Gambia & Senegal – upptäck kulturen, naturen och musiken

De rytmiska tonerna hörs dovt i fjärran. Mörkret ligger tätt och den fuktiga, heta kvällsluften står stilla på ön Janjanbureh i Gambia. Samba Jallow korsar den jordiga gårdsplanen där hans vän Musa hyr ut rum till de fåtal besökare som hittat hit. Ikväll är jag den enda gästen. 

– Det har fötts ett barn i byn. Kom!

Han lyser upp några bakgator med sin telefon och leder mig genom mörkret. Över en skolgård och längs huvudgatan, som ligger tom sånär som på några kvällspigga hönor. Trummornas dunsar blir allt högre och snart kan man också urskilja ett raspande ljud – en sorts sång som för tankarna till ett skränigt målbrott. Vi rundar hörnet och bländas av ett starkt strålkastarljus. Snart får jag syn på tre trummande män i mitten av en ring, en kvinna med ett barn inlindat i en sjal och vad som ser ut som två dansande buskar.

Hettan får den torra och jordiga gatan att damma, och snart deltar allt fler i dansen för att välkomna det nya livet till jorden. Samba Jallow förklarar att folk hyser stor respekt för vad de kallar en Jamba Jabally. Speciellt utvalda personer som känner av dåliga energier och sjukdomar och därför ofta dansar på bröllop eller då ett barn kommit till världen för att råda bot på ohälsa.

Trummorna ekar över floden som ligger i vila i månskenet. Jag står som förtrollad. Lyssnar till tonerna av det lokala språket mandinka, visselpipor som skär i natten och slås av kontrasten mot kustens kommers som jag lämnat tidigare samma morgon. 

Gambia och Senegal lockar med guldskimrande stränder, mäktiga floder och ett rikt fågelliv i frodiga naturreservat. Men är du ute efter storslagna safariupplevelser bör du blicka österut mot Kenya eller Tanzania. De västafrikanska ländernas styrka ligger snarare i människorna, kulturen och musiken vars rytmer rest över haven till Västindien och USA och lagt grunden till stilar som jazz och blues. Länderna har förstås sina egna traditioner och kulturella uttryck – men något de alla tycks ha gemensamt är glädjen, lekfullheten och den kollektiva gemenskapen. Under en rundresa genom Gambia och Senegal skulle jag komma närmare inpå det som så länge fascinerat mig. 

Den korta sträckan från flygplatsen i Banjul till kustområdet Serrekunda tar inte mer än tjugo minuter med bil. På den stunden har lokalbon och guiden Elo Tamba hunnit prata sju språk och stolt förklarat att folk med bil betraktas som rika i Gambia. På de dammiga vägarna passerar vi fruktförsäljare, mopeder, hästkärror och taxibilar. Eftermiddagshettan trycker. Lättnaden är därför stor då vi sparkar av oss skorna och ser Atlanten skimra i solnedgången.

Sedan 60-talet har skandinaver rest till The smiling coast of Africa, attraherade av det behagliga klimatet, de gyllene stränderna och människornas varma gästvänlighet. Men jämförelsevis med Kap Verde eller Kanarieöarna, som inte ligger långt härifrån, är turismen i Gambia än idag relativt blygsam.   

Ett gäng lokala ungdomar spelar fotboll vid vattenbrynet. Turister sippar på drinkar vid strandbarerna och charterhotell kantas av hantverksmarknader med träsmide. Några omaka par går hand i hand och ger en hint om det faktum att området är beryktat för sexturism. Snart får jag också veta att lokalbor är portade i vissa områden fram till klockan 17 i ett försök att minska stölder på stränderna. Resultatet är att många som tidigare jobbat med turism blivit arbetslösa. 

– Polisen är korrupt. De har både slagit mig och klippt av mina rastaflätor två gånger bara för att polischefen inte gillade rasta. Men jag ger inte upp, säger Elo och fingrar triumferande på sina långa flätor.  

Jag lämnar den soliga charterkusten och beger mig inåt i landet. Bussen avgår i takt med att solens första strålar lyser upp himlen. Skräniga musikvideor från en burk-tv ackom­panjeras av flödande luftkonditionering medan vi rusar förbi jordbruksmarker och byar där morgonmarknaderna är i full gång.

Gambia är till ytan sett den minsta staten på Afrikas fastland och inte större än Skåne. Förutom den korta kuststräckan mot Atlanten omges den smala landremsan helt av Senegal och klyvs på längden av den tusen kilometer långa Gambiafloden.  

Markerna blir allt rödare och torrare ju längre in i landet vi kommer. När temperaturmätaren stigit till 40 och rumpan börjat vittra träsmak rullar vi över bron till ön Janjanbureh, som fram till 1995 var känd under namnet Georgetown. Länge var detta Gambias kommersiella centrum med bland annat landets största fängelse. Idag är den isolerade ön en sömnig oas med knappa 4 000 invånare. 

Lokalbon Isatou Foon välkomnar mig med ett leende när jag hoppar ur den AC-pumpade bussen och kippar efter andan i den torra, heta luften. Isatou är född i byn och gör sitt yttersta för att driva igång community based tourism, så att folk i närliggande byar kan försörja sig på såväl turism som jordbruk och inte tvingas flytta till kusten. 

Idag är besökarna få, något jag lägger märke till när vi promenerar runt i det lilla centret, förbi frihetsmonumentet, fotbollsplanen och västra Afrikas Ù?ldsta kyrka. Vi passerar marknaden, hälsar på silversmeden och går över skolgården, där barnen nyfikna tittar fram.

– Toubab, toubab, “vit person”, ropar de och är inte blyga med att sticka in sin hand i min. 

De följande dagarna ger jag mig ut på Gam­bia­floden och betraktar schimpanser, flodhästar och det rika fågellivet på nära håll. Träbåten skär genom det vindstilla vattnet, och den enda mänsklighet vi möter under de närmaste timmarna är en lång, spenslig kanot med ett par män redo att dra upp nattens fångst. På kvällen delar jag getgryta med ett gäng lokalbor under stjärnklar himmel och lär mig mer om heliga ritualer under stora baobabträd. Och när jag en morgon vinkar in en hästkärra för att göra en dagstur till en av de närliggande byarna känner jag mig såpass avslappnad att jag knappt reagerar när vi tvingas tvärnita för en tjur som motvilligt lämnar vägen.

Jamali finns inte på kartan, men består av ett hundratal runda hyddor med stråtak och stenväggar, en skola, ett sjukhus och en stor trädgårds­odling. Här bor stamfolket fula, bland dem den stolta kvinnan Madame som tillsammans med sin familj försörjer sig på att odla och sälja jordnötter som de skalar på sin veranda. Jag lär mig att siffran elva, intatuerad på flera av bybornas tinningar, står för att de hör till stammen fula och att namnet på byn betyder fred.

Jag dricker varmt te med kopiösa mängder socker, dansar med barnen till djembetrummornas slag och sitter med benen i kors och samtalar med byhövdingen. Fridfullheten och gästvänligheten i byn är gripande, och när de erbjuder mig att stanna kvar över natten är det med stor besvikelse jag tvingas tacka nej. Det har blivit dags att åka vidare, korsa gränsen och äntra Senegal. 

Om dagarna i Janjanbureh var fridfulla visar sig äventyret till Dakar bli raka motsatsen. Vid gränsen i Farafenne växlar jag stora sedelbuntar och försöker svara på gränspolisens frågor på franska om varför just jag ska besöka Senegal. Slutligen fylls en minibuss till bredd och höjd och vi ger oss av. Hettan gör sig snart påmind, och dofter av plast och sopor smyger sig in genom öppna rutor.

Senegal är massivt och påminner till formen om figuren i spelet Pacman. När jag tio timmar senare når busstationen i utkanten av Dakar, smått skakig efter den rent ut sagt livsfarliga resan där omkörningar med små marginaler varit standard, vinkar jag in en taxi som tar mig vidare in i stan. I radion spelas mbalax – en musikstil som sägs vara tillräckligt modern för västerlänningar att förstå men traditionell nog för att ge en glimt av Senegals rika kultur.

Gatorna yr av damm och färggranna bussar tutar ilsket. Upprymd av såväl musiken som stadens puls beger jag mig senare på kvällen raka vägen in i Dakars dundrande klubbliv. Livemusiken och imponerande dansare får hettan i lokalerna att stiga. Det går på högvarv tills jag helt utpumpad ramlar i säng framåt småtimmarna. 

Några timmar senare ringer alarmet. Jag skakar sömndrucket på huvudet. Nattens klubbliv vibrerar ännu i kroppen och det krävs en stark kopp kaffe för att få mig på fötter. Det har blivit dags att upptäcka Dakar i dagsljus. 

– Var är dina rollers? skrattar Modboye och glider fram till mig på ett par rullskridskor i kvarteret Medina.

Mamadou Boye Diallo, eller Modboye som han kallas, kan Dakars kreativa kvarter utan och innan och är grundare till gatukonstmuseet i området. Han tar med mig in i gränderna, förbi muralmålningar av senegalesiska konstnärer som pryder hårsalonger, skobutiker, murar och lyktstolpar. Vi passerar möbelsnickare, fruktförsäljare tills vi hamnar på en ljus, öppen innergård.

En man ligger och ber i ett rum fullt med travar av böcker. Från ett annat sprider sig doften av friterad fisk. Några barn löper över gården, och en äldre man i vita, lediga kläder kommer oss till mötes. Han heter Babakar men kallas för “Medinas kung”, och likt många andra i Medina är han en konstnärssjäl ut i fingerspetsarna. 

Det visar sig att Babakar bor på botten av ett stort, kreativt center, för när vi tar trapporna upptäcker jag att våning efter våning består av studior, verkstäder och gallerier. På översta våningen minglar designers och konstnärer i ett hav av symaskiner, kläder och ritningar. En kvinna i schackrutig jacka, höga skinnkängor och kattiga solglasögon ser ut att vara hämtad ur en modekatalog. Hon välkomnar mig till sin hemstad och presenterar sig som Selly Raby Kane – designer och filmskapare.

När jag frågar henne hur det är att bo och växa upp i Dakar slår hon sig ner på en rödlackerad soffa i en studio fylld av klädstänger och berättar hur viktigt det är, för både henne själv och andra lokala konstnärer hon jobbar med, att skapa en egen definition av staden snarare än att falla offer för vad omvärlden säger och tror sig veta.

Vad tror omvärlden? undrar jag.

– Att Dakar är kaotiskt, fattigt och underutvecklat. Men vad innebär egentligen fattigdom? Vad vet de egentligen? Det är sånt jag utforskar och vill visa genom min konst. 

Dagarna i Dakar försvinner i ett rasande tempo. Jag besöker den färgstarka textilmarknaden i området HLM och tar färjan över till ön Gorée som var den sista utposten för Afrikas slavhandel. Jag besöker matmarknaden i Le Plateau, badar på stränderna i Ngor och dansar mig genom nätterna på svettiga klubbar.

Några timmar innan nattfärjan ska ta mig vidare på resan strosar jag längs kusten i det nyutvecklade området Almadie, där lokalbor och turister samlas på barer och blickar ut över skickliga surfare som bemästrar vågorna. Här träffar jag sångerskan Aida Sock som fått sin karriär i språng och numera lyckas försörja sig på musik. Hon nickar belåtet då jag berättar om människorna jag lärt känna under mina dagar i Dakar och hur de förändrat mitt intryck av staden. 

– Precis samma gäller med senegalesisk musik. Det gäller att världen lär känna våra rytmer. De går liksom inte att förklara, de måste upplevas. 

När jag kliver ut på däck är färjan redan inne i flodöppningen. Morgonljuset färgar det stilla vattnet gyllene, någon ropar att de ser delfiner, och fågelskådare står redo med sina kikare riktade mot frodig mangrove.

Casamance är totala motsatsen till Dakar. Ett tropiskt mischmasch av floddeltan, fiskebyar, sandstränder och risfält som både klimatmässigt och kulturellt skiljer sig från sin norra ände. Medan Senegal domineras av folkslaget wolof lever majoriteten av minoritetsgruppen jola i ­Casamance vars kultur, språk och religion satt prägel på hela regionen. Efter Senegals självständighet 1960 blossade spänningar upp mellan ­Casamance och Dakar och ett 30 år långt inbördeskrig tog fart. 2014 enades man om vapenvila, och den subtropiska regionen är idag en oupptäckt pärla på den västafrikanska kusten. 

I hamnstaden Ziguinchor avgår bussar åt spridda håll. Söderut till Cap Skirring för milslånga stränder. Norrut för en rad sömniga fiskebyar. Med motorcykel tar jag mig sista biten till kustbyn Abéné, där huvudgatan består av sand, tupparna agerar väckarklocka och stranden är vild och oändlig. En gång om året exploderar byn i trumshower, ceremonier och maskerader på den årliga festivalen. Övriga dagar är Abéné stillsamt – ja åtminstone med senegalesiska mått mätt. 

– Du flänger runt för mycket. Du måste ta det lugnare!

Khady Mane sträcker mig en kopp te och ger mig en förebådande blick då jag kväver en gäspning och ursäktar med min dåliga sömn på nattfärjan.  

I en frodig trädgård på hennes vandrarhem Little Baobab sitter vi i timmar och samtalar. Jag sippar på det sockersöta teet och ska just till att knyta mig för kvällen då kocken i det öppna utomhusköket harklar sig. 

– Du menar väl inte att du ska sova bort det bästa? säger han och flinar brett.

Och när jag inte trodde att nätterna kunde bli vildare än i Dakar eller mer fascinerande än ceremonin i Janjanbureh visar sig en liten by i södra Senegal trumfa allt. Trummorna leker tills morgonen gryr. 

Roadtrip på två hjul genom Uganda

Kap Verde – vandring på Afrikas gröna öar

---

Text: Karin Wimark • 2020-12-28
Gambia • Restips • Senegal • Reportage