter Vincent Boulard, är sprit­fabrikör och femte generationen i rakt nedstigande led som destillerat Pays d’Auges över hundra olika äppel­sorter, en del bittra, andra syrliga och söta, till spriten som fått sitt namn av området där den görs.

Vad vi ska beställa i baren är självklart, tänker jag. Men, visar det sig, Vincent är trött på fransmännens seglivade tradition att dricka ett litet glas rumsljummen calva som avec till en rykande kopp kaffe. 

– Folk här i Normandie är så konservativa. De tycker att is i calvados är helgerån. Men varför det? frågar mannen som blivit synonym med den lokala äppelspriten.

– Ska det vara en manhattan, en old fashioned eller kanske en mojito? undrar han.

– Men … ska vi inte ha en calvados?

– Jo, med calvados.

– Med?

Livsnjutarweekend i franska Calvados
Femte generationens sprit­fabrikör. Vincent Boulard.

Så förklarar han. Strunta i traditionerna. Var lokal och global på samma gång. Blanda världsvana drinkar från andra sidan havet med den lokala spriten. Kort sagt: byt ut vodkan, romen och ginen mot calvados. 

– Vad tycker du? undrar Vincent när jag smuttat på min isbitsklirrande calvados-manhattan.

– Ovant, svarar jag och tänker att nya konsumtionsvanor förstås är en listig överlevnadsstrategi för en anrik spritproducent i en föränderlig värld.

– Men gott, tillägger jag ärligt och frågar om han vet att det finns en svensk calvados?

– Jo, den har jag smakat, den är god, men det är ingen calvados, svarar Vincent Boulard lugnt.

– Vad är det då?

– Det är en äppelbrandy.

Javisst, det borde jag ha tänkt på. Hur drycken – och maten – är producerad och framförallt var den görs är extremt hårt reglerat i fransk lag. Lagarna har starkt stöd hos folket, förstår jag efter några dagars sightseeing i Calvados och möten med ostproducenter och spritfabrikörer. Brott mot lagarna om kontrollerad ursprungsbeteckning – appellation d’origine controlée (AOC) – ger dig en garanterad plats långt ner i helvetet.

Reportaget fortsätter på nästa sida.

Stranden i Deauville är lång och djup och idag nästan tom, eftersom den mjölkvita dimman och de spridda men envisa regnskurarna vägrar att ge upp.
På träspången längs stranden promenerar semestrande franska barnfamiljer med glasstrutar i händerna, medan nyrika ryssar vimlar framför märkesboutiquerna vid kasinot. De slitna villorna och det upp­piffade 104 år gamla hotellet Le Normandy är byggda i klassisk normandisk stil med vita rappade fasader randiga av mörka trästockar, stilen som känns som en blandning mellan engelska tudorhus och tyska och sydskandinaviska korsvirkeslängor.

Livsnjutarweekend i franska Calvados
Den vidsträckta stranden i Deauville. Foto: Istock.

Deauville har en syster. På andra sidan Toquesfloden ligger Trouville, som är äldre, saltare, verkligare och ruffigare. Deauville lockade den ekonomiskt välbärgade societeten med två hästkapplöpningsbanor och lyxaffärer (Coco Chanel öppnade sin allra första butik här), medan kultureliten och deras wannabes föredrog de medeltida gränderna och den genuina fiskehamnen i Trouville.

Det började med att Charles Mozin kom hit 1825 för att fånga såväl ljuset som den rustika fiskarbefolkningens vardagsliv. Tavlorna blev snabbt en succé i Paris salonger. Bättre resereklam kunde inte staden få. Trouvilles karriär som parisarnas favorittillflykt var därmed utstakad.

Livsnjutarweekend i franska Calvados
Arkitekturen i Normandie känns som en blandning mellan brittiska tudorhus och skånska korsvirkeslängor. Foto: Thinkstock.

Sedan kom andra målare som Claude Monet och Eugène Boudin och författare som Gustave Flaubert och Marguerite Duras (som satt och skrev ända till slutet i ett rum med havsutsikt på Hotel des Roches Noires) och i deras följe horder av både kulturella och välbeställda Parisbor.

Och när den romantiska filmen En man och en kvinna spelades in här 1966 blev Calvados stränder för evigt förknippade med hjärta och smärta.

Jag går på kajen där 28 fiskebåtar fortfarande dagligen kuttrar ut på Engelska kanalen för att fiska piggvar och makrill. Det är febril aktivitet ombord på flera båtar som just kommit tillbaka från morgonens fiske. Jag fortsätter till fiskmarknaden från 1936. I de nio marknadsstånden står fisksoppa på burk bredvid blänkande fiskar, färska kammusslor (coquilles saint jacques) och ostron från invasions­stranden Omaha Beach några mil söderut.

Livsnjutarweekend i franska Calvados
Lugnet på Omaha Beach gör att det är svårt att föreställa sig blodbadet den 6 juni 1944.

När jag går förbi de tre brasserierna Les Vapeurs, Le Central och L’Annexe där gästerna sitter ute under plastpresenningar och äter fisksoppa och dricker vitt Cotes du Rhone minns jag att jag flera gånger tagit båten från Grand Hôtel i Stockholm till Sandhamn i skärgården för att bada på en strand som också heter Trouville.

En namne långt uppe i kalla Norden. Hur kan det komma sig? Det måste jag ta reda på.

Reportaget fortsätter på nästa sida. 

Vincent Boulard har ingen aning. Men han vet desto mer om hur man destillerar äppelcider till calvados. Han har bjudit in mig till destilleriet som är inrymt i en kvarn från 1725 bredvid en forsande bäck i byn Coquainvilliers.

Han drar med mig på rundvandring i fabriken. Råvaran är äpplen som krossas och mals och blir äppeljuice som sedan får jäsa till cider, utan tillsatser av vare sig socker eller jäst. Därefter destilleras drycken två gånger, precis som cognac, och efter lagring på ekfat i flera år blandas den och späds ut tills den får den rätta tonen, smaken och alkoholhalten.

– Nyare ekfat ger vaniljsmak till calvadosen, medan äldre fat har mer tanniner i sig, som migrerar över till spriten och ger den en strävare smak, berättar Vincent när vi går mellan rader av ekfat fyllda med äppelsprit.

Livsnjutarweekend i franska Calvados
Skördetid i Pays d’Auge.

Jag andas in den syrliga äppeldoften som får mig att tänka på mormor och morfars källare och förundras av det kryptiska klottret i vit krita på locken på ekfaten: “C360, H77, M, R3’55, D47°”. Som all franskt mat- och dryckhantverk är även calvadosbränningen ett resultat av kunskap som gått i arv i generationer, även om apparaterna moderniserats och destillationsprocessen numera styrs av datorprogram. 

Senare, när vi åker runt i Pays d’Auge i Vincents bil, slås jag av hur småskaligt allt ändå är. Smala sluttande planteringar med äppelträd ligger inklämda mellan bäckar, åar, bondgårdar och inhägnade ängar där svartvita och rödbruna kor lojt betar av det saftiga gräset.

Äppelodlarna vill plantera träden tätare för att få ut större skördar per hektar. Men lika mycket som Normandie i allmänhet och Calvados i synnerhet är känt för cidern och calvadosen, förknippas området också med mejeri­produkter. Vikingarna blev så förtjusta i Normandies smör på 900-talet att de packade båtarna fulla och introducerade denna nymodighet i det karga och primitiva Norden. Smör från Normandie köper man idag i lösvikt till högt pris i Paris delikatessaffärer.

Livsnjutarweekend i franska Calvados
Ekfaten är märkta med kryptiska krittecken. Foto: David Morganti.

– Allt handlar om balans, säger Vincent medan han rattar bilen genom ännu en hårnålskurva kantad av sneda trästaket och höga häckar. Om träden står tätare blir det mindre plats för gräset som korna äter och hur ska det gå med grädden, smöret och ostarna?

Samma kväll går jag på träbryggan förbi de pampiga stenvillorna och hotellen i Trouville. Fiskmåsarna skränar. I luften en doft av hav och friterad mat. Jag kisar och ser en annan tid framför mig. På trädspången spatserar kvinnor i vita turnyrklänningar och med solparasoll, precis som på Claude Monets impressionistiska målning från 1870-talets Trouville.

Men jag har ännu inte fått svar på varför det finns en strand i Stockholms skärgård som också heter Trouville. Ingen som jag pratar med i den franska förlagan har hört talas om det svenska plagiatet, men någon påpekar att ryssarna byggt en kopia av grannstaden Deauville strax utanför Moskva.

– Ja, se dessa nyrika med allt sitt bling-bling, suckar en man som jag pratar med utanför en av alla lyxbutiker på shoppinggatan rue Eugène Colas i Deauville.

Livsnjutarweekend i franska Calvados
Boulards källarmästare Richard Prével vet hur man blandar till den bästa calvadosen.

När jag kommer hem till hotellet mejlar jag författaren Viveca Sten som skrivit en serie deckare som utspelar sig i Sandhamn. Vet hon? Ja, det gör hon! Stranden på Sandhamn döptes förmodligen om till Trouville i slutet av 1800-talet, skriver hon, för att locka dit fler överklassbadgäster som kände till den fashionabla franska stranden. När de kom tillbaka till stan kunde de ju säga till sina vänner att de hade varit i Trouville.

Smultronställen i sydfranska Provence – en roadtrip i expressfart

Dagens bild: De underjordiska sagopoolerna i Frankrike

Populäraste ölsorterna i världens länder

Guide: Calvados, Frankrike


Text: Per J Andersson • 2016-06-07
FrankrikeRestipsMat och dryckReportage

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top